Stockholms tunnelbanas långsamma förfall

Liljeholmens tunnebanestation, 2010

När någon frågar mig om Stockholms finaste byggnad eller den bästa svarar jag nästan alltid tunnelbanan. Min förälskelse för tunnelbanan började 1980 när jag började pendla från Färingsö, 27 kilometer från Stockholm, med buss in till Brommaplan, och sedan vidare med tunnelbana till Skanstull eller Farsta Strand där min pappa eller hans fru plockade upp mig. Jag lärde mig stationerna utantill, gröna lingen, jag satt på galonsitsarna och såg mig storögt omkring. Jag gled från ovanjord ner i underjorden vid Fridhemsplan. Det var magiskt.

Tunnelbanan var inte perfekt då, men den kändes som en plats som ville mig väl och som var för mig. Idag när jag stod på perrongen i Liljeholmen kunde jag se hur man nu också sålt ut golvet till annonsörer. Stockholms tunnelbana befinner sig på ett sluttande plan. Problembarn, vill jag minnas att det fanns ett ord som hette. Vet inte om det finns längre. Tunnelbanan betraktas som ett problembarn, inte som en tillgång. Idag gör man allt för att klistra över något som man inte gillar med sådant som är nytt och fräscht, som ”Drygt 180 olika ostsorter på ICA Kvantum”. Att sk problembarn behövde kärlek lärde jag mig när jag bodde på Färingsö där Skå-Gustav hade sin barnby. Å andra sidan är den nedlagd nu och E-type ville ett tag ha dit en vikingaby, men det blev bostadsrätter istället.

Jag skrev en text i Expressen förra veckan om Hjalmar Mehr, där jag önskade kärleken till tunnelbanan tillbaka. Ett kort utdrag:

Pendlaren är och förblir en av stadens största hjältar. Men de senaste 20 åren har Stockholms tunnelbana ödelagts – trivselmässigt, designmässigt och innehållsmässigt. Reklamen har tagit över, vagnarna och stationerna har sedan länge varit till salu. Vid stationen Medborgarplatsen har reklamskyltarna placerats så att ordet medborgare inte längre syns, där står numera bara ”platsen”. Jakten på plankare har gjort stationerna till slutna fort.

Det är inte Stockolmskärlek man känner där. Det är ett pågående karaktärsmord på en storstad som Stockholm. Hjalmar Mehr drog i gång arbetet med att skapa den tunnelbanekonst som konstnären Vera Nilsson skrev till honom om 1955: ”Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.” När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes med sina Siri Derkert-ristningar i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: