Stockholms tunnelbanas långsamma förfall

Liljeholmens tunnebanestation, 2010

När någon frågar mig om Stockholms finaste byggnad eller den bästa svarar jag nästan alltid tunnelbanan. Min förälskelse för tunnelbanan började 1980 när jag började pendla från Färingsö, 27 kilometer från Stockholm, med buss in till Brommaplan, och sedan vidare med tunnelbana till Skanstull eller Farsta Strand där min pappa eller hans fru plockade upp mig. Jag lärde mig stationerna utantill, gröna lingen, jag satt på galonsitsarna och såg mig storögt omkring. Jag gled från ovanjord ner i underjorden vid Fridhemsplan. Det var magiskt.

Tunnelbanan var inte perfekt då, men den kändes som en plats som ville mig väl och som var för mig. Idag när jag stod på perrongen i Liljeholmen kunde jag se hur man nu också sålt ut golvet till annonsörer. Stockholms tunnelbana befinner sig på ett sluttande plan. Problembarn, vill jag minnas att det fanns ett ord som hette. Vet inte om det finns längre. Tunnelbanan betraktas som ett problembarn, inte som en tillgång. Idag gör man allt för att klistra över något som man inte gillar med sådant som är nytt och fräscht, som ”Drygt 180 olika ostsorter på ICA Kvantum”. Att sk problembarn behövde kärlek lärde jag mig när jag bodde på Färingsö där Skå-Gustav hade sin barnby. Å andra sidan är den nedlagd nu och E-type ville ett tag ha dit en vikingaby, men det blev bostadsrätter istället.

Jag skrev en text i Expressen förra veckan om Hjalmar Mehr, där jag önskade kärleken till tunnelbanan tillbaka. Ett kort utdrag:

Pendlaren är och förblir en av stadens största hjältar. Men de senaste 20 åren har Stockholms tunnelbana ödelagts – trivselmässigt, designmässigt och innehållsmässigt. Reklamen har tagit över, vagnarna och stationerna har sedan länge varit till salu. Vid stationen Medborgarplatsen har reklamskyltarna placerats så att ordet medborgare inte längre syns, där står numera bara ”platsen”. Jakten på plankare har gjort stationerna till slutna fort.

Det är inte Stockolmskärlek man känner där. Det är ett pågående karaktärsmord på en storstad som Stockholm. Hjalmar Mehr drog i gång arbetet med att skapa den tunnelbanekonst som konstnären Vera Nilsson skrev till honom om 1955: ”Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.” När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes med sina Siri Derkert-ristningar i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen.

Annonser

Litet blir stort

Stortorget, Kalmar

De senaste åren har det slagits rekord i antalet campingnätter i Sverige. Aldrig förr har fler campat runt om på landets campingplatser. Man kan fundera över varför. Kanske för att vår tid har blivit så bofast, hemmet så rotat, att längtan ut på ett hus med hjul är större än någonsin?

Frihet.

Men bofastheten verkar å andra sidan stark på campingplatserna, bila upp husvagnen, staka ut gränserna. Kanske lockar det lilla och tillfälliga när det egna hemmet blivit ett monument.

Litenhet.

Det talas mycket nu om de stora husen, de som kan bli höga och synas, husen som är så uppenbara att de inte går att bortse ifrån, som tar plats. Det är de politiskt tillsatta husen som ska skänka glans och ära åt sina tillskyndare.

De är byggda för evigheten.

Men den religiösa tanken att man måste krympa sina medborgare för att de ska häpnas är inte nödvändigtvis den enda. Om jag vore politiker och stadsbyggare skulle jag nu börja vända mitt intresse mot de mindre husen, de riktigt små. Tänk husvagn. Då kan man få väldigt mycket arkitektur för pengarna, och tro mig, när ryktet börjar gå så kommer människor att vilja se det där lilla huset som inte ser ut som något annat.

