Slött på campingen

Jag skrev en text i helgen i Sydsvenskan om Camping och vem som får göra ingenting.

Det här suger stor tid

Skeppsbron, Stockholm, sommaren 2009

Alltså det är sommar, alla ska vara glada, seglarmössor och fjuniga ben och svalorna flyger och nyper i sin vik. Men undantagstillståndet som inneburit att man stängt av promenadstråket på Skeppsbron i Stockholm i en månad för att det är några seglarkillar (navigare necesse est) som ska ratta sina vita vidunder i Volvo Ocean Race är faktiskt en ren skandal.

På morgnarna ”öppnar” Skeppsbron klockan tio. En kajpromenad kan inte öppna klockan tio, som om det var någon boutique för seglardojor.

Det är en gåta som förmodligen stavas joint venture mellan Stockholms stad, Stockholms hamnar och Stenbecksfärens markägande på just Skeppsbron (de sätter ju upp sin julgran där varje jul). Och det slutar inte där, nedanför almarna i Kungsträdgården står något jävla partytält som Stockholms stad (!) ställt upp för att berätta om ”framtidens Stockholm”.

Staden ska vara en festplats, ska kunna vara en kuliss till fester. Vänta bara till nästa år när bröllopet stundar. Det kan faktiskt bli en riktig bra möjlighet att visa hur det skulle kunna se ut när något särskilt händer. Men fan trot.

För nu är partytältsstaden här. Stockholm är en gräsmatta bakom någon villa i Linköping. Kom tillbaka Vattenfestivalen, allt är förlåtet.

Partytältstaden, Kungsträdgården, Stockholm

Stadens symboler

Kockums t-shirt från Lollopard.

När jag var i Malmö senast blev jag lite förvånad över att den butik som tidigare sålde tröjor med Kockumskranen, som en sorts nostalgiskt tripp, nu också sålde tröjor med Turning torso, och eftersom jag själv köpt en tröja med kranen undrade jag vem och varför man skulle vilja köpa en med Turning torso. Säger den också, men med ett annat språk än till exempel Impala Malmö kepsar, att ”jag är från Malmö”.

En symbol har Turnig torso i alla händelser blivit. När en Reclaim the Streets demonstration drog genom Malmö igår hade den just Turning torso som slutpunkt. Det skruvande tornet som en sorts punkt för att delge idéer om ett ”frihetligt socialistiskt samhälle under rubriken organiserad ilska”. Femtio meter från tornet stoppades demonstrationen av polis.

Man skulle kunna föreställa sig att på den ena sidan av polisavspärrningen stod det ett gäng med tröjor med Turning torso och på den andra några med t-shirts med Kockumskranen.

Turning torso t-shirt från Lollopard.

Kontraprodukt

I mitt lilla förortscentrum, Hammarbyhöjden, har det sedan jag flyttade hit för tio år sedan legat ett litet fik. Det har bytt ägare fem gånger, från Ullas bullar till Mias café och sedan till Rayas café. Alla har inte orkat byta namn. Kvaliteten har varierat. Men när uteserveringssäsongen kommit har det nästan alltid varit fullt. Särskilt visningssöndagar har de unga paren druckit kaffe och bläddrat i prospekt. Men nyss försvann Raya. Nyfiket undrade man vem som skulle ta upp den kastade delicatodammsugaren. Svaret blev: Svensk Fastighetsförmedling. De slog helt enkelt ut väggen från sitt kontor och utökade till det dubbla. Det är väl på grund av de prospektbläddrande unga paren.

Nu har vi fyra lokaler med mäklarfirmor i det lilla centrumet. Som någon sa: det är väl närmast kontraproduktivt eftersom mäklarfirmorna lever på att de kan sälja ett levande liv i centrum. Det skulle faktiskt vara intressant att se en uträknig på vad ett igenbommat fik kostar i sjunkande bostadspriser. Eller vad det kostar samma lilla centrum, och dess fastighetsägare, att de tre stora lokaler som stått tomma i väntan på ett dygnet runt gym i ett halvår. Och vilket pris man har betalat om tio år till när hela centrum består av guldgrävande mäklare som inte förstår varför ingen vill flytta hit.

