Bilåkande och vardagsrum

En massa artiklar att skriva, den här om en bok av Fredrik Virtanen, den här om Expressens Heffaklumpsvinnare Clownen Manne, den här om bilåkande, den här om Rosengård och julen, den här om weekendresande, den här om Bagarmossens tunnelbanestation och konstnären Gert Marcus, och så all julmat och allt det där ni vet, har gjort att jag varit borta från bloggen ett slag.

Från den 12:e januari kommer jag att arbeta som halvtidsredaktör på tidskriften Arkitektur. Jag kommer då också att skriva på deras blogg.

Två tankar som steg till ytan sig under de skinkspadsfeta juldagarna:

Jag åkte bil inne i Stockholms city, och det händer sällan, och det var med viss förvåning jag konstaterade hur skönt det var att glida fram på de platser där jag brukar gå, att stanna vid rödljusen i sin egen bubbla och se på människorna i mellandagsreornas tid. Varför finns det inga lätta bilar, eldrivna tysta ipod-snygga, för stadskörning. Eller finns det? Förfrämlingseffekten tillsammans med vindrutans inramning gjorde staden till en perfekt föreställning. Medan jag satt där lyssnade jag på ett program om Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Jag tänkte att det är så här han ser staden: som en film som han nästan kan regissera.

Och så skaffade jag vardagsrum. Efter ett år utan gjorde en ommöblering inför en blivande lägenhetsvisning att vi blev med vardagsrum igen. Jag förstod då vad vardagsrummet gör med en lägenhet. Plötsligt satt vi alla tillsammans på golvet eller i soffan, spelade spel, åt godis och barnen började springa omkring yra över ytan. Man kan då, för att ta en analogi med staden, hävda att, trots att man som jag hatar uttryck som ”stadens vardagsrum”, öppna ytor gör något med människor. Inget senstaionellt kanske, men den där känslan av en frigjord yta kan vara nog så intressant i en tid där man helst bygger igen alla luckor. Vilken stad blir först i finanskrisen att riva ett hus och bygga ett torg?

Skomakaren och kanariefågeln

I mitt närmaste centrum, lika nergånget som alla förortscentrum som inte har ett köpcentrum som man kan kalla något kryptiskt namn (SKHLM eller Kfem, till exempel), finns en skomakare. Under många år hängde han ut två kanariefåglar i en bur på en gren. Han ställde sedan en stol under den där buren. Så satt han där och väntade på kunder. Något säger mig att han inte hade gjort vare sig det ena eller det andra om torget hade rustats upp och slipats till. Det var något tillåtande i den där lätta förbuskningen. Det fanns något tillåtande i själva tonfallet. Inte ens de två nyöppnade mäklarfirmorna lyckades ändra på det. Kineskrogen, skomakaren, skomakarstolen, de lite illa placerade buskarna, såg till det. Det kunde komma någon med en blick utifrån (den där man  föreställer sig att människor kommer hem till en har, den som gör att man städar och putsar, och som i sin tur gör att alla har så städat när folk kommer hem och så är den cirkeln igång), och säga: här måste ju röjas upp, skalas av, förtydligas. Jag tror det skulle vara ett stort misstag. Skomakaren har förvisso slutat hänga ut kanariefåglarna nu (kanske dog de), men stolen står där fortfarande.

Korvmoj på öfre Östermalm

Fick ett sådant där underbart uppdrag som man bara får på sommaren. Expressen Kultur bad mig skriva om korvkiosken på Östermalm i Stockholm. Med fina bilder av Pieter Ten Hopen i dagens tidning.

Vi tar för mycket plats

Läser i en ännu opublicerad debattskrift från Sveriges Arkitekter att ”sedan 50-talet har städerna (i Sverige) fyrdubblat sin markförbrukning per invånare”. Vi sprider oavbrutet ut oss med våra bostäder, vägar och köplador.

Drömmen om det egna huset är fortfarande så stark att enplansvillan på ännu en åkerplätt är idealet för de flesta. I dessa grilltider längtar många till den där trätrallen med bara himlen som tak. Och ska man anmäla en fara med längtan ut till villan så är det kanske inte den att den skapar frustrerade män, eller motsatsen, utan att den faktiskt är en längtan som skapar stort bilberoende och dessutom inte är det bästa sättet att använda produktiv åkermark.

