Rätt sak på fel plats

Jag ser tre poliser bötfälla några dragspelare vid Björns Trädgård i Stockholm. De har spelat olovligt. Ett par hundra meter söderut stöter jag på en annonstavla med texten ”Affischplats Stockholm”. Här kan de som i vanliga fall affischerar på elskåp eller husväggar affischera helt lagligt. Det är ganska ont om plats, men platsen finns. Tillhandahållen av staden i viljan att få ordning i oredan, och samtidigt kunna ”sätta in en rad åtgärder in för att minska den olagliga affischeringen och skapa en renare och vackrare stadsbild i hela staden”

Två kontrollbehov i staden Stockholm. Förbjudna spelmän och tillåtna affischer. Men man tänker fel här. Spelmännen borde få en anvisad plats där de får spela, affischerna däremot borde släppas fria.

I Barcelonas tunnelbana finns avgränsade platser för gatumusikanter. Vem som helst kan ställa sig där och spela. Det är perfekt eftersom det är bra för alla om det finns särskilda platser för musikanter. För musikanterna, för resenärerna och för poliserna. Skulle man vilja titta på gatumusikanter kan man gå dit. Alla vi som upplevt damen med orgeln på Sergels torg eller hon med klarinetten i tunnelbanegången mellan Centralstationen och tunnelbanesystemet vet att det här blev en sorts institutionaliserat ljud eller oljud. Men ganska präglande på upplevelse av staden. Alla vann på att musikanterna stod på samma plats jämt.

Med affischerna förhåller det sig annorlunda. Att titta på en affisch är inget man går för att göra, det är något man får syn på i ögonvrån. Städer behöver ett visst mått transparens, det måste vara synligt vad som händer innanför fasaderna, på klubbarna på kvällarna, på teatrarna, på museerna, på konsertlokalerna. Affischerna gör det osynliga, upplevelserna, synligt. Därför måste de få sitta i stort sett överallt.

Annonser

Den mänskliga driften att lämna spår efter sig

En god vän berättade om hur en plåtslagare i Arboga som fått i uppgift att renovera Heliga Trefaldighets kyrkans tupp hittade gamla mynt och några tidningsklipp under tuppen från förra gången tuppen renoverades. De som hade gjort jobbet ville lämna några spår efter sig. Det uppstod en diskussion om vad man skulle lämna efter sig den här gången. Det hela hamnade på hög kommunal nivå. Det beslutades att någon typ av textmeddelande skulle placeras under tuppen. En sorts hälsning från historien. Men plåtslagaren tog saken i egna händer. Och, enligt min vän, sa plåtslagaren följande till honom: ”Jag slängde in en porrtidning också så de fick se lite av den sidan av oss också”. DET var nu inte sanktionerat från högsta ort. Men tidningen ligger där likafullt, under tuppen, på Heliga Trefaldighets kyrkan i Arboga.

Och nu läser jag att Apples programmerare har skrivit in ett känt citat från George Orwells 1984 i en uppdateringslogg för Apple Keyboard. Tidigare har delar ur ett Abraham Lincoln citat dykt upp i en ipodtouch programmering. De har väl helt enkelt roligt på jobbet. Som plåtslagaren.

Drömmen om olikhet

I Hammarbyhöjden i södra Stockholm, bara några folkhemskvarter och lekparker från där jag bor, hade ett smart, driftigt och ambitiöst gäng som kallar sig Liblab i stort sett fixat alla förutsättningar för att öppna ett kulturhus. Den tomma bibliotekslokalen skulle, i samarbete bland annat med stockholms stadsbibliotek, bli det fria kulturhus som det där torget med den vanliga förortsblandningen (Konsum, Seven Eleven, Kinakrog, Husmanskrog, Optiker, V75, mäklare, fik, pizzeria) skulle behöva för att lyfta lite.

För så är det ju, inne i städernas centrum där handlar det om att inte bli av med sin exklusivitet (och därför säga nej till gallerior) men i förorten handlar det om att bli av med sin banalitet, att fly från likheten med alla andra förortscentrum. Ett kulturhus är ett perfekt sett. En teater eller en ambitiös och annorlunda krog ett annat.

Men av kulturhuset i Hammarbyhöjden blev det inget, fastighetsägaren ville hellre hyra ut till ett 24-timmars lågprisgym. Samtidigt flyttade ännu en mäklarfirma in i den omöjliga lokalen där ingen har överlevt i mer än ett år. Det där torget kommer inte att bli olikt något alls.

Kulturföreningen söker andra lokaler. Kanske i en annan förort som vill vara annorlunda. För det är ju exakt sådana här initiativ som varje stad drömmer om, och som många av dess medborgare längtar efter, saker som kommer underifrån, som växer fram. I förorterna som vill vara olika är gräsrotsrörelserna den enda möjliga. Fråga är hur staden får syn på och odlar dem.

Hänga ut

Det ska vara ett hängande stycke tyg utanför fönstret i år om man vill protestera. Först var det galleriaprotesterna vid Hornstull och Odenplan i Stockholm. Röda lakan hängdes ut genom fönstren. Nu är det Hornsgatsborna i samma stad som protesterar mot den dåliga luften. Hänger ut vita lakan. Är det här månne de nya bostadsrättsinnehavarnas svar på det som en gång kallades demonstrationståg. Ett sätt att slippa lämna det privata hemmet och ändå säga sin mening. Balkongen är det nya torget.

Det vedervärdiga huset på Dalagatan

Nere vid Gert Wingårdhs nya polotröjssvarta hotell vid Norra Bantorget i Stockholm står arkitekturkritiker med pannorna i djupa veck och försöker hantera sin besvikelse över ytterligare ett uteblivet utropstecken i huvudstaden. Vid Gunnar Asplunds Stadsbibliotek pågår en debatt om hur man bäst hedrar ett monument. Men mitt emellan dessa uppför JM på uppdrag av Stockholms stad ett hus med en arkitektur som får ens värsta mardrömmar från arkitekturens åttiotal att återvända. Bakom huset på Dalagatan, intill Eastmaninstitutet, står byggherren Anders Bodin och arkitekterna Sune Malmquist och Casper Von Vegesack.

Åttiotalet var förmodligen 1900-talets sämsta arkitektoniska period. Dystra hus med märkliga materialblandningar (baconfärgad sten, aprikosfärgat tegel och grön plåt till exempel), små fönster och dålig hållbarhet. Man har alltså stor anledning att vara orolig på varje tecken på att det är på väg tillbaka. Och huset på Dalagatan hämtar hela sin repertoar från den tiden. Det gula stendöda teglet, en slipad natursten som skär sig mot teglet som en dåligt vispad majonäs, de kantiga burspråken, de plåtiga fönstren.

Man kan tycka att alla funkispastischer vid vattnet börjar bli lite tröttsamma, men då har man inte stått öga mot öga med åttiotalskopior som den här.

Stadsbyggande handlar en hel del om tillit. När man nu ser huset som uppförs intill Eastmannstitutet kan man bara konstatera att om ett sådant hus kan och får uppföras finns det egentligen ingen anledning att lita på att Stockholms stad alls vet vad de pysslar med när de bygger staden.

Det var på taket mitt emot Eastmaninstututet som den vedervärdige mannen från Säffle låg och pricksköt på poliser i Sjöwall Wahlöös roman och Bo Widerbergs film. Nu har hans vedervärdighet utmanats från andra sidan gatan.

Höga hus är ofta tråkiga

För en vecka sedan kröp den gamle arkitekturdemagogen Prins Charles fram ur sin tweedhåla och slog fast att London håller på att förstöras av medelmåttig höga byggnader. Senast prinsen klagade gällde det modernismen 1984, något som så småningom ledde fram till hans idealstad Poundbury. Han väljer sina slag. Men nu kan han vara något på spåren. Det som numera kallas ikonbyggnader har sannerligen börjat få något nattståndet över sig. I en sammanfattning av arkitekturåret 2007 skrev arkitekturkritikern Christopher Hawthorne i Los Angeles Times att att vi möjligen nu börjar tröttna på ”ikon-byggnads-modellen” och tillägger, ”Och om det är så, så är det på tiden, inte sant?”. The Guardians arkitekturskribent Jonathan Clancey håller dessutom delvis med Prinsen och kallar flera av de höga husen för arkitekturens suv:ar. Jag för min del längtar efter när någon tar bladet från munnen och deklarerar att nu har det blivit dags för ett blygt monument. När jag semestrar i London eller New York, är inte den stora saken att titta ut över staden från ett högt hus eller att stå och se ut över staden och se på de höga tornen och låta mig imponeras, utan att hitta något längs vägen som överraskar mig

Som i Barcelona, där jag njöt mest av deras parkprojekt inne i kvarteren. Sedan kunde jag ta bussen ända uttill Herzog och de Meurons Forum och imponeras (torget runt ska vara ett av världens största) men det var en lång väg hem.

Svensk modell, Ikeahus i England

Nu exporterar Ikea inte bara möbler till världen utan också sitt huskoncept BoKlok (tillsammans med Skanska). ”Smart living” är deras slogan för projektet i Storbritannien, och de första husen har just färdigställts i St James Village i Gateshead, och av bilderna att döma så ser det ut som ett radhusområde från 1977 i någon medelstor svensk stad. En sådan där plats som Lars Winnerbäck skulle kunna komma ifrån. Lågpris-miniatyr-plattpaket (och numera platt tv-paket) hus.