Motto som duger

På SVT:s kunskapskanalen kunde man ikväll se ett program om Parisoperan. Byggnaden som invigdes 1875 föregicks av en arkitekttävling. Vinnare blev arkitekten den 34-årige Charles Garnier, men en av de intressantaste upplysningarna i programmet var mottot som han hade på sitt anonymt inskickade bidrag nämligen: ”Jag strävar efter mycket men väntar mig lite”.

Det är strålande inte bara som motto betraktat.

De motton som arkitekter annars använder kan, som den numera nedlagda arkitekturbloggen konstaterade om tävlingen om stadsbiblioteket för ett par år sedan, bli lite skitnödiga. Några exempel ur stadsbibliotektävlingen: Lenin 42 F, Grotto, Din sol din himmel, dina ängder gröna, Brain Word.

Jag kommer själv att ta till mig Garniermottot för resten av året.

Annonser

Berättelser om platser

Ni läser väl Nisse Schwartz kritikblogg. Där hamnar den kritik, av en av de bästa svenska kritikerna, som inte hamnar i tidningen. Det är strålande läsning. Jag plockar upp den här nu eftersom hans kritik av två nya böcker, av Trude Marstein och Jón Kalman Stefánsson, också säger något om att betrakta människor i små samhällen.

Marstein, skriver Schwartz, ”är inte ute efter det expansiva, det myllrande, utan snarare efter det sammanknytande, det sociala nätverket som dras ihop som en notvarp under de 400 sidorna”. Beskriva byn som något trångt.

Hos Stefánsson är ”varje människa något mer än sig själv, varje byinvånare ett original, allting får ett större mått – sexualiteten, kärleken, döden, sorgen, drömmarna, tankarna, naturen. Ironin är till för att hålla gestalterna kvar på jorden, fabuleringens motvikt.” Beskriva byn som något oändligt.

Något säger mig att om man betraktar och planerar platser, städer som byar, så beror resultatet ganska mycket på vilken vinkel man tar på själva platsen, hur man formulerar sin berättelse. Jag är också rädd att det första, begränsade betraktelsesättet, är det vanliga.

PS. När ni ändå är inne på Nisse, läs söndagens Anka om rävjakt på torget, där ankan betraktar nätet som ett torg och konstaterar att ”om alla ska ta del av vad alla säger på torget blir det knappast tid över för något annat än att ständigt befinna sig på torget”. En sorts uteserveringskultur på nätet, babbel babbel, ljummen öl i plastglas, stadsfestival.

Bilder av dimma och melankoli

Björkhagens skola, 26 januari

Björkhagens skola, 26 januari

Melankoli är den känsla som får mig att tänka bäst. En av de saker som gjorde filmen ”Låt den rätte komma in” till en så bra film var melankolin i Blackeberg. En svensk tallförort nedsänkt i iskall vinter. Ett knarrande förortstorg, varmgult ljus ur fönstren mot en skogsdunge, en tunnelbaneuppgång i fonden. De lär ha klippt ihop secener från en skog i Luleå med scener i Blackeberg för att få till den där vintern. Det känns som en match made in heaven. En norrländsk skog och en stockholmsförort.

Nu har dimman drivit i några dagar i Stockholm, dimman gör något med gatlysen och neonljus.

Frisör och fotvård, folkhemsförortens stöttepelare

Frisör och fotvård, folkhemsförortens stöttepelare

Dimma är perfekt melankoli. Herman Hesse har skrivit en dikt om dimma och ensamhet (nu förstår ni hur torsk jag är på melankoli):

”It is strange to wander into the fog
Life is loneliness
No man knows the other
Everyone is alone”

Urban Obama och villaförortens förändring

Ingen människa är en köksö

Ingen människa är en köksö

I The Esquire skriver Nate Silver om Barack Obama som den förste urbana presidenten:

He is the only American president in recent history to seem unembarrassed about claiming a personal residence in a major American city. Instead, presidents have tended to hail from homes called ranches or groves or manors or plantations, in places called Kennebunkport or Santa Barbara or Oyster Bay or Northampton.”

Skillnaden här påpekar han är dock inte mellan förorter och städer. Obama vann också fler väljare än sina föregångare också i förorterna. Till en viss del kan förorternas förändring ligga bakom detta menar Silver:

”It may also be that suburban voters are starting to look — and behave — more like their urban brethren. According to a poll by the National Center for Suburban Studies, 20 percent of suburban voters are nonwhite — not much behind the national average of 27 percent — and 44 percent live in a racially mixed neighborhood (versus a national average of 46 percent).”

