Stadens pop-up-fönster

Zlatan, Guradiola och byfånen Mourinho

Under gårdagens Champions League-match mellan Barcelona och Inter visades flera gånger en scen där Inters tränare José Mourinho går fram till Barcelonas tränare Guardiola, som just då står och ger Zlatan instruktioner, och lägger handen på hans axel och viskar något. Tränger sig på. Ger sig själv rätten. Sådär är det numera hela tiden och överallt. Saker, folk och grejer som tar sig rätten att tränga sig på. Vi som trodde att helvetet var när telefonförsäljarna letade sig ända in i våra vardagsrum har inte sett något än. Nix-telefoni kom till vår undsättning. Inställningar i våra web-läsare kan också hjälpligt rädda oss från pop-up-fönster.

Men de där tele2/telenor/telge-energi-säljarna i galleriorna. Vad gör man med dem? De är stadens pop-up-fönster. De tar sig rätten att ropa på mig, trots att jag är tre meter bort och uppenbarligen inte vill prata med dem. jag försöker säga något i stil med att ”tack, men nej tack” men de är som en vägg, det bara studsar. Man sliter sig loss.

Jag minns en diskussion när gratis-tidningarna första fajt stod i Stockholm. Det kan ha varit något kulturprogram inspelat på Kulturhuset i Stockholm. Henrik Schyffert sa något taskigt om de där gratistidnignsutdelarna i ”sina fula jackor som delade ut trasigt godis” och slog fast att ”vi vill inte ha ert trasiga godis”. Jag tyckte han var väl elak. Det var nog innan han gick in i allvarsdörren, det var före Fucking Åmål. Men nu är jag beredd att säga samma sak till telenor-killarna nere på Ringens Köpcentrum: jag vill inte ha ert trasiga godis!

Det är så många saker som förut var förbehållet dårar och galningar som nu är normaliserat och satt i fula jackor. Prata för sig själv gör alla sedan länge. Man har  vant sig. Men nu också att helt oprovocerat börja prata med någon man överhuvudtaget inte känner, skrika på denne någon, tränga sig på. Inte ta ett nej tack, jag vill vara själv här. Och jag tänker inte vänja mig.

Och även om staden med alla sina sociala hjälpmedel har krympt till en trygghets och bekräftelseknarkande by, läs mer om det här, så är det osäkert om jag verkligen vill att den ska befolkas med 60% byfånar med varumärken på jackorna.

3 svar

  1. haha stadens popup-fönster! oj vad jag hoppas att det här är utkast på nästa City-krönika.

  2. Där sa du något. Jag kör på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: