Den långa resan mot vinden

När DN Bostad-redaktören Bo Westmar dagarna efter den berömda vindsvåningsartikeln diskuterade den i P1:s Tendens sa ”vi gör gärna reportage om ettor i förorten, men jag tror att det är svårt att hitta människor med inredningsintresse där” låter det ju elakt och fördomsfullt. Men han är egentligen bara ett skott på en väldigt lång gren som började växa på 1940-talet. När smaken delades mellan de som skaffade sig den, och förädlade den från 1940-talet, in i 1960-talet, och de som inte gjorde det.

Den stora bostadsutställningen i Helsingborg 1955, H55, var folkhemmets slutliga manifestation. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon kommenterade ironiskt
 Tage Erlanders tal som invigde mässan: ”Folkhemmet är med andra ord fullkomnat”. På H55 visades det nya överflödet, radhusen med nyheten ”allrummen” som ersatte finrummet. Men på H55 manifesterades inte bara nya bostäder, utan också en ny människa frigjord från det gamla bondesamhället.

Tretton år tidigare, 1942 mitt under brinnande krig, åkte inredningsarkitekten Lena Larsson, på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen, runt till 100 nybyggda Stockholmshem och inventerade svenskens heminredningsstil. Domen är hård. Här lever bondesamhällets amodernitet och smaklöshet kvar trots att lägenheterna är nybyggda och funktionella.

Ett hem i Olovslund, Bromma, beskrivs i protokollet: ”Ett tråkigt o. Litet ovanligt hem, saknade den intimitet o. Inbjudande värme som genast slår emot en i en hemtrevlig interiör, den må vara av enklaste beskaffenhet. Orsakerna dels att söka hos de delvis fula möblerna, men också hos den föga sammanhängande o. korrespenoderande placeringen av dessa”.

Här fanns en uppfostringsuppgift. Att lära svensken att möblera och inreda modernt.

Ett annat hem i samma stadsdel: ”Textilier av enklaste slag komplettera tillsammans med några banala tryck på väggarna den torftiga interiören. Denna arbetsfyllda, slitsamma tillvaro hopplöst grå och enahanda.”

Under 1940-, 50- och 1960-talet leddes svensken sakta men säkert mot smakfullhet, eller smakmedvetenhet. Och så småningom till vår samtid.
Men på H55 fanns inga bostäder flerfamiljshus, det var en utställning för villan och radhuset. Trots att det stora flertalet av de som flyttat in till städerna från landsorten under den stora urbaniseringsvågen från 1920-talet och framåt, bodde i flerfamiljshus.

Hyreslägenheterna i Olovslund som Lena Larsson besökte ingen självklar del i det moderna inredningsprojektet. H55 var den gren på det folkhemska trädet som skulle leda fram till våra Sköna hem och inredningsbesatthet, medelklassens strålande utsikter. Ettorna i förorten blev redan från början något annat. Som Eva von Zweiberg skrev om radhusen och villornas dominans på H55 i Dagens Nyheter: ”Den egna villan och radhuset är trots allt vad som mest engagerar människors fantasi. Den är ett sparmål, en önskedröm, hur många hyreskvarter som än byggs för det akuta behovet”.

I hyreskvarteren dväljdes bara drömmar om att ge sig av på bostadskarriärens resa uppåt. Ända upp på vinden.

Annonser

Arcade Fire, förorten och ägarsamhället

Arcade Fire – turnéposter

I video till låten We used to wait låter Arcade Fire dig skriva in en adress från din ungdom – en skola, en gata. Utifrån det växer videon fram. Huvudpersonen springer där på parkeringen vid min gamla högstadieskola. Att Arcade Fire bygger upp videon kring ett återvändande är intressant. Hela skivan The Suburbs, där We used to wait finns, är en återkomst till en plats som byggdes utan historia, frikopplad. Eller som Aracade Fire formulerar det i låten Wasted hours: ”first they built the road, then they built the town, thats why we are still driving around and around”.

Det är rondellen, eller vändplanen eller säckgatan, som biografisk hemort.

The Suburbs är en lågmäld betraktelse om den amerikanska villaförort som Bruce Springsteen-karaktärer överger eller blir olyckliga i. I Arcade Fire hörs döttrarna och sönerna till pappan i Stolen car (”I met a little girl and I settled down. In a little house out on the edge of town”) eller mamman i Jackson cage (”Driving home she grabs something to eat. Turns a corner and drives down her street. Into a row of houses she just melts away. Like the scenery in another man’s play”)

I sin senaste bok ”The great reset” skriver urbanekonomen Richard Florida (mannen bakom begreppet den kreativa klassen) om villaförorten som den rumsliga fixen av trettiotalets kris. Det började redan på 1930-talet med den boomande trädgårdssporten badminton. Varje kris har en rumslig lösning skriver Florida, och den lösning som växte fram, framför allt efter andra världskriget var villaförorten. Eller som Arcade Fire uttrycker det i låten Sprawl I (flatland): ”Let’s take a drive through the sprawl. Through these towns they built to change.”

I Arcade Fires fall är det villaförorten The Woodlands i Houston, Texas, där sångaren Win Butler växte upp.

Arcade Fires skidring av ensamma timmar vid fönstret, vändplaner, säckgator, är smärtsamt exakt, också för en svensk, även om bilens roll i den amerikanska varianten på drömmen är mer uppenbar. Det blir någon sorts sammansmältnig av svensk landsorts/småstads raggarkultur och sedesamt villaliv.

Men med den senaste finanskrisen dog den del av den amerikanska drömmen som är det självägda huset i en stadsdel helt frikopplad från resten av världen, bara sammanbunden med stora motorvägar. 2/3-delar av fattigdomstillväxten i USA de senaste tio åren har skett i villaförorterna. Vilket i sin tur innebär att fler och fler inte har råd med bilar. Och det här är platser man bara når med bil. ”En sak är säker: det här nya sättet att leva, som en del redan refererar till som en stundande ny normalitet, kommer att handla mindre om bilar, hus och villaförorter”, skriver Florida och vidare: ”Vi har nått gränsen för det som George W. Bush brukade kalla ägarsamhället”. Så läst blir Arcade Fires skiva ett rekviem över villaförorten som vi känner den.

Arcade Fire reser tillbaka, rullar i en bil mellan husen, för att hitta platserna där de brukade leka, ”det var den ensammaste dagen i mitt liv”, de träffar ”förortens siste försvarare” som undrar var de bor. De svarar ”om du bara visste vad svaret på den frågan är värd, vi har letat över hela världen”.