Vi äro tusenden

Eller vi är i alla fall två som sörjer en skivbutik. I söndags utspelade sig sorgliga scener när de anställda på Skivfönstret vid Ringen, Skanstull, Stockholm, delade ut skivor gratis till folket. Skivor ingen velat ha. Sedan slog de igen. Och idag, torsdag, satt den här lappen intill dörren.

Annonser

Staden är ingen djungel men

Jag vet att Mona Sahlin sagt att arkitekturen måste bli mer Springsteen, och att det är ganska löjligt sagt, men det hindrar ju inte att Springsteen tillsammans med Paul Simon är de som bäst beskrivit de där drömmarna som föds i stadens utkant.

Springsteen i Jungleland:

The midnight gangs assembled and picked a rendezvous for the night
Theyll meet `neath that giant exxon sign that brings this fair city light
Man theres an opera out on the turnpike
Theres a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, cherry tops, rips this holy night
The streets alive as secret debts are paid
Contacts made, they vanished unseen

Spelar man den i ipoden när man cyklar över bron in mot staden så kan man nästa känna sig som en motorcycle boy i sin cykelhjälm.

Och Paul Simon i America:

Cathy I’m lost I said though I knew she was sleeping
I’m empty and aching and I don’t know why
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They’ve all come to look for America
All come to look for America

Alla älskar skejtarna

En kort sak om de numera ihjälkramade skejtarna i dagens Sydsvenskan.

Karneval är lekens uppror mot vardagen

Det är karnevaler runt om i sydeoropa den här månaden. I Venedig till exempel. När jag en gång i karnevalstid var i Cádiz i södra Spanien klev djävulen in på en bar. På gatorna inne i staden gick små pojkar och flickor utklädda till nyckelpigor, småjävlar och nunnor. Det händer något befriande med en stad när det är karneval. Det är en gemensam flykt från vardagen. Men inte till den lättjefulla söndagen, snarare till den märkliga underjorden eller spegellandet. Det är lekens uppror mot allvaret. Djävulen på baren hade en attacheväska från kontoret med sig. Han hälsade vänligt och tog en torr sherry.

När din skivbutik dör

Jag log ganska glatt när den där jättelika skivbutiken Tower records stängde för ett drygt år sedan. Och jag hör till internetmodernisterna, de som tror att det mycket faktiskt kan bli bättre om det händer virtuellt, det där web 2.0. I i alla fall i teorin. I alla fall tills idag. Jag såg annonsen häromdagen, Skivfönstret, min skivbutik, jag har haft rabattkort där i sex år, skulle ha 50 procent på allt. Men inte skulle de väl stänga? Jo. Så idag stod jag där i resterna av realisationen. Skrapet på botten. Och det var så himla sorgligt. Alltså vart skulle nu mina lunchpromenader stanna till, var skulle jag bläddra som en paus i det där virtuella bläddrandet. Och jag skämdes för alla de nedladdade låtarna. Nu blir det en butik för lingerier. Och varför då. Jo försäljningen har sjunkit stadigt de senaste åren, fem procent per år, och om två år ska hyrorna omförhandlas och Boultbee som köpt Ringens köpcentrum på Södermalm i Stockholm har profilerat sig hårt som en firma som vill döda allt som inte är extremt framgångsrikt. Men ändå, här har vi förmodligen en av de skivbutiker i Stockholm som har haft högst omsättning per kvadratmeter yta, kunnig personal, utåtriktade med livespelningar någon gång i månaden. Det är uppenbart att om inte de överlever så gör ingen det. Så gick jag ut med två reaskivor och bara ett par kvarter bort ligger tjocka Åhléns med skivavdelning. Kan de inte stänga det där skräpet istället? Där finns ingen kunskap bara material. Jag kommer att bära mitt medlemskort på Skivfönstret som inte går ut förrän i Maj som en sorts memorabilia i plånboken, det kommer bli kvar i flera år är jag rädd. De kallar det förnekelsefasen. Och jag kommer att minnas och vara tacksam för alla de där gångerna när jag kommit med frågor som ”Vilken är Gillian Welchs bästa platta?” (hon som dessutom skrivit låten ”Everything is free”) och fått personliga svar. Och vad ska jag nu göra med min internetmodernism? Förvandlas vi alla slutligen och obönhörligt till Carl Johan de Geer och längtar efter de där mjölkbutikerna som stängt. Nu har min första mjölkbutik stängt. Jävlar vad det kändes.

Fönster mot gatan

Jag passerar varje morgon ett ganska litet köksfönster som vetter mot trottoaren. Jag tittar in, det är oftast ingen där eller så sitter någon och äter och ser inte mig, men idag stod en man och tittade ut. Skulle jag hälsa? Var upphör kravet på att hälsa på sina grannar? Är det där fönstret en gräns för det? Och hur gör människor i nybyggda stadsdelar som Hammarby sjöstad, där allt är fönster, hälsar de när de upptäcker att dumstirrandet in i vardagsrummet möter en annan blick? Vink, vink, hej, hej. Men man hör ju inget, man bara ser. Och är inte hemmet för intimt för att hälsa på främlingar? Eller har det dykt upp nya koder nu när fönstren dragits ner mot golvet, och hemmet ut mot trottoaren?

Representanter

På Designtorget säljer man en vit soffkudde med texten ”ÅLSTEN” i svart. Som en spårvagnskylt. Ålsten är mest känt för sina funkisradhus där Per Albin bodde. Per Albin dog också på perrongen efter en sen kväll med kortspel. Nu senast kunde man se Ålstensradhusen i årets julkalender. Två frånskilda småbarnsföräldrar i varsin dyrgrip. Husen hör till de mest eftertraktade i Stockholmstrakten. Men det intressanta med kudden händer när man vänder på den. Där står det ”TENSTA”. Tensta är en annan förort, byggd på 1960- och 1970-talet. Husen hör inte till de mest eftertraktade. Kudden kallas ”Getto-Pretto” och är gjord av Anna Voltaire. Alla stadsdelar blir förr eller senare representanter för något. Det tycks närmast oundvikligt. Nu möts de på en kudde. Men liksom i verkligheten så kan man inte se dem samtidigt. Man får välja när man lägger den i den nya soffan i den nya bostadsrätten.

Och några avslutande frågor: vem köper den där kudden? Vilken stadsdel bor de i? Och varför  köper de den?