När båset är tomt

Jag var i en postning från i våras totalt deprimerad av att en av mina favoritskivaffärer hade slagit igen. Det var som om storstaden blivit lite mindre. Jo, jag visste att allt fanns att köpa på nätet, och det fanns en lång svans av smala utgivningar som bara var ett klick bort. Men på lunchen gillade jag att ramla in bland de där kunniga och mycket snälla människorna på Skivfönstret för att fråga något, kanske köpa något, kanske bara uppdatera mig.

Annina Rabe läser en intervju med Akademibokhandelns nya VD Ulf Lindstrand och befarar att bokhandlarna snart försvinner:

”Vissa saker har man alltid tagit för självklara; t ex att en civiliserad storstad som Stockholm skall kunna erbjuda ett antal kvalitetsbokhandlar. Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt? Nu har vi bara ett fåtal kvar, och deras existens är hotad, dels av Stockholms stads storhetsvansinne när det gäller innerstadshyror och lyxexploatering. Och dessutom hotad av personer som Ulf Lindstrand, som inte bryr sig om huruvida det är böcker eller dasspapper han säljer.”

Och det är bara att hålla med henne. Det har ju varit en av poängerna med att bo i Stockholm, att de faktiskt inte försvinner. Och om nu fler än någonsin bosätter sig i Stockholm, som Dagens Nyheter skriver om, så är en av anledningarna just en mångfald i affärs- och kulturutbudet.

Viktor Elm, Ikea och Salinpriset

Viktor Elm, Kalmar FF

Kalmar har nu inte bra vunnit allsvenskt fotbollsguld utan också guld i arkitektur SM. Kalmar Konstmuseum fick idag Kasper Salinpriset. Ett ungt lovande arkitektkontor, Tham & Vidergård Hansson vinner med en byggnad i en stad som gjort ett numera närmast klassisk omvandligsnummer från nedläggningsdrabbad industristad till samtida nätverksstad. Och i det konceptet ingår alltid en nybyggd kulturbyggnad. Men det var Ikea som drog igång allt. De kommer nu aldrig att få något arkitekturpris för sina blågula lådor. Men en näringslivschef i kommunen sa när jag frågade honom om vändpunkten att det var när Ingvar Kamprad för fyra år sedan pekade ut gathörnet mellan E22 och Ölandsvägen som en plats för ett Ikeavaruhus som ”timglaset vände för Kalmar”.  Så om nu det prisade konstmuseet är den unga lovande artisten Viktor Elm så är Ikea grovjobbaren, lagkaptenen och mediafenomenet Henrik Rydström.

Kalmar Konstmuseum, Foto: Åke E:son Lindman

Normalt och onormalt i förortstristessen

Helt onormalt, Ekängen, Linköping

Efter att ha sett de fyra första avsnitten av den amerikanska tv-serien Mad men, om de manliga smarta reklamarna på Madison Avenue i New York, har jag ännu en gång konstaterat att i amerikansk fiktion trivs ingen i suburbia. Huvudpersonen Don Draper hatar sitt förortsliv. Så mycket att han på dotterns födelsedagskalas inte kommer hem med hennes tårta utan ställer bilen, med tårtan på passagerarsätet, under en bro vid floden och sitter och stirrar i manliga självömkan. Men också hans fru hatar förortslivet, hon har bara ingen auktoritet eller rätt att sätta sig och självömka under en stor bro vid floden.

Man kan fundera på varför ingen trivs i suburbia i amerikanska filmer, böcker och tv-serier. Jag kom något på spåren när jag läste en ett år gammal artikel i City Journal om ”The new girl order”. Artikeln handlar om hur singelkvinnan som urban karaktär sprider sig över klotet. Men det var ett faktastycke om antalet gifta kvinnor i olika åldrar i olika tider som fick mig att hoppa till:

”1960 var 70 procent av de 25-åriga kvinnorna i USA gifta och hade barn; år 2000 var siffran bara 25 procent”. Inget konstigt med det, men så skriver Kay S. Hymowitz att ”att gifta sig vid 27 eller 28-års ålder var en gång i tiden det vanliga, det är 50- och 60-talet som är anomalin, när genomsnittsåldern för giftermål för kvinnor föll till 20 år, förmodligen på grund av post-depression och post-krigs-cocooning”.

