Baklåsstaden

Klarabergsgatan, Sthlm, Bild från Stockholmskällan, stadsmuseet.

Ibland är det som om staden gått i baklås. Jag kommer inte ut i samtiden, allt jag ser är minnen. Istället för kommande avgångstider och middagsinköp ser jag bara en stad med platser jag varit på i en annan tid.

Jag går omkring i 1986. Och i 1992, 1978, och 2001. Samtidigt.

Jag hamnar i city, på Drottninggatan. Det händer inte så ofta nuförtiden, men för 20 år sedan när jag var i Stockholm på besök, hos en pappa eller en kompis hamnade jag alltid i city. Där på Klarabergsgatan vid Ferlinstatyn ligger fiket där jag alltid träffade Fredrik. Man kunde sitta en trappa upp, i timmar, alla satt där i timmar, medan de finska turisterna gick in och ut på Åhléns. Jag tog med mig en Åhléns City-påse hem till Linköping för att visa att jag egentligen var från storstaden.

Känslan att gå omkring i en stad som bara är minnen är märklig. Ganska behaglig, som att gå i ett annat tempo, men lite sorglig.

Det finns städer där ute i landet som nästan bara är minnen. Ett Uppsala, ett Jönköping, ett Lund, ett Linköping. Man försöker orientera sig, men ser bara det som har försvunnit. Blir lite jobbigt nostalgisk, klagar.

I Stockholm ser jag en skolklass, 10-åringar, på skolutflykt i Gamla stan, blir stående tårögd vid drakstatyn, minns när jag gjorde samma utflykt och fick den där plasthunden av Annika, jag tror för att vi var kära i varandra. Är det så här en 40-årskris börjar? Gatorna och husen runtomkring en påminner inte längre om alla möjliga vägar och upptäckter utan om tid som gått.

En sentimental 39-åring som står vid en drake och ser sig själv bland de där barnen som packar upp sin medhavda matsäck nedanför statyn. Dags att skärpa upp sig? Det är som när man ibland bestämmer sig för att städa källaren och fastnar i kartong efter kartong av minnesbitar. Säger till sig själv: gör det du kom hit för att göra.

Kånka ut och släng, gå sen upp och gör middag.

Historikern Peter Englund har på sin hemsida ett ”minnesexperiment” där han samlar privata minnesfragment, han kallar dem ”anti-historiska fragment”. Englund citerar den franske författaren George Perec om dessa minnen som något ”obetydligt, oväsentligt, fullständigt banalt, mirakulöst uppryckt ur sin obetydlighet, återfunnet”.

Det är en sådan stad som dyker upp kring mig när jag går in i det behagligt sorgliga minnestempot. Den stiger upp till ytan – den banala, mirakulöst återfunna staden. Jag stannar och pekar: där är jag. Och där, och där.