Schizofreni på Pressbyrån

vårt nya liv bad och spa

Ny tidning: vårt nya bad och spa

Aftonbladet 30 september 2008

Aftonbladet 30 september 2008

Allmännyttans nytta

Läser en intressant artikel i The Guardian om följderna av Thatchers ”right to buy” reformer på 1970-talet. Rätten att köpa sin lägenhet från allmännyttan (council houses) har lett till ett extremt underskott av lägenheter för de som inte kan köpa. Inte olikt det som hänt i Sverige. Och väldigt intressant nu också när ingen längre vågar köpa och paniken sprider sig. Funderar själv på att lämna bostadsrättsmarknaden för hyres, om nu kötiden i Bostadsförmedlingen räcker. För gott om hyreslägenheter är det inte. Så här uttrycks omvandlingen till ägande i The Guardian:

”the problem is that it’s turned out to be like cod-fishing in the sea. Sometimes, you have to stop and replenish your stock. What we’ve done is fish, fish, fish, fish, to the extent that council houses have become an extinct breed.”

Uppdatering: tackade just själv ja till en hyresrätt som jag fick föreslagen efter sjutton år i bostadskö.

Ett enkelt hem

Man kan sakna en  enkelhet i byggandet idag, en sorts, vad ska man säga, standard och inte så mycket extra allt. Så här gjordes det Catford i Södra London strax efter kriget. Anspråkslöst och lite beiget. Kanske nu när allt faller, är det dags för ett steg tillbaka i statuskarusellen. För ett år sedan skrev jag den här texten i Expressen, direkt från Hem och villamässan. Snart är det dags igen. Och det är som om ingenting har hänt.

Melodifestival i arkitektur

Vilka arkitekturstilar skulle ställa upp om det fanns en melodifestival för arkitektur. Om man satte hus på scenen och lät folket rösta. Tre stilar är givna: rullgräsarkitekturen, lådvinsarkitekturen och stockrosarkitekturen.
Rullgräsarkitekturen har torkvinda, studsmatta och trädäck. Stilmässigt kan den röra sig brett från någon sorts nyfunkis till Sundbornknätofs. Återfinns oftast i skogarna eller på slätten. Motståndslöst uppförda, bilberoende.
Lådvinsarkitekturen är vatten- och stadsnära, har stora balkonger och fönster mot en evig sommar. Helgdag är nyckelordet, lådvinet behöver aldrig återförslutas, därav dess framgång. Språket är mäklarannonsernas uppskrivade, insmickrande, prylfixerade.
Stockrosarkitekturen har en hårdgjord yta på framsidan ända fram till den putsade fasaden, husen ska harmoniera med varandra kring en gata, men kan i övrigt ligga på vilken åker som helst. Husets baksida lånar inte sällan sitt uttryck från rullgräsarkitekturen. Det är som en ohederlig allians mellan förortsvillan och Visby. Drejade krukor och klotgrill.

Vill ni läsa mer om melodifestivalen i arkitektur läs min korta text om kataloghus i det nya numret av Filter, ute nu.

Högre, högre mitt i kraschen

Samma dag som Wall Street skakar hela vägen ner till parkeringsgaragen presenterar arkitekterna Herzog och de Meuron planerna ett nytt jättebygge för Manhattan. 57 våningar av staplade glaslådor på varandra, tänk det där sällskapsspelet Jenga.

I New York Magazine kallar Justin Davidsson det  minst sagt mångformiga huset (ingen våning är den andra lik) ”a potent tonic to New York’s standardize-or-die commandment”. Där i NYM kan man också läsa om Rem Koolhaas skyskrapeprojekt ett stenkast bort. Herzog och de Meurons hus är en Jengastapel och Koolhaas hus ett lutande torn. Det är gravitationen som ska utmanas i arkitekturen numera, i höghus som förvisso sträcker sig mot himlen, men inte på det där framrusande modernistiska maskinsättet, utan mer sökande, famlande, tveksamt, vilande vid i varje plan, som om de tvekade ifall de skulle falla ihop.

Rem Koolhaas hus på 23 East 22nd Street, NYC

Vänster: Herzog och de Meurons skyskrapa 56 Leonard Street, NYC. Höger: Rem Koolhaas hus på 23 East 22nd Street, NYC

Via Gothamist.

Skomakaren och kanariefågeln

I mitt närmaste centrum, lika nergånget som alla förortscentrum som inte har ett köpcentrum som man kan kalla något kryptiskt namn (SKHLM eller Kfem, till exempel), finns en skomakare. Under många år hängde han ut två kanariefåglar i en bur på en gren. Han ställde sedan en stol under den där buren. Så satt han där och väntade på kunder. Något säger mig att han inte hade gjort vare sig det ena eller det andra om torget hade rustats upp och slipats till. Det var något tillåtande i den där lätta förbuskningen. Det fanns något tillåtande i själva tonfallet. Inte ens de två nyöppnade mäklarfirmorna lyckades ändra på det. Kineskrogen, skomakaren, skomakarstolen, de lite illa placerade buskarna, såg till det. Det kunde komma någon med en blick utifrån (den där man  föreställer sig att människor kommer hem till en har, den som gör att man städar och putsar, och som i sin tur gör att alla har så städat när folk kommer hem och så är den cirkeln igång), och säga: här måste ju röjas upp, skalas av, förtydligas. Jag tror det skulle vara ett stort misstag. Skomakaren har förvisso slutat hänga ut kanariefåglarna nu (kanske dog de), men stolen står där fortfarande.

Svensken och naturen

Det finns en allmän föreställning att svensken är en förvirrad skogstomte som tvingas bo i städer och ständigt längtar efter lägerelden, hemmanet och/eller tegen. Per Svensson driver den i en recension av Göran Greiders bok om Dan Andersson  i Expressen:”Stureplan som en stockeld att samlas kring när mörkret faller”, skriver han. Han hänvisar i sin tur till en text av Lotta Olsson i Dagens Nyheter där hon skriver att Sverige är ”ett bondeland med vilsna storstadsbor”

Frågan är om det fortfarande är sant.

Inte på något annat avgörande vis än att de allra flesta människor längtar efter gemenskap (lägerelden, Stureplan, V 75 kiosken i Bagarmossen), ett hem (hemmanet eller hemnet) och ett meningsfullt arbete (tegen).

Det allra mesta talar för att svenskens brott med den där förindustriella karaktären i det förflutna inte skedde i samband med flytten till de nya förorterna, de rostfria diskbänkarna och det rinnanade vattnet mellan 1930 och 1960 utan först på 1990-talet. I de rostfria putsade förorterna på 1960-talet fanns det fortfarande gott om finnmark och utmark i både själ, hjärta och finrum. Ovanför soffan ett flygfoto av far eller farfars gård, fotot köpt av en kringresande flygfotograf. Förmodligen fans där också en hel del förvirring i de nya skinande förortsgalleriorna.

Men nu?

Kring 1993-1994 hände tre saker som jag brukar betrakta som brytpunkten för den slutliga urbaniseringen av den svensken (såväl villaägare i Åkarp som bostadsrättsinnehavare vid Mariatorget): popgruppen The Cardigans släppte sin första skiva, klädbutiken Filippa K öppnade, liksom Waynes Coffee. De var den svenska urbana smarthetens första steg mot total folklighet.

Idag reser svensken på weekendresor till Paris och London ett par gånger om året. När jag träffade en stadsarkitekt i Trosa sa han att också i Vagnhärad vill man ha ett smart kaffe-latte-ställe bland pizzeriorna. Det är fullt naturligt.

För samtidssvensken längtar inte till kolmilan, sjumilaskogen eller malkulan. Det var länge sedan den röda stugan var en röd stuga i den meningen. Nu står där espressomaskinerna, det mobila bredbandet och platt tv:n. Till och med fotografiet som farfar köpte av den kringresande flygfotografen är undanstoppat.