Stadens pop-up-fönster

Zlatan, Guradiola och byfånen Mourinho

Under gårdagens Champions League-match mellan Barcelona och Inter visades flera gånger en scen där Inters tränare José Mourinho går fram till Barcelonas tränare Guardiola, som just då står och ger Zlatan instruktioner, och lägger handen på hans axel och viskar något. Tränger sig på. Ger sig själv rätten. Sådär är det numera hela tiden och överallt. Saker, folk och grejer som tar sig rätten att tränga sig på. Vi som trodde att helvetet var när telefonförsäljarna letade sig ända in i våra vardagsrum har inte sett något än. Nix-telefoni kom till vår undsättning. Inställningar i våra web-läsare kan också hjälpligt rädda oss från pop-up-fönster.

Men de där tele2/telenor/telge-energi-säljarna i galleriorna. Vad gör man med dem? De är stadens pop-up-fönster. De tar sig rätten att ropa på mig, trots att jag är tre meter bort och uppenbarligen inte vill prata med dem. jag försöker säga något i stil med att ”tack, men nej tack” men de är som en vägg, det bara studsar. Man sliter sig loss.

Jag minns en diskussion när gratis-tidningarna första fajt stod i Stockholm. Det kan ha varit något kulturprogram inspelat på Kulturhuset i Stockholm. Henrik Schyffert sa något taskigt om de där gratistidnignsutdelarna i ”sina fula jackor som delade ut trasigt godis” och slog fast att ”vi vill inte ha ert trasiga godis”. Jag tyckte han var väl elak. Det var nog innan han gick in i allvarsdörren, det var före Fucking Åmål. Men nu är jag beredd att säga samma sak till telenor-killarna nere på Ringens Köpcentrum: jag vill inte ha ert trasiga godis!

Det är så många saker som förut var förbehållet dårar och galningar som nu är normaliserat och satt i fula jackor. Prata för sig själv gör alla sedan länge. Man har  vant sig. Men nu också att helt oprovocerat börja prata med någon man överhuvudtaget inte känner, skrika på denne någon, tränga sig på. Inte ta ett nej tack, jag vill vara själv här. Och jag tänker inte vänja mig.

Och även om staden med alla sina sociala hjälpmedel har krympt till en trygghets och bekräftelseknarkande by, läs mer om det här, så är det osäkert om jag verkligen vill att den ska befolkas med 60% byfånar med varumärken på jackorna.

Den fåfänga jakten på den verkliga staden

Birmingham, Digbeth, mars 2010

Jag gjorde en resa genom Europa. Hamnade i städer jag aldrig varit i förut. Besöken var korta, alltför korta för att man skulle hinna lära känna staden. Man fick gå på ingivelser och hugskott. Vi gick ofta fel. Eller det visste vi ju inte, men det kändes som om det fanns en bättre gata någon annanstans, där man borde varit istället. Så satt vi på en pub i Birmingham och såg på en video med Kylie Minogues ”I should be so lucky”, medan regnet föll över det industriområde där Ozzy Osborne jobbade på ett slakthus 1962.

Och undrade: Är det här Birmingham?

Man skulle kunna föreställa sig att man kommer till Cityterminalen i Stockholm, med en adress till ett hotell, kanske är Scandic nere på Vasagatan. Man  passerar en stängd systembutik ett nattöppet apotek och checkar in. Innan man somnar slår man upp kartan över Stockholm och försöker föreställa sig vart man ska gå. Googlar ”stockholm + best restaurants” och får 3 träffar: Brasseri Godot, Gyldene Freden och Divino. Skummar igenom texten, ”a young hip clientel”, försöker tänka om man är en sådan.

Innan man somnar.

Hur ska en bra promenad i en stad se ut?

TS Eliot har den rätta känslan för en kvällspromenad i blå timmen: ”Jag gick i skymningen genom trånga gator, såg ensamma män i skjortärmarna luta sig ut genom fönster, såg röken ringla blå från deras pipor”. Det räcker för mig. Städer är ofta angelägna om att vara något bestämt. Innan Stockholm, blev skandinaviens huvudstad var man ”beauty on water”. Jag minns en alldeles särskild vacker resa till Prag där vi aldrig kom ner till floden.

