Motto som duger

På SVT:s kunskapskanalen kunde man ikväll se ett program om Parisoperan. Byggnaden som invigdes 1875 föregicks av en arkitekttävling. Vinnare blev arkitekten den 34-årige Charles Garnier, men en av de intressantaste upplysningarna i programmet var mottot som han hade på sitt anonymt inskickade bidrag nämligen: ”Jag strävar efter mycket men väntar mig lite”.

Det är strålande inte bara som motto betraktat.

De motton som arkitekter annars använder kan, som den numera nedlagda arkitekturbloggen konstaterade om tävlingen om stadsbiblioteket för ett par år sedan, bli lite skitnödiga. Några exempel ur stadsbibliotektävlingen: Lenin 42 F, Grotto, Din sol din himmel, dina ängder gröna, Brain Word.

Jag kommer själv att ta till mig Garniermottot för resten av året.

Retreat för världens ledare

Och det här är en nyfunnen film av Stanley Kubrick? Eller? Ett retreat för världens ledare invid den privatägda Lake Las Vegas i Nevada öknen.

Det hela beskrivs som ”a private getaway for stressed-out presidents and prime ministers who want to ‘reconnect with their unique purpose in life'”, i The Guardian, som fortsätter med att förklara att det, enligt initiativtagaren Donna Vassar, ska vara ”part monastery and part conference centre”.

Intressant kombination. Kala munkceller med whiteboardtavlor, bubbelvatten och reklamgodis.

Vänta förresten, det låter ju som alla kursgårdar och konferenshotell jag någonsin varit på.

Via BLDGBLOG.

Därför kommer kraschen, snart

Träffar en god vän som arbetar som stadsbyggare. Han säger: ”Det byggs alltid mycket hotell och konferensanläggningar i slutet av högkonjunkturer”. Om det stämmer dyker vi snart ner i ett hål. För nu är det inte bara köpcentrumens tid utan också hotell- och konferensbyggandets.

Det finns fog för föreställningen om hotell och konferensbyggandet som en sorts imperiets sista excess. Just innan förra kraschen färdigställdes såväl World Trade Center i Stockholm, som Sheraton i Malmö.

Och finns det en häxmästare bakom denna vår tids sista klunk ur högkonjunkturskruset så är det G. Wingårdh, arkitekt. Han ritar nämligen de flesta hotellen här i landet. Som det nyligen invigda Clarion Sign i Stockholm, som det kommande i Hyllie (bild ovan) i Malmö, som passande döpts till mördarsnigeln, liksom Björntanden i Östersund, nu på gång.

Orsaken till att det just är hotell som blir den sista luften ur högkonjunktursballongen lär vara att just hotellbranschen samlar mycket pengar på hög under boomen, och börjar sedan bygga med de pengarna bara lite för sent. Det kan också vara därför det finns så många snygga hotell från slutet av Jazzåldern, de kan beskådas i den förnämliga boken Grand hotels of the Jazzage. Här finns Hotell Pierre i New York, började byggas 1929. Hotel Sherry Netherlands i New York, 1927. Hotel Lexington i New York, 1928. Miami Biltmore Hotel, Florida, 1926. Waldorf Astoria, New York, 1929.

Och från oktober 1929 föll allting. Depressionen hade börjat.

Och idag är det måndag. Det blir nog en bra vecka det här.

Uppdatering Tisdag: Jag sa ju det.

Ingen människa är en köksö

Apropå en tidigare postning om ”livsstilsboende”, jag hittar ett citat av arkitekten och Bauhausgrundaren Walter Gropius som på något sätt kastar en sorts funktionalismens ljus över begreppet, eftersom man tycks tänka likadant i livsstilsboendet, men på något sätt formulerar det som ett individuellt val.

Gropius skriver, kring 1930: ”De flesta människor har likartade behov. Det är därför logiskt och ekonomiskt att dessa likartade massbehov tillfredsställs enhetligt och likartat. Det är inte berättigat att varje hus uppvisar avvikelser i fråga om planordning, exteriör, byggnadsmaterial och stil. Detta innebär slöseri och en falsk betoning av det individuella”.

