Staden som prefix

Bostadsreklam, Kärrtorp, 2010

Jag har köpt en ny cykel, den heter City Hybrid. Vad som är city med den vet jag inte, men jag gillar namnet. Det är en hel del saker som får prefixet city, eller det besläktade town numera.

Skylten på bilden ovan står i Stockholmsförorten Kärrtorp, bland tallarna. Det är reklam för ett antal radhus som ska byggas där. Det står alltså ”Townhouse – nära stan”. Det är en förort, nära stan, det kommer aldrig bli något annat, men känslan man vill förmedla är en annan. Eftersom de som köper det här huset inte vill identifiera sig med det typiska radhuset från 1970-talet, eller med det suburbana, som givit namn åt till exempel en bil som Chevrolet Suburban. Man vill ha ett helt annat liv. Man vill ha ett liv med en citybike, ett townhouse och så en Nissan urban Proof att ratta. Men inte i stan.

Det är lite lustigt hur man i stan allt oftare kan se människor, som jag, med jackor och andra kläder gjorda för bergsbestigningar, urban life naturkompaniet-style, eller just add-nature. Men man behöver inte addera naturen. Man kan bara klä sig i den. Och på andra hållet, iklä sig hela stadsidentitet. Utan att bo i den.

I en krönika av Fredrik Strage för ett tag sedan skrev han hur hans identifikation med hip-hop-rörelsen fick honom att undanhålla en del av sanningen när hip-hop-artisten Adam Tensta frågade var han bodde. Rubriken på krönikan var ”Var bor du, frågade Adam Tensta. Jag ville svara Rådhuset, men min mun lydde inte. Instinktivt svarade jag Blå linjen.”

Nu har Fredrik fått barn, vilket han också skrivit en krönika om. Nästa gång han får frågan av Adam tensta kan rubriken bli ”Jag ville svara radhuset, men min mun lydde inte. Instinktivt svarade jag: I ett townhouse”.

I den där första krönikan finns också en underbar liten historia om hur de lokala rapparna i den hyfsat trivsamma Linköpingsförorten Skäggetorp odlar en sorts fiktiv gangsterkultur, med den friserade tolkningen av verkligheten att Skäggetorp är ”one of the most dangerous Swedish ghettos /…/ Robbings, shootings, rapes and arsons occur on a daily basis”. För att precis som jag med min cykel, småbarnsfamiljen med sitt townhouse och snubben i Nissan Quasai Urban Proof, låtsas lite för att livet ska verka lite tjusigare.

Annonser

Man vänjer sig inte vid allt

Levisreklam Stockholms tunnelbana 2010

Jag älskar Stockholms tunnelbana. Det är ett misshandlat arkitektoniskt mästerverk. Förmodligen för att det inte betraktas som ett sådant. På sätt och vis kan jag gilla det också. Det förändras, förskjuts, förfulas, förskönas. Men det här kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det är något med att den där vagnen mer än få andra platser annat känns som vår, gemensamma. Ok för de små affischtavlorna, men den här totala annekteringen. Vi blir alla någon sorts reklam. Ja vet, lönlöst, men jag vänjer mig inte.

Levistunnelbana 2010

Var finns off-stage i den digitala staden?

Det finns ett bra uttryck skapat av urbansociologen Mats Lieberg, han talar om att vara ”off-stage” i staden. Inte minst unga människor har ett behov av att befinna sig off-stage och söker därför upp platser som många andra aldrig skulle gå till.

Ett exempel. Intill min arbetslokal ligger en skola. Det går en lång trappa upp till skolan. Om man går nerför trappan kommer man till en liten avsats. Där är man helt osynlig. Där står skolans elever och röker. Kliver man ut från skolans gård och ser sig omkring så ser man ingenting. Men en halv trappa ner står ett helt gäng. Det finns tusentals sådana platser och de är livsnödvändiga för en levande stad.

Det där med att umgås, samtala, mötas och ändå vara osynlig är en viktig sak. Frågan är vad som händer med det när så mycket av vårt umgänge flyttar ut och blir digitalt. Var ses man off-stage? När är man off-stage? Var är man osynlig? Hur ser en levande nätverksstad ut? Det finns förmodligen snart allt fler möjligheter för att glömma på nätet, men hur är det med att gömma sig på nätet?

Det är ett stort problem att mobilbilder som tas i skolan snabbt blir offentliga, inte minst när det gäller mobbning. Men det kan också vara ett problem om jag som privatperson med mina digitala hyfsat privata konversationer plötsligt måste avväga vad jag säger och gör. Unsgaard-gate (den moderata press-sekreteraren som hyllade arbetslinjen med en ”invandrarkvinna” som torkade bajs i hans trappuppgång) är ett exempel på vad som kan hända. Nu är han en offentlig person och dessutom en offentlig person vars arbete det är att sprida information, så möjligen är han välförtjänt och riktigt uthängd. Men de där rökarna på skolan, kan jag citera deras facebook-uppdateringar nästa gång jag skriver om skolan? Och om jag kan det, vet de om det?

Att hela världen är en scen?

Kan ett punkthus krympa och bli en stuga

Hej,

Att komma hit nu idag kändes lite som att kliva in i en sommarstuga som varit stängd hela vintern, Petter Lindgren skrev en bra dikt om det en gång i tiden, om kryddburkshyllan där i stugan efter vintern, jag minns den inte tillräckligt bra för att våga citera, det var något om hur materien hade blivit till pulver. Nå. Så jag slog upp dörren till det här gamla kyffet och … tyckte om det, så inte kan jag bara slå av strömmen och spika igen. Mn vad ska man göra här. Jag har börjat microblogga här.

Det är ju lite mindre skötsel på en microblogg. Det ideala vore om bloggen kunde vara som i den där Ekelöfdikten där han stoppar pipan och kollar på hundlokorna (den heter Eufori). En sorts reträttplats för allt som samlas i vardagsskafferiet. André Johansson lanserade magasinbloggen, en uppdatering i månaden, nyligen. Det kanske kan vara något, men det skulle å andra sidan likna mid vardag för mycket.

Jag kanske skulle döpa om bloggen till stugbloggen. Punkthus har ju något mer pendlande och vardagligt över sig. Men att åka ut till stugan. Det kan vara något. Tills dess får jag ta fram något gammalt ur skafferiet, läs det här gamla inlägget från i våras, jag tar fram det här för att många i min närhet nu talar om att köpcentrumet Sickla i Nacka är såväl samtid som framtid. Det här är, tror jag, anledningen.

med varmaste hälsningar

Stugsittaren