Arcade Fire, förorten och ägarsamhället

Arcade Fire – turnéposter

I video till låten We used to wait låter Arcade Fire dig skriva in en adress från din ungdom – en skola, en gata. Utifrån det växer videon fram. Huvudpersonen springer där på parkeringen vid min gamla högstadieskola. Att Arcade Fire bygger upp videon kring ett återvändande är intressant. Hela skivan The Suburbs, där We used to wait finns, är en återkomst till en plats som byggdes utan historia, frikopplad. Eller som Aracade Fire formulerar det i låten Wasted hours: ”first they built the road, then they built the town, thats why we are still driving around and around”.

Det är rondellen, eller vändplanen eller säckgatan, som biografisk hemort.

The Suburbs är en lågmäld betraktelse om den amerikanska villaförort som Bruce Springsteen-karaktärer överger eller blir olyckliga i. I Arcade Fire hörs döttrarna och sönerna till pappan i Stolen car (”I met a little girl and I settled down. In a little house out on the edge of town”) eller mamman i Jackson cage (”Driving home she grabs something to eat. Turns a corner and drives down her street. Into a row of houses she just melts away. Like the scenery in another man’s play”)

I sin senaste bok ”The great reset” skriver urbanekonomen Richard Florida (mannen bakom begreppet den kreativa klassen) om villaförorten som den rumsliga fixen av trettiotalets kris. Det började redan på 1930-talet med den boomande trädgårdssporten badminton. Varje kris har en rumslig lösning skriver Florida, och den lösning som växte fram, framför allt efter andra världskriget var villaförorten. Eller som Arcade Fire uttrycker det i låten Sprawl I (flatland): ”Let’s take a drive through the sprawl. Through these towns they built to change.”

I Arcade Fires fall är det villaförorten The Woodlands i Houston, Texas, där sångaren Win Butler växte upp.

Arcade Fires skidring av ensamma timmar vid fönstret, vändplaner, säckgator, är smärtsamt exakt, också för en svensk, även om bilens roll i den amerikanska varianten på drömmen är mer uppenbar. Det blir någon sorts sammansmältnig av svensk landsorts/småstads raggarkultur och sedesamt villaliv.

Men med den senaste finanskrisen dog den del av den amerikanska drömmen som är det självägda huset i en stadsdel helt frikopplad från resten av världen, bara sammanbunden med stora motorvägar. 2/3-delar av fattigdomstillväxten i USA de senaste tio åren har skett i villaförorterna. Vilket i sin tur innebär att fler och fler inte har råd med bilar. Och det här är platser man bara når med bil. ”En sak är säker: det här nya sättet att leva, som en del redan refererar till som en stundande ny normalitet, kommer att handla mindre om bilar, hus och villaförorter”, skriver Florida och vidare: ”Vi har nått gränsen för det som George W. Bush brukade kalla ägarsamhället”. Så läst blir Arcade Fires skiva ett rekviem över villaförorten som vi känner den.

Arcade Fire reser tillbaka, rullar i en bil mellan husen, för att hitta platserna där de brukade leka, ”det var den ensammaste dagen i mitt liv”, de träffar ”förortens siste försvarare” som undrar var de bor. De svarar ”om du bara visste vad svaret på den frågan är värd, vi har letat över hela världen”.