Jag föreställer mig en möjlig vistelse i Stockholm helt utan vattenkontakt. Man anländer en söndag i mitten av augusti till ett närmast öde Vasastan. Alla är på Gotland. Utan guidebok i Vasaparken där några kvar-i-stanare spelar fotboll på konstgräset. Man fikar på ett öde Ritorno, upptäcker att man glömt kartan. Går Odengatan ner till Sveavägen, kikar in på det svala stadsbiblioteket, häpnar över rotundan, följer Odengatan ända upp till Östermalmsgatan, går till Karlaplan. Sätter sig vid fontänen. En vänlig dam berättar att Ingemar Bergman bodde i ett hus på hörnet. Man äter middag på Cassi och tänker: “Det här var en bra dag”. Innan man tar en taxi hem till hotellet och tänker: “Så det här var Stockholm”.

När någon på morgonbussen till flygplatsen sätter sig bredvid en och säger något om “Nordens Venedig” nickar man och hummar belevat för att inte verka oförskämd eller korkad.

publicerad som krönika i tidningen Stockholm City 12/4 2010

Jag tänker på hundrastgårdar

Hua Mei Bird garden, New York

Jag tänker på hundrastgårdar. Bilden jag ser framför mig är bland det mest dystra jag kan tänka mig. Ett eländigt gunnebostängsel, en söndertrampad grusmatta, runt, runt, några risiga buskar med gråsparvar. Som när jag rullade runt min älskade döende mormor, då helt utan minne, på en innergård på Brunnsgatan, ålderdomshemmets höga väggar. Hur sorgligt allt verkade. Den där gården, de dystra fasaderna. Rökte hon där hon satt i rullstolen med filten kring benen?

Då hade jag velat vara på vilken annan plats som helst med henne. En plats där hon fortfarande mindes vem jag var. Hemma i lägenheten på Tulegatan, de inrökta tapeterna, minnena, skålarna, fotografierna, älskarens gamla pipor. Balkongdörren öppen, gråsparvar, vårsol.

Bara inte den där hundrastgårdskänslan.

En gång såg jag en fågelrastgård. De kinesiska männen på Lower East side i New York promenerade varje morgon ut på trottoarerna med sina fågelburar. De gick till Hua Mei Bird garden mellan Chrystie street och Bowery med sina burar svepta i vitt tyg. De hängde upp burarna i träden. Det var alldeles tyst till en början, sedan knöt de av de vita tygerna och kacklet, kvittret, snacket började. Den här platsen var egentligen inte mer än en bred refug mellan två enkelriktade gator, som mitten på en mindre boulevard.

Det är en av de vackraste saker jag har sett i en stad.

Det var så uppenbart att en platsens värde inte hade med storlek eller utseende att göra. Bara några träd, grenar, inget särskilt. Jag vet inte om fåglarna längtade ur sina burar, eller om de där kinesiska männen längtade till de vidare vidderna i Central park, tjugo minuters tunnelbaneresa därifrån. Men jag tror inte det.

Det kanske inte hundarna och hundägarna på hundrastgården heller gör.

Platsers magi uppstår på något vis i varje ögonblick. Det har ganska ofta väldigt lite att göra med trista gunnebostängsel, grus och uppenbarelse att göra. Fick jag välja ut en magisk filmscen som utspelar sig i Stockholm så skulle det bli scenen på fotbollsplanen i Tantolunden i ”En kärlekshistoria”. Grus, damm, skrubbsår, tårar, på en väldigt alldaglig plats. Men varje gång jag går förbi ser jag den där scenen framför mig. För de flesta som inte sett filmen måste platsen tyckas helt meningslös.

Egentligen vet jag inte om mormor längtade hem till lägenheten på Tulegatan, och tillbaka till alla minnen. Jag vet att jag gjorde det. Men nu när jag tänker tillbaka på det, på den där dystra gården, hon där i rullstolen, sista gången vi sågs. Det är ganska vackert ändå.

Tidigare publicerad som krönika i Tidningen Stockholm City