För tre år sedan presenterade den brittiska arkitektbyrån FAT ett övervakningshus för att motverka cykelstölder i Schevningen i Holland. De kallade huset ett ”nonument”, ett väldigt litet monument. Nu har det hamnat på frimärke. Säg hej till det blyga monumentet. Eller varför inte det flyttbara monumentet. Istället för att låta en plats stå tom i decennier i väntan på stora investeringar i form av en jättestor bowlinglåda vid en rondell i stadens utkant, så kan man låta det tillfälliga ta plats.

Eller tänk tanken: en stad blir berömd för sina märkligt utformade och genialt utförda offentliga toaletter. Små briljanta hus runt om på gatorna. Eller för de märkliga vagnarna som korvförsäljarna drar omkring på. Hur många märkvärdiga korvvagnar (som kan konverteras till blomstervagnar, kaffevagnar) får man för en arena till på slätten?

Och vilket märks egentligen mest bland människorna? Det stora eller det lilla?

Variant på den här texten publicerad i Sydvsenskan 2 mars 2008.

Arenadrömmen – en dröm om vad?

Stockholmsarenan vid Globen

Anders Mildner skriver intressant om relationen mellan hangarkultur och gräsrotskultur på sin SvD-blogg idag. Rasmus Fleischer följer upp  i sitt twitterflöde. Eftersom jag tidigare varit inne på ämnet så hakar jag gärna på. I tunnelbanetidningen Stockholm City (24 september 2009) skrev jag följande om Stockholmsarenan:

Samma dag som ett skadeskjutet och närmast uträknat Hammarby spelar ödesmatch mot Gais i den allsvenska bottenstriden presenterar Stockholm stolt den nya arena som Hammarby ska spela på i framtiden. Verklighetens buttra snedsparkar möter framtidens polerade drömmar om något helt annat. Men arenadrömmarna handlar förstås inte om småtråkiga fotbollsmatcher för Hammarby.

De handlar om stora upplevelser. Globens VD Ninna Engberg jämförde det ”Entertainment district” som ska omge Stcokholms arenan med LA Live i Los Angeles, vars devis är att vara ”det där magiska stället där man skriker som högst, skrattar som hårdast och lever som mest”.

Jag kan komma på tvåhundra projekt som skulle göra mer för möjligheten att leva mer i en stad som Stockholm. Inget av dem skulle behöva rymma 40 000 personer. Tre nya stora arenor i Stockholm på 10 år. Politikerna gör alla vågen från sittplats. Vi lever i arenakapprustningarnas tid. Som i alla kapprustningar är argumenten svaga och orden stora.

En annan slående sak är hur de här stora framtidsdrömmarna resulterar i så trist arkitektur.

Stockholmsarenan är en alltför stor (upplevelse)bubbla på den lilla parkeringen mellan Nynäsvägen och slakthusområdet. Ena sidan hänger ut över Slakthusvägen som en välfylld buk, trafiken ska trängas in därunder. Swedbank Stadion är lika tråkig som din vanliga banklokal.Det här är inga framtida landmärken det är ängsliga spekulationer i en möjligen omättlig längtan efter att skratta hårt, skrika högt och leva mer. Artificiell stadsbyggnadsstimulantia i trista apoteksburkar om ni frågar mig.

Jag har tidigare försökt beskriva drivkraften bakom och vara hyfsat förlåtande mot resultatet av arenabyggandet i en artikel i Sydsvenskan för ganska exakt tre år sedan här. Och en text i Arkitektur som jag ska jaga reda på en pdf på snart.

I nästa inlägg utlovas en text om varför litet är bättre än stort.

Omsorg om en gammal tysk fredspristagare

Så här ser Willy Brandt-statyn ut i Hammarbyhöjden. Försvinner ett klädesplagg är snart den gamla damen där med ett nystickat. Man måste älska omsorgen.

Uppdaterat, läs mer om Willy på Anna Norrbys blogg, här om kläderna och här om han som tänder ett ljus för Willy.

Uppdaterat 2: det är alltså ingen gammal dam som stickar, utan så vitt jag förstår en ung kvinna.