Men drömmen lever. Och måste antingen förses med nytänkande vad gäller kommunikationer eller/och ett sammanhang där det finns någon form av täthet.

En annan fråga som man kan fundera över i det här sammanhanget är hur man får barnfamiljer att stanna kvar i staden istället för att flytta ut på åkrarna. Den aldrig sinande utbyggnaden av extern handel, med ökande bilresor som en av, är en direkt följd av att familjerna lever sitt liv i glesa förortsmiljöer. Om familjer lever inne i staden mår handeln där bättre. Det här är frågor och problem som blir tydligare i mindre och medelstora städer från typen Eskilstuna, Linköping, ner till Kävlinge och Kristianstad.

Eskilstuna växer med 1100 personer per år. Utkantstillvaron i södra Bergslagen har blivit en pendlartillvaro i Mälardalen. Med den förändringen kommer helt nya drömmar till Eskilstuna. Det känns därför upplyftande när jag träffar ett kommunalråd i Eskilstuna som planerar att köpa upp några gårdar på åkrarna utanför staden för att kunna förekomma den befarade explosionen av villor på åkrarna utanför staden. För att slippa bli sittande med ett okontrollerbart utglesningsscenario.

Guerilla gardening

Trädgård och blomplantering hamnar inte sällan i facket för harmlösa privata hobbys. Men man kan bara älska det här gänget som ger sig på bortglömda platser i staden och planterar Förgätmigej i skydd av mörkret. ”You see oppurtunity in the landscape”, som de säger. Så positiva tills polisen kommer (”you are damaging property”) och kör iväg dem. Men så kommer de tillbaka och avslutar sitt uppdrag på den förbisedda platsen.

Boulevarden regerar än

Apropå nedanstående postning. Kollar planerna för Norra Stationsområdet i Stockholm som nu ställs ut. Där regerar söndagsboulevarden big time. Det ser inte bra ut. Den monumentala mittaxeln med de höga husen är verkligen ingen höjdare. Se bilder nedan.

Norra Station, Stockholm. Illustration Brunnberg Forshed

Norra Station, Stockholm, illustration Brunnberg Forshed

Norra Station, Stockholm, illustration Brunnberg Forshed

Jag har ingenting att göra

Det är möjligt att det där med tråkighet är något man omvärderar när man får barn. Egentligen tycker jag illa om meningar som slutar med ”när man får barn”. Men ibland kräver retoriken sina offer. I alla fall, när jag ser på barn som har tråkigt så vet jag att de kommer att komma på något. Om jag låter dem. Det är en visdom som många, från Kristina Lugn till Hillary Clinton, har delgivit omvärlden. Och alla som vuxit upp i, säg Grängesberg, vet det också. Förr eller senare startar man ett band.

Vad jag menar är att stadsbyggare gärna tänker på hur man bygger städer på ungefär samma sätt som SVT tänker när det gäller Melodifestivalen. Som Erykah Badu sammanfattar det i öppningsfraserna på sin nya skiva: ”More action, more excitement, more everything”. Det ska blandas, det ska ligga kaffe latte ställen på varje hörn, det ska vara LEVANDE (som om det fanns några andra döda stadsdelar än kvarteren på kyrkogården). Som om själva tråkigheten var ett misslyckande.

Är det någon mer än jag som längtar tillbaka till en slätkammad Lennart Svan och tolv pastellfärgade tävlande?

Så motiverar jag ibland, för mig själv, det faktum att jag valt att bo i en förort som ibland kan tyckas som själva definitionen på tråkigt. Så här års inga andra färger än brunt och grått, ett centrum som knappt klarar livhanken, dunket från fritidsgårdens replokaler.

Men å andra sidan. Jag vet ju också att jag bara behöver sätta mig på den där tunnelbanan jag ser från fönstret när rastlösheten sätter in. Så jag kommer nog inte att flytta till Grängesberg. Men det finns de som menar att jag gör fel där.