Livsstilsboendet tycks fungera som en sorts marknadsfunkis.

Nu är kanske skillnaden att livsstilsbyggandet bygger den där likheten i mindre områden, stadsdelar som Liljeholmskajen i Stockholm eller Östra Hamnen i Västerås. Men det är sannerligen inte lätt att se någon skillnad på de två områdena. Den tycks inte större än skillnaden mellan två miljonprogramsområden från 1972. Lite nyare och vitare bara, lite större balkonger och närmare vattnet.

Eller kan det vara så att Gropius har fått rätt och att allt tal om individualisering av bostäder, om olika livsstilar, bara är kosmetika i slutändan: Fondtapeter, loftsängar och kanske en kudde som det står Tensta på i den vattennära bostadsrätten.

Ingen människa är en köksö.

Small is more

En liten sak om små hus i dagens Sydsvenskan.

Och så något helt annat, om min favorit skräphund Scooby Doo i samma tidning.

Det vedervärdiga huset på Dalagatan

Nere vid Gert Wingårdhs nya polotröjssvarta hotell vid Norra Bantorget i Stockholm står arkitekturkritiker med pannorna i djupa veck och försöker hantera sin besvikelse över ytterligare ett uteblivet utropstecken i huvudstaden. Vid Gunnar Asplunds Stadsbibliotek pågår en debatt om hur man bäst hedrar ett monument. Men mitt emellan dessa uppför JM på uppdrag av Stockholms stad ett hus med en arkitektur som får ens värsta mardrömmar från arkitekturens åttiotal att återvända. Bakom huset på Dalagatan, intill Eastmaninstitutet, står byggherren Anders Bodin och arkitekterna Sune Malmquist och Casper Von Vegesack.

Åttiotalet var förmodligen 1900-talets sämsta arkitektoniska period. Dystra hus med märkliga materialblandningar (baconfärgad sten, aprikosfärgat tegel och grön plåt till exempel), små fönster och dålig hållbarhet. Man har alltså stor anledning att vara orolig på varje tecken på att det är på väg tillbaka. Och huset på Dalagatan hämtar hela sin repertoar från den tiden. Det gula stendöda teglet, en slipad natursten som skär sig mot teglet som en dåligt vispad majonäs, de kantiga burspråken, de plåtiga fönstren.

Man kan tycka att alla funkispastischer vid vattnet börjar bli lite tröttsamma, men då har man inte stått öga mot öga med åttiotalskopior som den här.

Stadsbyggande handlar en hel del om tillit. När man nu ser huset som uppförs intill Eastmannstitutet kan man bara konstatera att om ett sådant hus kan och får uppföras finns det egentligen ingen anledning att lita på att Stockholms stad alls vet vad de pysslar med när de bygger staden.

Det var på taket mitt emot Eastmaninstututet som den vedervärdige mannen från Säffle låg och pricksköt på poliser i Sjöwall Wahlöös roman och Bo Widerbergs film. Nu har hans vedervärdighet utmanats från andra sidan gatan.

Fönster mot gatan

Jag passerar varje morgon ett ganska litet köksfönster som vetter mot trottoaren. Jag tittar in, det är oftast ingen där eller så sitter någon och äter och ser inte mig, men idag stod en man och tittade ut. Skulle jag hälsa? Var upphör kravet på att hälsa på sina grannar? Är det där fönstret en gräns för det? Och hur gör människor i nybyggda stadsdelar som Hammarby sjöstad, där allt är fönster, hälsar de när de upptäcker att dumstirrandet in i vardagsrummet möter en annan blick? Vink, vink, hej, hej. Men man hör ju inget, man bara ser. Och är inte hemmet för intimt för att hälsa på främlingar? Eller har det dykt upp nya koder nu när fönstren dragits ner mot golvet, och hemmet ut mot trottoaren?