Glesa Dubai

Dubai waterfront med omland, bild från slate.se

Dubai waterfront med omland, bild från slate.se

Nästan alla bilder jag har sett från Dubai har varit skylinebilder, som visar någon sorts Manhattan skyline för 2000-talet. Och så har man sett de konstgjorda öarna med lyxvillor. Men på den här bilden syns det enorma omlandet av vad som ser ut som låghusförorter. Stadskärnan ser här ganska smal och liten ut. Typisk fästingstad.

Via Slate

Annonser

Framtidens stadsbygd i krisens spår

I vissa delar av Usa har man kunnat konstatera att det i villaförorterna som den etniska diversifieringen finns, alltmedan storstädernas inre stadsdelar homogeniseras. Den karaktär som en gång tillskrevs städerna, smältdegeln, har hamnat i förorten. Enligt en artikel i The Economist från i våras  flyttar sedan länge ett ökande andel av homosexuella (sociologen Richard Florida brukar tala om ett ”gay index” för att ta reda på om en stad är en kreativ plats, men han hatar förorter) liksom etniska minoriteter till suburbia. Och man konstaterar också att ”Los Angeles bästa dim sum restaurang finns i den stora kinesiska förorten Monterey Park”. Med den här ökande diversifieringen har villaförorterna också fått del av en ökande brottslighet, och menar vissa, en sämre social sammanhållning.

Nu rasar många av de här villaförorterna samman i den ekonomiska krisen, som jag har skrivit tidigare. Och som Håkan Forsell konstaterade i Dagens Nyheter för ett tag sedan så  är det så att ”65 procent av de svarta husägarna sitter på avsevärt dyrare lån än vita som köpt hus vid samma tillfälle, och att hus utmäts eller säljs på exekutiv auktion fyra gånger så ofta i stadsdelar som har svart majoritet.”

Frågan är vad det är för villaförort, och stadsbyggande, som reser sig ur spillrorna av bilindustrins havererande, klimatkrisens ständigt tilltagande allvar, finanskrisen och i Sverige också i hög grad byggbolagens kris. Det kan vara en helt ny typ av stadsbygd i vardande. Men vilken?

Samtidslexikon 6: Småfolk

Småfolket. Småfolksbostäder. Det här är inget nytt ord, bara ett bortglömt. Jag stöter på det i Gregor Paulssons ”Svensk stad”. Småfolksbostäder beskrivs som någon sorts lantligt boende i städernas yttersta gräns, en föregångare till förortsbon. Paulsson kallar gårdarna där småfolket bor för ”hyresgårdar” med generationsboende, där ”gården vimlade av vuxna, ungar och kattor”. Och Paulsson skriver att ”från bakgården kom man genom en liten trädgård med kål och rotfrukter ner till Jordgatan, stadens yttersta gata”. I södra Sverige bodde, skriver Paulsson, småfolket i envånings radhus. Småfolket tycks inte ha varit de allra fattigaste, utan ”arbetsfolk utan burskap, som före 1809 icke hade rätt att äga hus i staden”

Var hittar man dagens småfolk. Jag ser framför mig en strävsam undre medelklass i hyresrätter i städernas förorter. Inte fattiga, inte arbetslösa, inte avskurna eller på andra sidan den stora klassklyftan. Hela tänder och konsumkort, en platt tv kanske till och med när ekonomin tillåter. Jag tänker också att en alltför liten del av det svenska bostadsbyggandet vänder sig till småfolket. Om inte annat därför kan termen vara värd att återuppliva.

Samtidslexikon 5: Curlingarkitektur

Curlingarkitektur. Jag skrev en krönika i Sydsvenskan om det osannolika Victoria Park-projektet i Malmö (om ni klickar på den där länken så säger nästan musiken som dyker upp allt om det kryssningsfartygsaktiga i projektet). Där myntar jag ordet curlingarkitektur.

Lillan och Klas

Stadsbeskrivningar i böcker kan kanske bli ett tema framöver i bloggen. Om inte annat för att få delge den första, även om det skulle bli den sista, den är från Klas Östergrens ”Fantomerna”, och avhandlar Lilla Essingen i Stockholm.