Stugtider stunda

Undantaget från regeln

Jag promenerar i en ganska ful skog på Ekerö utanför Stockholm. Det heter Kolbotten. Skogen ligger vid Mälaren, men stranden ligger rakt i norr. Det är mörkt också en vacker försommardag. I skogen, på åsen, under träden, ligger ett tälthusområde. Spända presenningar i grönt, fastnaglade med trälister, hus byggda av plast, tälthus, som permanenta förtält utan husvagnar. En kvinna från Kista, några mil bort, har haft sitt tälthus, berättar hon, högst uppe på åskrönet i trettiosex år. Det började med att hon tältade med sin man här på sextiotalet. Sedan kunde de köpa en tomt och tältet blev permanent, de började bygga en fast grill av sten där de fortfarande värmer vattnet som de pumpar upp från sjön. Där kan hon lämna förortslägenheten med sina tunga gardiner, nedsuttna soffor, i det moderna projektet och vara torpare, kånka vatten i hinkar, plantera, slå upp partytältet bredvid tälthuset. Tända stengrillen.

Den svenska sommarstugan kommer numrera i många skepnader. Flykten från staden är drivkraften, tillbaka till naturen, där pipor stoppas i hundlokors närvaro. Dess antites är Reine i Barnens ö. Sommar hemma i stan, hos morsans nya kille (om det har jag skrivit i senaste numret av Neo).

Det finns en särskild lockelse att efter kanske en vecka i ett sommarhus ta bilen in till närmaste stad för att handla. Man kan då bli stående framför tidskriftshyllan i den lokala konsumbutiken. Där i hyllan finns civilisationen. Alla de där tidningarna, en intervju med Börje Salming, ett porträtt av The Cardigans, en ny film av Lars von Trier. Man kan då lassa upp en bunt tidningar på det löpande bandet, tillsammans med färskpotatisen och fläskkarrén, primörer och marinader, och få med sig något av det där ut, tillbaka till det solblekta lantstället.

Det finns ett litet hus på vår sommarstugetomt. Därinne har jag staplat de där tidningarna, tillsammans med några gamla kvällstidningar. Det händer varma dagar att jag smyger mig bort till det där huset och lägger mig därinne på en tältsäng och bläddrar. En minnesbilaga över Astrid Lindgren, Expressen från dagen efter Zlatans klackmål mot Italien i EM 2002, tidningen Pops avskedsnummer. Det är en plats av långsamt gulnande tidningssidor mitt i sommarens dån av badstrandsskrik, harkranksjakt och blott Sverige svenska krusbär har.

Det är ganska uppenbart vad det är jag gör där inne i undantaget. Jag läser gamla tidningar som inte betyder något längre de har ingen ny information. De är bara som minnen, som fotoalbum. Sådan är också sommarstugan, om man har en att återkomma till. Den är ett minne. Den är ingen samtid. Det är det vilsamma i den.

Malmö – liten stad

Promenerar från Sydsvenskanskrapan i Malmös utkanter in till Värnhemstorget. Går in på det nya shoppingcentret Entré Malmö. På andra våningen ligger MQ, de har den här bilden i sitt skyltfönster:

MQ längtar till storstan. Entré Malmö.

Det är Sergels torg i Stockholm. Det är förmodligen ett inslag i deras marknadsföring över hela landet, men just här blir det extra symptomatiskt. Entré Malmö är nämligen väldigt mycket medelstor svensk stad. Egentligen allt som Malmö inte vill vara skulle jag gissa. Det doftar Karlstad mellan pressbyråns hembakta bullar via HM och Carlings. Alla som en gång lämnat Jönköping för Malmö och den stora världen upptäcker att Jönköping is coming back to haunt them. Klädd i en bländande ointressant miljö. Det är verkligen en plats helt ovärdig Malmö. Malmö är ju Anita Ekberg, inte Linda Bengtzing. Entré Malmö doftar Statoil. Det är klart att det behövs lite doft av en riktig stad då. Å andra sidan kan jag nu bara lämna den här platsen och börja gå Östra Förstadsgatan bort, bort bort, in i den stora staden Malmö.

Två olika platser, samma lek

Fotboll under tunnelbanebron

Det här är min absoluta idealbild av en plats och dess människor. En sorts uppror mot själva förutsättningen. En drivkraft. Hundra meter från den här platsen ligger en mycket vacker grön konstgräsplan. Den är nästan alltid upptagen av matcher och träningar, visselpipor. När alla har gått hem kan man smyga in och njuta av den, det känns nästan som att palla äpplen. Det är rätt fint det också. Men på ett annat sätt.

Fotboll på konstgräsplanen