Revolutionary Road syndromet

Boken Revolutionary road är en av de jobbigaste och intressantaste läsupplevelserna jag har haft sedan Zen och konsten att sköta en motorcykel 1984. Igår kom den tillbaka igen. Jag var på Sickla Köpkvarter (nyspråk för köpcentrum) i Nacka utanför Stockholm. Jag åkte bil (såklart alla åker bil hit) till den ände av köpcentrumet där alla stora och lite tackiga butiker ligger (PC-city, SIBA, Willys), jag skulle till Claes Ohlsson. Sickla Köpkvarter är på pricken Revolutinary Road-syndromet. I boken (och den utmärkta filmen) är ett bärande tema paret Wheelers vilja att vara unika i det likriktade, att ta ut avstånd mot allt det där som i DN På Stan brukar kallas ”svennigt” för att inte bli det som av diverse kulturkritiker brukar ges benämningen ”Svenne Banan”. Att flytta till villan men inte köpa hela konceptet, att pendla till jobbet med alla andra, men känna att man kan välja bort det. Bokens smärtpunkt är när April Wheeler säger att det inte är sant, att de inte är annorlunda.

I Sickla Köpkvarter manifesteras detta med en Saluhall. Mellan Willys och SIBA ligger den. Där kan jag, när jag kånkar på mina svenniga Claes Ohlsson prylar stanna till och vara lite unik, köpa en lagrad manchego. Det är den där Saluhallen (tillsammans med alla de lite mindr designbutikerna och lite roliga klädbutikerna i andra änden av parkeringsplatsen) som ska göra Sikcla Köpkvarter till något annat än alla andra köpcentrum. För oss som inte köper hela konceptet. Det gör ju oss så klart till ett annat koncept, ”The revolutionarys on Wheeler road”, för att citera boken.

Fördelen med det här är faktiskt att köpcentrumen blir roligare platser att vara på. Nackdelen är att de kanske blir det på bekostnad av ännu roligare platser, som Saluhallen inne i stan till exempel. När det går att vara lite avvikande mellan Willys och Siba behöver man inte längre göra den där resan till stan för att bli en annan.

Annonser

Staden som möjligheternas plats

Jag blev intervjuad i Kulturnyheterna på tv i fredags, om staden som en sorts bild av internet. När jag kom hem hittade jag ett citat från Lewis Mumford som ganska bra sammanfattade mina tankar om staden som historisk plats, i ”The city in history” skriver han: ”I en grupp, som den i byn eller klanen, erhåller man medlemskap endast genom slumpen att födas eller gifta sig, men i staden var det, förmodligen, den första gången en grupp, som stadsborna, öppnade sig också mot främlingar”. Så var staden då när de första städerna uppstod, sådan är den inte nu. Men på sätt och vis är det ändå den känslan eller den möjligheten som fortfarande lockar människor till städer. Över hela världen. Men samma känsla har med tiden fått allt fler att bli rädda för staden. Den rädsla som jag nu tycker mig se prägla synen på vad internet är, är en liknande rädsla som har präglat synen på staden, och vad den blivit. Kanske kan man lära sig något av det.

Skevhet i vardagen

Studio 3, olifantsvlei, förskola Johannesburg

Studio 3, olifantsvlei, förskola Johannesburg

Där jag bor slår man varannan månad upp en ny barackförskola för att möta den nya mängden barn. På tillfälliga bygglov inhyser man barnen och håller tummarna för pedagogiken. Man kan undra varför ingen funderar över hur de där nya husen och platserna ser ut. Så när jag stöter på projektet Olifantsvlei i Johannesburg i den nyutkomna boken ”Play all day – design for children” blir jag fascinerad. Just det, så kunde man tänka också. Här är en förskola där utsida och insida tycks byta plats ibland. Där rörelserna inte är de man förväntar sig. Och allt tycks gjort på ett enkelt sätt. Det är inte budgeten, det är viljan att vrida och vända lite på tankarna. En mer sofistikerad variant finns i Tokyo, i Fuji Kindergarten, där man byggt en förskola med halva lekytan på taket (även i Olifantsvlei kan man klättra upp på taket, en rimlig önskning för varje barn), i form av en sorts trävelodrom, med repstegar direkt upp från rummen till taket.

