Huvudboningar

Hur en stad uppfattas kan man tro har att göra med husen främst och kanske torgens och gatornas själva orientering. Men kastar man ett öga på en gammal bild, som jag gjorde, som visar när man röstar i Köpenhamns 5:e krets 1884, så blir man snart varse att det är av stor betydelse vad folk har på sig. Om alla, som på den här teckningen av Alfr. Schmidt som jag hittar i en häftesserie om Socialdemokratins århundrade som jag räddade ur containern, har samma mörka kläder och dessutom hög hatt, så förändras hela stadsbilden, mer än av något Kallbadhus/Hotell/krämarprojekt

Galna Beni!

Skrev för ett tag sedan en text i tidningen RES om Benidormi södra Spanien. En av de klart galnaste städer jag varit i. Till både innehåll och utseende. Hittade nu texten på nätet. Läs den här.

Galet på åttiotalet

Varför blev den arkitektur som kom att ersätta det så bespottade miljonprogrammet ofta så mycket sämre än det den avskydde? Det började redan i slutet av 1970-talet. Eller i mitten. Allt var nog energikrisens fel. Den allmäna tanken var att husen måste bli tätare, tjockare, och fönstren mindre. Samtidigt hade miljonprogrammets öppna stadsbyggande, stora ytor, höga hus, mycket ljus fått sin sista törn. Det var dags att gå tillbaka till det ”stadslika”, det vill säga bostadsgårdar, gränder, gator. Problemet var bara att man fortsatte att bygga långt från den befintliga staden. Resultatet blev ett gäng inåtvända byar med tunga, korta, tjocka hus, för evig försänkta i mörker. Lampor som tändes mitt på dagen. Ett av de första områdena var Kista. Nu sedan länge uppgraderat med en galleria från den hala samtiden. Besök Kista anno 1980 här, klicka vidare på ”fler bilder”. Uppföljarna saknades inte. Den mest omtalade blev ”Skarpnäcksstaden”, notera ändelsen i namnet. Det var viktigt här att skilja sig från det som fanns runtomkring, Kärrtorp, Bagarmossen, Farsta: förorter! Nu var det stad som gällde. Och tätt och tungt som en stad är det. Men längtan efter punkthusen, lamellhusen, i ”förorterna” väcks snart när man ser det här. Det är en överproducerad syntetisk stad. Inte olik den musik som gjordes ungefär samtidigt. Exemplen kan mångfaldigas. När man nu talar om att riva 1960-talets bostadsområden för att de behöver renoveras vill jag inte ens tänka på vad man kommer att säga om de här ställena om tjugo år. Några fler smakprov som jag inte kan undanhålla er. Titta och ta sedan tillbaka allt ont ni sagt om miljonprogrammet. Här, här och här.

Sergel morgue

Jag har en text i Expressen idag om Sergels torg och galleriaplanerna, tillsammans med utmärkte Peter Cornell.

Strawberry Fields

När Skandinaviens största köpcentrum Fields i Örestad utanför Köpenhamn presenteras i turistbroschyrer är slagordet snott från John Lennon: Come together. Vad kan vi vänta oss härnäst, en bed-inHästens sängar i Köping?

Kinesisk signal

Apropå motorvägsarkitektur, den kinesiska satsningen Dragon Gate vid motorvägen vid Älvkarleby får bland andra Henrik Schyffert och Johan Glans att betvivla förståndet. Så ska en motorvägsskylt sättas upp.

Gubbenheim

Nu har den medelålders mannen fått sitt Disneyland. BMW har öppnat sitt nya BMW Welt i München, ”event and delivery center”, med museum och utställningsytor. Det här kan bli brandingarkitekturens Guggenheim, Bilbao. Den legendariska, närmast mytiska hippiearkitektfirman Coop Himmelb(l)au har ritat åt BMW. Den har kvaliteter som redan Svampen i Örebro hade, motorvägsarkitektur at its best, tydlig signatur. Till det har den tagit lite av just Guggenheim Bilbau och dessutom adderat en hel del futuristisk sci-fi-arkitektur från det saliga sextiotalet. Det ser väldigt roligt ut. I Sverige har Thomas Eriksson arkitekter försökt göra motorvägsarkitektur för Hästens sängar. Det säger en del om svensk arkitektur längs motorvägarna att det fortfarande är Ikea Kungens Kurva från 1965 som är det bästa exemplet på signalarkitektur längs motorvägen. Motorvägsavfarten betraktas märkligt nog fortfarande som en lågstatusplats medan diskussionerna kan gå höga om nya stadsbibliotek i en stadskärna som bara passeras av en bråkdel så många. När de offentliga beställarna sedan länge somnat in och inte orkar med arkitektonisk originalitet så är det de privata som kan vara räddningen. Och de har inga problem med motorvägsplacering, tvärtom. Nu är det företag mer än städer som har råd att förverkliga sina mål om att synas med fantasiarkitektur. Några av de tydligaste arkitektoniska skapelserna i Stockholm de senaste åren är ju företagsbeställda och motorvägsanpassade. Kista Science Tower är Ericssons signalbyggnad och hotellet Talk i Älvsjö är Älvsjömässans. Även Turning torso i Malmö är ju beställt av en privat beställare (HSB) och inte av kommunen.