Tiden flyger – eller vart tog Social Servicecentral 17 vägen?

Kista Centrum 1984

Nu när Thåström släpper en jättebox kan man minnas låten ”Miss Huddinge – 72” från skivan Xplodera mig 2000: ”Kom, kom, kommer ni ihåg Miss Huddinge centrum nittonhundrasjuttiotvå”. Man kan fundera över förändringen av platser som Huddinge centrum i andra tider. De flesta har förändrats, precis som Miss Huddinge får man ana. Ta Kista centrum – 84 som den bilden visar. Med Social Servicecentral 17. Det här tilldrog sig nämligen på den tiden när vissa samhällsinstitutioner också fanns i de så kallade köpcentrumen. När Sollentuna centrum nyöppnar och tar upp kampen med Kista hittar man inga institutioner, utan istället ”ett vattenfall  omgärdad av restauranger med palmer och exotiska växter från hela världen”. Man kan ju bli socialrealist för mindre. Nästa gång någon ska redesigna ett köpcentrum kräver jag att man tar in Roy Andersson som konsult, för åtminstone en doft av magisk melankoli.

Klicka på bilden för större version. Den är hämtad ur boken ”Staden vi byggde – Svenska bostäder under 40 år” från 1984

Svarta SAAB-tisdagen

Nyheten om SAAB:s till synes ondvikliga nedläggning toppar tidningssajterna. I våras gjorde jag ett reportage inifrån den blivande industriruinen i Trollhättan, finns att läsa här.

Sådant som räddar omnipotent arkitektur

Norra Bantorgt, Stockholm

Den här kiosken står på Norra Bantorget i Stockholm. Bakom den tronar det nya Clarion Hotell svart och stort. Hela bantorget är omgivet av byggnader i den där allsmäktiga stilen, arbetarrörelsens LO-borg på ena sidan, Norra Latins skolutopi på den andra och Clarions monument över det goda livet. Den där korvmojjen är den enda punkten på torget där man kan mäta sig med taknocken.

StadEN

Läser Moa Tunströms intressanta avhandling ”På spaning efter den goda staden”, där hon kikar på hur ord och begrepp som staden (i bestämd form) och ”den täta staden” konstruerats sedan början av 1990-talet. Hittar ett häpnadsväckande citat från Stadsmiljörådet (1995) som var Boverkets officiella pamflettskrivare under tio år:

”En stad måste mogna, innan den blir en riktig stad. Men en modernistisk stad blir aldrig en stad om den så blir 1000 år gammal”.

Notera här också ordet ”riktig”. Tunströms avhandling är tillsammans med hennes kollegas Karin Bradleys ”Just environments” en intressant reaktion på hur staden beskrivits och hur synen på staden (i bestämd form) konstruerats de senaste tio åren.

Stadsmaskinen – plastmaskinen

The Graduate. One Word: plastics.

Jag vill så gärna att livet ska vara på riktigt. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Nyp dig i armen, du är vaken. Livet är alltid på riktigt.

Sant. Men bland mäklarlögner, lånelöften och krisförnekelser hamnar jag ibland i där tonårskänslan av alltings overklighet. Som i filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffmans karaktär Ben ser på vuxenvärlden genom ett cyklop. Med simfötter på fötterna.

Det oändliga avståndet mellan honom och allt runtomkring.

En man kommer fram till Ben och säger: ”Jag ska bara säga en sak, lyssnar du?” Ben nickar: ”Yes, sir”. Mannen ser allvarlig ut och säger: ”Plast, det är framtiden”. Klipp här.

Life in plastic, it’s fantastic.

När jag passerar en sopbil på Götgatan, stanken sticker, tänker jag: det här är på riktigt. Något liknande händer när den stora mjölbilen backar in på baksidan av bageriet och pumpar in mjöl i stora slangar. Eller när jag mitt i stan passerar ett galler och djupt därnere kan höra tunnelbanan passera.

Den där längtan efter det som är på riktigt, en sorts backstage istället för homestage, dyker ofta upp när jag går i staden. Min invändning mot gallerior rör sig om det. De är ju hittepå. Gator där man inte behöver ha mössa på sig i november.

Det kan ha att göra med att jag föreställer mig staden som en maskin, en förädlingsmaskin. Och att det idag i stort sett bara är det förädlade jag ser, aldrig själva maskinen. Det är skillnaden mellan en bilfabrik och en Statoilmack. Jag går runt i en statoilvärld och längtar till ljudet från fabriken.

Jag inser att det riskerar att göra mig till Plura. Men det finns väl en tid för allting.

Virginia Woolf skrev 1931 ett antal reportage om sin hemstad London. Jag skrev om den boken här. Där går hon storögd omkring i hamnen, bland bomullsbåtarna, tunnorna med fuktig tobak i lagerbyggnaderna. Hon ser på det som, en bit bort, på Oxford Street blivit bomullskappor och slanka cigaretter. Woolf skriver om begärsmaskinen staden, hur vårt begär lyfter hem råvaror från avlägsna platser till lagerbyggnaderna, för att förädlas och säljas.

I vår tid ligger det konsthallar eller PR-byråer i lagerbyggnaderna. Hamnarna har blivit bostadsområden som ser ut som semesterortskulisser. Och när såg du en bomullsbåt senast?

Tog därför en promenad till slakthusområdet i Stockholm. De lovar att deras verksamhet i första hand är inriktad på ”styckning, förädling och handel med kött-, fläsk- och charkuteriprodukter.”

Men livsmedelsverkets bestämmelser stoppade mig utanför slakthallarna. Så till slut hamnar jag ändå lite besviken framför svalen på Konsum med en anonym kassler i näven.

 

Variant publicerad som krönika i tidningen City 9/11.