Den här villaförortens förändring var också The Economist inne på i en text i maj 2008. Förorterna är inte isolerade öar längre, och förortsborna är inte i samma utsträckning negativ till insatser i de mer urbana områdena, vilket man var under den ”white flight”-era som började efter kriget, och nådde sig peak under Reaganåren på 1980-talet. Storstäders vars befolkning krympte och förorterna som blev alltmer isolerade öar av välbefinnande, nu stiger befolkningssiffrorna, enligt The Esquire, åter i de urbana områdena. Samtidigt tycks en globalisering ha skett också på regional nivå, ingen är längre oberörd av förändringar. Suburbaniternas försvar kan därför inte längre vara av samma defensiva art. Också de längtar efter förändring.

Storgatan, köpcentrumet och finanskrisen

Drottninggatan, Norrköping

Drottninggatan, Norrköping

En handelscentrumsexpert i USA gissar att mellan 20 och 40 större butikskedjor kommer att slå igen under 2009. I Storbritannien har Woolworths gått omkull och stängt 807 butiker, Marks & Spencer mår riktigt dåligt och beslutade nyligen att stänga 27 butiker, man talar i Storbritannien om en ”Storgatans kris”.

Att döma av de timmar jag spenderade i olika köpcentrum under mellandagsrean så verkar Sverige inte riktigt lika illa ute. Men krisen kan ändå få en att fundera över den sårbarhet som svenska städer befinner sig i eftersom i stort sett utbudet överallt är likadant. Man har blivit extremt beroende av butikskedjor. Om en stor kedja, som säg Kapp Ahl, får problem och tvingas dra ner så innebär det förändringar i alla svenska städer och köpcentrum.

I vågskålens andra ända ligger de stora kedjornas stordriftsfördelar, och kanske därmed deras förmåga att överleva också i dåliga tider. Tråkigheten, säkerheten, tryggheten. Tills varslet slår till och gatan töms.

Vad skulle hända om vi fick en storgatans kris i Sverige? Tomma centrum? En massa nya mer nischade småbutiker? Ett nytt stadsliv?Eller kanske en blandning, en nischning av de stora kedjorna. Jag väntar till exempel fortfarande på Waynes Coffees barvariant, rimligen med namnet Waynes Coctail, smart storstadsbar i Västerås, Örebro och Umeå.

Hjalmar gjorde mig uppmärksam på att net on net marknadsför sig med just sin avlägsenhet till Storgatan, på ”lite mindre fina adresser” som Exportgatan 20 och Kontovägen 3.

Bilåkande och vardagsrum

En massa artiklar att skriva, den här om en bok av Fredrik Virtanen, den här om Expressens Heffaklumpsvinnare Clownen Manne, den här om bilåkande, den här om Rosengård och julen, den här om weekendresande, den här om Bagarmossens tunnelbanestation och konstnären Gert Marcus, och så all julmat och allt det där ni vet, har gjort att jag varit borta från bloggen ett slag.

Från den 12:e januari kommer jag att arbeta som halvtidsredaktör på tidskriften Arkitektur. Jag kommer då också att skriva på deras blogg.

Två tankar som steg till ytan sig under de skinkspadsfeta juldagarna:

Jag åkte bil inne i Stockholms city, och det händer sällan, och det var med viss förvåning jag konstaterade hur skönt det var att glida fram på de platser där jag brukar gå, att stanna vid rödljusen i sin egen bubbla och se på människorna i mellandagsreornas tid. Varför finns det inga lätta bilar, eldrivna tysta ipod-snygga, för stadskörning. Eller finns det? Förfrämlingseffekten tillsammans med vindrutans inramning gjorde staden till en perfekt föreställning. Medan jag satt där lyssnade jag på ett program om Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Jag tänkte att det är så här han ser staden: som en film som han nästan kan regissera.

Och så skaffade jag vardagsrum. Efter ett år utan gjorde en ommöblering inför en blivande lägenhetsvisning att vi blev med vardagsrum igen. Jag förstod då vad vardagsrummet gör med en lägenhet. Plötsligt satt vi alla tillsammans på golvet eller i soffan, spelade spel, åt godis och barnen började springa omkring yra över ytan. Man kan då, för att ta en analogi med staden, hävda att, trots att man som jag hatar uttryck som ”stadens vardagsrum”, öppna ytor gör något med människor. Inget senstaionellt kanske, men den där känslan av en frigjord yta kan vara nog så intressant i en tid där man helst bygger igen alla luckor. Vilken stad blir först i finanskrisen att riva ett hus och bygga ett torg?