En av fördelarna med att låta förskolor, dagis och lekplatser bli innovativa platser är att man slipper den där ständiga upplevelsekulturen på söndagarna inställningen som ligger som en våt utflyktsfilt över familjer idag. Man måste inte ge sig iväg till Kolmården/Junibacken/Astrid Lindgrens Värld/Tekniska museet för att se något fantastiskt, för det fantastiska har slagit sig ner i vardagen.

Indisponerad i drömhemmet

Den moderna familjen i det moderna huset började på 1960-talet lämna den där idén om boendet som bara en funktion bland andra. Bostaden skulle kunna vara något fantastiskt, något att drömma om. 1963 gav Allt i hemmet ut boken ”Villan vi drömmer om”. När det verkligt moderna Sverige ska förverkligas på 1960-talet så ska barnen ha egna rum och plats ska ges för nöje, avkoppling och avskildhet. I ”Villan vi drömmer om” ser man till och med en fördel med ett extra gästsovrum eftersom ”dit kan den dra sig tillbaka som känner sig trött eller indisponerad under en festkväll”. Sådana där fester har aldrig vi hemma. Hade man det då, 1964?

Mer godsaker ur ”Villan vi drömmer om”, som på något vis då ger den soliga sidan av den urspårade vuxenfesten, kanske visar just det där glappet mellan dröm och mardröm som givit bränsle till så många filmer om just 1960-och 70-talets villa liv. Ice storm, American Beatuy, Mad Men, Revolutionary Road:

”En vänlig sol lyser ständigt över det vackra lilla huset, rosorna blomma och en lycklig familj sitter ute på tomte och njuter av livet. En banal bild som vi ofta möter i huskataloger och annonser. Just så banal som våra egna drömmar brukar vara när vi längtar efter en egen villa – samtidigt finns det ett smått förtjusande drag av svensk ljusblå romantik i bilden. Naiva önskedrömmar? Kanske det. Inget ont i det bara man står stadigt med båda fötterna på jorden den dag de skall förverkligas”.

För att sedan bli ”indisponerad” på festen på lördag, när fötterna för ett ögonblick lämnat jorden.

Nätverk och rutnät

Det är den första april. Ipred-lagen är här. Det öppna trådlösa nätverket är en plötsligt en fara på ett helt anant sätt än förr. För inte så länge sedan stängde Kungliga Biblioteket i Stockholm ner sitt trådlösa nätverk. Det finns i närheten av mitt arbete ett onlinecafé som har haft ett öppet trådlöst nätverk, jag brukar försöka äta lunch i närheten för att kunna använda mig av det, det är som en liten lokal viktig kommunikationspunkt i min stad. Det är klart att många nu surfar på mobilen och har trådlösa bredband, men de är fortfarande dyra och exklusiva. Det finns ett avsnitt av Seinfeld där Jerry utmanar George på att nämna de närmaste offentliga toaletten till en given adress.

George: Anywhere in the city – I’ll tell you the best public toilet.

Jerry: Ok. 54th and 6th

George: Sperry Rand Building. 14th floor, Morgan Apparel. Mention my name, she’ll give you the key.

Jerry: Alright. 65th and 10th.

George: Are you kidding? Lincoln center. Alice Tully Hall, The Met. Magnificent facilities.

Ska man hitta trådlösa nätverk i en stad som Stockholm idag måste man ha en kunskap som påminner om Georges.Det är ganska orimligt. Om man menar allvar med en stad så måste man snart ha öppna trådlösa nätverk på något sätt på tillräckligt många ställen. Det är lika givet som att vissa delar av staden har gathörn eller trottoarer. Det kallas rutnät. Till det ska det finnas ett nätverk. Man kan också fundera på vad en upprustning av de offentliga nätverken skulle innebära för de områden som integrationsministern ville riva enligt en artikel i DN debatt i förra veckan. Men allt det där känns avlägset en dag som denna.