Hackney rose

Väggmålning i Hackney, bild av http://www.flickr.com/photos/ebotunes/

Väggmålning i Hackney, bild av http://www.flickr.com/photos/ebotunes/

Iain Sinclare har skrivit fler fascinerande böcker om London (London Orbital om ringleden M25 till exempel) och hans senaste bok Hackney that Rose-red empire är makalöst fascinerande läsning. Här återvänder Sinclare hem i flera avseenden. Han har själv bott i Hackney sedan 1968. I boken gräver han sig maniskt genom stadsdelens historia. Och i bakgrunden ligger hela tiden London OS 2012, som förändrat och kommer att förändra Hackney. Om det skrev jag i Sydsvenskan igår.

Sinclare är upptagen av minnet i en stadsdel. Han ser sig själv som smutsen i en plats som ska städas upp. Han skriver om marknaden vid Kingsland Waste: ) ”The market is seen as an encumberance [börda] to the new fundementalism: discrimination against rubbish, a coloured plastic bin for every form of household waste. Waste has become a prohibited term. The original market, left to its own devices, was a self sustaining ecological system.”

Frågan om gentrifiering har till stora delar kommit att handla om Espresso House och kaffe latte, om någon sorts tjusighet som kommit till platser som förut inte var så tjusiga. Men ganska sällan har man hört någon tala om minnen. Människor lever i landskap, präglas av dem, stadskap också, platser präglar. Räslan för, och tvivlet inför, gentrifiering handlar ganska mycket tror jag om att de där minnena inte tycks få plats i det nya som kommer.

En av de finaste bilderna av det där finns i Wayne Wangs film Smoke, med manus av platskapets litteräre mästare Paul Auster, där Harvey Keitel har en tobaksaffär. Den är som en anslagstavla av minnen den där platsen.

Det var länge så för mig att jag på fullt allvar trodde mig oberörd av platstillhörighet. Jag kunde bo var som helst. Det i sin tur kan ha varit en sorts modernistisk störning, för många år i generiska hus, på generiska platser. Men så en dag. Jag hade bott i en del av staden i fyra år, fått två barn där, varit bortrest en längre tid, ett halvår, och kom tillbaka. Det var mars, precis som nu, det var lika ont om färger, det var inga, det var duggregn. Jag stod med en barnvagn mitt i detta, en bro med spår, en cykelbana och lite längre bort tre mammor med barnvagnar de också. Jag såg på allt detta och började gråta. Jag var hemma igen. Det här var mitt, och mina barns hem. Vi hade börjat minnas det här.

Där någonstans finns kärnan i den egentliga gentrifieringsdiskussionen. Den om förlust, eller känslan av förlust. Det som då är den där förändringen måste förhålla sig till den här känslan. Eller som Iain Sinclare sa i en intervju om sin bok: ”Jag har promenerat ut så ofta i det här landskapet att det börjat acceptera mig. Delar av berg och flod accepterar mig, och genom dem känner jag mig själv.”

Annonser

Trollhättan – återkomsten

Ruhr, Zollverein, nedlagd industri med pool.

Ruhr, Zollverein, industri plus pool.

Jag var i Trollhättan för att skriva den här texten i Expressen, om fabriker, fabriksnostalgi, fabriksromantik och ”industrial cool”. Boken jag använde som utgångspunkt Robert Willims ”Industrial cool” är rekommenderad läsning. Sedan kastade jag mig till närmare 600 sidor samtidskritik och psykogeografi i Iain Sinclairs ”Hackney, thar rose-red empire”, som möjligen resulterar i någon tryckt artikel de närmsta dagarna (makalös läsning, utmattande och fascinerande). Jag läste det mesta av Sinclairs bok i Oslo. Och mellan två kapitelbesökte jag stadens nya operahus. Och efter en närmast förprogrammerad inställning att byggnader som samtidigt vill vara platser, som man kan gå upp på och ströva omkring på, är ett elände ändrade jag mig. Den lilla, lilla entrén, så omonumental, man fick närmast krypa in, och så ovanför detta ett stort landskap i vitt, där man kunde ströva runt. Jag älskade den rockaden i makt, mellan hus och plats. Men man får nog återkomma till frågan om åldrandet, för det kommer att slitas det här vita huset, under tusentals fötter och vid den skitiga motorleden.

Trollhättans claim to fame

Nicole Kidman på baksidan av en enkelriktadskylt längs Trollhättans Walk of Fame på Storgatan.

Nicole Kidman på baksidan av en enkelriktadskylt längs Trollhättans Walk of Fame på Storgatan.

Promenerade för ett tag sedan i Trollhättan. På Storgatan hade någon för några år sedan fått idén att göra något kring stadens nya identitet som filmstjärnemecka. Men för att inte förhäva sig så valde man att närma sig denna tanke om en walk of fame på sant trafiktekniskt manér. Sålunda finns nu på baksidan av enkelriktadskyltarna på Storgatan i Trollhättan bilder på storheter som Nicole Kidman och Kjell Bergquist.

Det är något oerhört rörande med det här. I en tid, möjligen nu avslutad, där det stora alltid måste vara stort, har man här smugit in de där stjärnorna i en sorts vardaglighet.

Resecentrum, Skövde.

Resecentrum, Skövde.

Om man reser till svenska städer, av nästan alla storlekar kommer man förr eller senare till ett Resecentrum. Resecentrum är inte bara ett oerhört trist ord för något oerhört, att ge sig av, att komma hem, att ta emot, att lämna, det är också oftast till sin form beklagansvärt trist. Därför blir jag numera upplyft när jag kommer till platser som Halmstad och får möjlighet att invänta bommar för att passera över järnvägsspåren, att se en stationsbyggnad och bara det, inga tillbyggnader i plast. Nu har det snart blivit dags att bygga om alla resecentrum som kom till för tjugo år sedan. Gör om, gör bättre säger jag.

Statoilarkitektur

En samling skyltar i Skara: Bilprovning. Folkets park. SCAN. Det är lätt att gå i Fucking Åmål-läge om man en grå marsdag åker kollektivt genom småstäder på Västgötaslätten. Man går genom solkiga resecentrum med stora krukväxter, passerar fula köpcentrum vid landsvägar som håller på att byggas om till motorvägar, man åker på vägar mellan industriområden och trevånings tegellängor. Det är den svenska tristessens urscen. Skulle det kunna se ut på något annat sätt. Lådor med El Giganten, rondeller med Statoil. På sätt och vis är det som att fråga ”skulle en ny Beck-film se ut på något annat sätt?”. Nej, det är väl så här det är. Och i mitten av alla de där städerna (avlägsna som Sjöwall Wahlöö i beckfilmerna) ligger kullerstenstorgen och kyrkorna. Dit åker turisterna, de platser som städerna använder när de ska definiera sig själva. Men när de bygger vår tids avtryck blir de alltför ofta Beck-producenter.