Alltså: 50- och 60-talets suburbiavåg var onormal. Men den kom på något vis ändå att bli bilden av det normala. På sätt och vis är den det fortfarande. Den där vantrivsel blir då helt logisk. Vi lever med en onormal bild av vad som är normalt. Vantrivsel är resultatet.

Nu kanske många invänder, däribland delvis jag själv, att den där dramatiska vantrivseln som visas i fiktionen är just en dramatisk figur mer än något annat. Men det är ändå intressant att idén om det normala baseras på en anomali.

Animerade träd i vardagen

Dagar som den här, kall november, behöver verkligheten en injektion av fiktion. Vardagen en släng av det omöjligas konst. De amerikanska arkitekterna Diller och Scofido presenterar på Liverpools konstbiennal en sådan sak. I en plantering av cypresser står tre av träden och snurrar. De kallar det för lyckliga träd. Sådana förvrängningar av vardagens plantager är alltid välkomna, men alltför sällsynta. Biennalen som pågår til den 30 november har temat ”Made up”.

Samtidslexikon 4

Nissan, urban proof, tunnelbanereklam

Urbanproof: Ett ord som nyligen dök upp i en annons för en ny bil från Nissan, i ett försök att frigöra bilen från dess vanliga koppling till naturen. Bilreklam har nästan alltid utspelat sig i naturen, Saab-bilar med ögon som lodjur, svindlande resor nerför berg. Men nu närmar sig bilen stadsbon. Nissan använder ordet urbanproof, ungefär som weather proof, en sorts urban tuffhet, metallic gore-tex. Och illustrerar det hela med graffiti och annan gatukonst under sin slogan ”Play with the city”. De har till och med låtit en arkitekt testa bilens stadstålighet. Det här får mig att tänka på en intervju jag gjorde med designern Ross Lovegrove, där han undrade varför så få bilar passade i staden, de där stora fula plåthöljena förstörde stadsbilden menade han och efterfrågade bilar som var en blandning mellan en cykel och ett tennisrack av glasfiber. Är den bilängsliga svenska staden redo för en verkligt urbanproof bil om den kommer?

Landsbygdsurbanism

Graffiti är en urban konstform. Den uppstod i städer, och utövas i städer. Men om man inte bor i staden får man vara urban mitt ute i skogen. Det är inte omöjligt. De flesta som är det, är det på internet. Men vill man vara det utomhus är det bästa stället att vara det på längs tågspåret (1800-talets internet). Då kan det se ut så här, som det gör i Eneryda i Småland.

Eneryda, Småland, femte november.

Ensamma stolar på tåg

Jag åker X2000 till Malmö, sätter mig i Bistron, som inte har något att göra med en bistro. Och jag slås av hur få det är som sätter sig här, de flesta bär iväg med sina pappbrickor med kaffe och smörgåsar i plast. Och de som sätter sig, hur kort tid de stannar. De röda galonsätena med de låga ryggstöden, de små borden, ingenting är gjort för att man ska sitta länge. Det är snabbmatslandets järnvägar. Någonting säger det här om relationen mellan offentligt och privat.

Själva lönsamhetsidén här är att göra den offentliga ytan så liten och obekväm som möjligt, för att minska underhållet. Om alla istället kan sitta vid sina platser istället så sparar SJ pengar.

Istället för att betrakta det offentliga, bistron, som en tillgång, en möjlighet, ett mervärde, betraktar man det som en kostnad och vill att folk ska stanna hemma vid sina säten.

Överfört till staden. Torgen och gatorna betraktas inte sällan som ett stadens problem. Ett problem som om möjligt kan undvikas genom att göra dem så små som möjligt. Att krympa den ytan. Och istället bygga gallerior eller köpcentrum. Om det privata kan fås att driva staden istället, finns det också pengar att tjäna. Det är det bland annat som gör gallerior så populära bland stadens kommuner. Massor av yta för människor, men inget krav på underhåll. Någon som minns när det fanns offentliga toaletter i staden, kunde vara på stadens stora torg, som i Malmö vill jag minnas.

För några månader sedan åkte jag också tåg till Malmö. Jag hamnade i Bistron då också. Det var bara jag och Klas Östergren som satt där. Jag föreställer mig honom som en person som gärna sitter i restaurangvagnar, med vita dukar i en helt annan tid, som ser den där lite onödiga halvoffentligheten som en tillflyktsort. Att resa sig ur sin ensamma stol och bli en bland fler.