”Lilla Essingen var en av världens största banditöar på sin tid. Det sas i folkmun att Lilla Essingen slog världsrekord vad gäller folktäthet, självmord och skilsmässor och det var ingen som satte det påståendet i fråga. Lilla Essingen var Sveriges och kanske Europas eget Manhattan. Lilla Essingen var ett funkisghetto som fostrade fullfjädrade smågangsters som vält omkull korvkiosker, slog in fönsterrutor till Konsumbutiken, sniffade thinner i portuppgångar, slog ihjäl igelkottar, centrifugerade katter, eldade upp vindskontor och våldtog varandra. Det var ett glatt gäng ligister som häjade på Lillan. Papporna satt på ölsjappen och drack pilsner och tog sig skrålande hem på nattkröken med lyktstolparna som kontroller i ett slags lokal desorientering. Mammorna grät och grämde ihjäl sig”

Det är ju en ganska sorglig beskrivning, om än något romantiskt återgiven. Och Klas Östergern säger i intervjuboken som Stephen Farran Lee gjort att ”Lilla Essingen var både tryggt och otryggt, för det rådde en ganska brutal stämning grabbarna i mellan”. Och om att det gick illa för många av hans vänner där. Och alla trista öden i trappuppgångarna. Men han berättaar också om en sorts sammanhållning, ideella krafter som ”Hemsystrarna” som hjälpte kvinnor som övergavs av sina supande män.

Lilla Essingen idag. Något helt annat.

"Allrummet passar lika bra som master bedroom eller ateljé." Från mäklarfirman Bjurfors.

"Allrummet passar lika bra som master bedroom eller ateljé." Från mäklarfirman Bjurfors.

Svensk stad, Ica, köttfärs och historiens återkomst

Det är nu ett år sedan den stora Ica-skandalen, med köttfärsen. Jag sitter och läser Gregor Paulssons trebandsverk ”Svensk stad”, med underrubriken liv och stil i Svenska städer på 1800-talet. I kapitlet om Arbetslivets miljö visar det sig att Ica inte var först med att gena i kurvorna för att tjäna lite stålar.

”Slaktarna bodde i städernas utkanter, varifrån de körde in med sina saluvagnar till toget. Att handeln med livsmedel på detta sätt kom att omhändertas av en ny och mindre kapitalstark befolkningsgrupp fic sin stora betydelse däri, att de tekniska förbättringarna för hygien och butiksutrustning först sent kunde tillgodogöras. Man kan uttrycka sig så, att det ständiga intresset hos konsumenterna av låga priser – som ju delvis kunde tillfredsstllas genom att handeln skedde från provisoriska bodar och stånd – motverkade hygienens fordringar.”

De provisoriska bodarna som sin tids prispressare. Men med den skillnaden att handlaren inte längre kan sägas tillhöra en ”mindre kapitalstark grupp”.

Hejdå, mäklarlyx och stadsjeepar!

Så här skrev jag i Sydsvenskan för snart ett år sedan, tillfrågad om en nyårsönskning:

Heminredningens död. På Sveriges största mässa för hem och inredning, Hem och Villa-mässan 2007, stod ett självspelande piano omgivet av Brutus Östlings fotografier av örnar. På Hem och Villa-mässan 2008 kommer örnarna att ha slagit klorna i det där pianot ungefär som kompositören Karl-Erik Welin i sin ”Sista pianoafton” på Moderna museet 1968. Welin sågade sönder ett piano med motorsåg. Vid spillrorna av det självspelande pianot kommer vi att se en gråtande och förvirrad makeover-generation. Mäklarbranschens kollaps. Varje uppgraderad folkhemsförort har de senaste åren fått en egen liten mäklarbyrå. Pojkar med för stora kostymer och flickor med knut i nacken låser sina stadsjeepar med ett fjärrtryck på nyckelknippan och kliver in till nya miljonbud på det lilla kontoret. Om yuppien var förra högkonjunkturens omslagspojke är mäklaren dennas. Men det vänder nu. Det slutar plinga in bud-sms på mobiltelefonerna. En av vår högkonjunkturs stora gåta är: Varför ska mäklararvodena stiga när priserna gör det? Arbetar de mer? Svaret 2008 kommer att bli: För att vi ska kunna se på hur provisionen sjunker till noll, och hur stadsjeeparna krymper till busskort.

Nu har jag uppenbarligen besannas, enligt en artikel i Di. Där läser jag: ”Många har säkert satsat på fina lägenheter och jobbat på flådiga kontor i Stockholms innerstad. Alla har säkert inte sparat när det gått bra och det blir tufft för dem nu. Förra krisen blev flera tvingade att byta jobb, vissa körde taxi eller fick vara fastighetsskötare.”

Mer om döende dandyer här.

Och om mäklare skrev jag i Expressen i januari 2006 under rubriken ”Är taket nått?”.