Vällingbys rätt

Idag invigs det stora modevaruhuset (förlåt ”fashion house”) k:fem (vad nu det är för ett krystat namn) i Vällingby. Det ser ut som det gamla vanliga spetshörnade Wingårdhshuset. Men det är inte det intressanta. Det fascinerande är hur Svenska Bostäder och Centrumkompaniet och alla andra i Vällingby har gjort helt rätt. Man har gjort något annorlunda, man har hällt ner det i en klassisk form utan att förstöra den, man har vågat vägra inglasning. Det ser faktiskt ut som en stad som bejakar samtiden och utan att lägga sig platt för den hävdar något eget. Om det finns någon rättvisa i världen så blir nya Vällingby Centrum en succé. Så kan Solna bygga sina megalomaniska lådor bäst de vill.

Annonser

Stora Malmödrömmar

Skrev två texter till Sydsvenskan, som gick påskhelgen, om två stora projekt:

Entre Malmö (pdf), ett köpcentrumsprojekt jag tycker ganska illa om. Det är något så tröttsamt med hur handlandet får så banala lådor, också när de ligger mitt i staden som den här.

Hyllie (pdf), ett evenemangskulturghetto och snart en ny stadsdel. Kan bli riktigt bra, om Malmö gör som Malmö gör ibland och överraskar, försöker tänka nytt och inte bara gör en stenstad på åkern med några byar ikring.

Jag har ingenting att göra

Det är möjligt att det där med tråkighet är något man omvärderar när man får barn. Egentligen tycker jag illa om meningar som slutar med ”när man får barn”. Men ibland kräver retoriken sina offer. I alla fall, när jag ser på barn som har tråkigt så vet jag att de kommer att komma på något. Om jag låter dem. Det är en visdom som många, från Kristina Lugn till Hillary Clinton, har delgivit omvärlden. Och alla som vuxit upp i, säg Grängesberg, vet det också. Förr eller senare startar man ett band.

Vad jag menar är att stadsbyggare gärna tänker på hur man bygger städer på ungefär samma sätt som SVT tänker när det gäller Melodifestivalen. Som Erykah Badu sammanfattar det i öppningsfraserna på sin nya skiva: ”More action, more excitement, more everything”. Det ska blandas, det ska ligga kaffe latte ställen på varje hörn, det ska vara LEVANDE (som om det fanns några andra döda stadsdelar än kvarteren på kyrkogården). Som om själva tråkigheten var ett misslyckande.

Är det någon mer än jag som längtar tillbaka till en slätkammad Lennart Svan och tolv pastellfärgade tävlande?

Så motiverar jag ibland, för mig själv, det faktum att jag valt att bo i en förort som ibland kan tyckas som själva definitionen på tråkigt. Så här års inga andra färger än brunt och grått, ett centrum som knappt klarar livhanken, dunket från fritidsgårdens replokaler.

Men å andra sidan. Jag vet ju också att jag bara behöver sätta mig på den där tunnelbanan jag ser från fönstret när rastlösheten sätter in. Så jag kommer nog inte att flytta till Grängesberg. Men det finns de som menar att jag gör fel där.

Korkat flygplatsbeslut

Ikväll beslutar förmodligen Stockholms kommunfullmäktige att man ska ha kvar Bromma flygplats i 30 år till. Det kan bli en av kandidaterna till avdelningen mest korkade beslut under 2000-talet. En flygplats inne staden är så mycket 1950-tal. Filmstjärnor som kliver ur på landningsbanan, Ingemar Johansson mot Floyd. En helt annan tid. Men nu.

Flygtrafiken måste minska, staden behöver förtätas, och Arlanda ligger tågtrafikförsörjd 20 minuter bort men Stockholms stad vill ha kvar en flygplats inne i centrala staden. Det är möjligt att Handelskammaren har ekonomiska argument, men med allt som blivit uppenbart med klimatkrisen är ett beslut att lägga ner det enda hållbara. Fler människor som bor inne i staden är mer hållbart. Färre som flyger är det också. Svårare är det inte.

Nej, lägg ner, bygg bostäder, gör något kul med flygplatsbyggnaderna, anlägg en stor snygg park. Och subventionera tågbiljetterna till Arlanda istället. Släpp nostalgin och bakåtblickandet. Ingemar Johansson bor inte här längre. Och professionella får vara med i OS.

Drömmen om Central Park

Det finns platser som mer än andra sammanfattar allt man älskar med mänskligheten. Central Park i New York är en sådan plats. När jag för ett tag sedan var ute och cyklade på Årstafältet i södra Stockholm  kom jag att tänka på Central Park. Igen. Där låg det här stora gröna fältet, med den gamla landsvägen över den gamla stenbron, den märkliga golfbanan, den nyare landsvägen där trafiken upphört. Och runtomkring stod några spridda höghus, ICAs centrallager och postens.

Nu är det snart dags för en tävling om Årstafältet. Där förekommer uttrycket att ”bygga på fältet”. Jag tänker tvärtom. Flytta på ICA, posten, och vad man mer behöver flytta på och bygg högt alldeles intill den här platsen. Tryck ihop den lite. Men bygg inte på fältet. Det är nästan redan ett Central Park.

Det kommer att bli fantastiskt. Believe you me.

Älgar och smuts

Två nya texter, båda från i söndags.

Om smuts i Sydsvenskan.

Och om en stor, världsstor, älg i Expressen.

Stort, stort, stort!

Jag träffar en köpcentrumutvecklare. Han visar ett köpcentrum. Det kommer att bli så stort säger han, om och om igen. Ser du hur stort det blir? Jag ser. Och förundras. En kvinna jag träffar på länsstyrelsen i Skåne säger att de flesta köpcentrum i Skåne ansökt om fördubblad yta. Och jag ser att SAS annonserar billiga flygbiljetter till Delhi med rubriken: ”Mer shopping!”. Så kommer jag hem och ser Melodifestivalen. Och det är väldigt stort. Jag vill inte psykoloigisera en hel tid, eller det vill jag egentligen så nu kommer frågan: vad är det allt det stora ska dölja?

Något litet, men gnagande, alltid närvarande, nu mer än någonsin i rent planetär storlek: döden, döden!