Bo bak galler

Har en kort text i Sydsvenskan idag om den undersökning Tyréns gjort som visar att 41 procent av de unga vuxna (-39 år) vill bo i ”gated communities”

Samtidslexikon 3

Vivallateoremet: Det som säger att vanligheten bor i radhus, precis som Svensson, Svensson (som bor i det fiktiva radhusområdet Vivalla i Örebro, eller Vivalla finns men inte radhusen). Det är nu inte längre sant. Men i film- och tv är det fortfarande en gångbar uppfattning. Vanligheten har sedan länge övergivit hus som ser likadana ut. Vanlighetens bostadsområden ser, som jag har varit inne på, ut som startfältet i en melodifestival.

Semesterpark: Den första svenska kan ha varit Skara Sommarland. Den har nu inte fått så många uppföljare i Sverige. Nu ska det dock byggas en ”storstilad semesterpark i Oskarshamn”, där det enligt uppgift ska finnas ”1200 semesterbostäder, ett stort badhotell och en strandpark, ett stort badland inomhus, en multihall”. Förutom att här finns många nya intressanta ord, som badland och multihall, så har vi här en svensk tolkning av semesterparadiset som låter om en belgian blue variant av den gamla campingplatsen. Också just den gamla campingplatsen Kronocamping i Båstad satsar nu under sitt nya namn First Camp Torekov på att bli ”västkustens och Skånes främsta semesterpark”.

Smurfar och promotion

Har en text idag om smurfar i Expressen. Jag var tvungen att stryka ner den och då försvann ett stycke som jag på något vis tyckte var intressant, så här är det extramaterialet:

– – –

Smurfarna föds i seriealbumen om Johan och Pellevin, första gången 1958, och får sedan egna album. De bästa seriealbumen från 1950- och 60-talets belgiska storhetstid har det gemensamt att de kretsar kring små byar av något slag. Som Lucky Lukes vilda västernstäder, Asterix galliska by, Starke Staffans franska småstad Gladköping och den lilla medeltidslika smurfstaden av olikformade svampar. Platser som kan fångas in i ett enda flygperspektiv, snett uppifrån. En sorts modellstäder fulla av detaljer. I det mest intensiva samlandet de små blå figurerna på 1970-talet behövde jag bara vinkla upp persiennerna för att se den där smurfbyn i mexitegel på gräsmattorna utanför mitt sovrumsfönster. Svamp invid svamp, invid svamp, och latsmurf invid gnällsmurf vid brevlådorna.

Ledsensmurf ur min privata samling

Ledsensmurf ur min privata samling

– – –

Mycket av det jag gillade med de där seriealbumen handlade nog om att de var modeller av något slag.

Läs dessutom gärna mitt första jobb för Svenska Dagbladet, om förrådskulturen. Jag är själv mest nöjd med de människor jag lyckades få att låsa upp sina förråd för mig, och de små bildtexterna är jobbets mest dramatiska del.

Saviano, Facebook och torgen

Expressen Kultur har den senaste veckan bedrivit en kampanj för den mordhotade italienske författaren Roberto Saviano som varit väldigt bra, och den har gjort mig stolt att vara en av tidningens skribenter. Nu publicerar de ett tackbrev från Saviano och jag fastnar för ett avsnitt i brevet. Saviano skriver:

”Tack till de sociala nätverken Facebook och My Space, som skickat mig tusentals solidaritetsbevis och skapat en virtuell gemenskap som blev det spontana initiativet till de manifestationer som sedan organiserades på gator och torg av livs levande människor”.

Det där är ju magnifikt. Den virtuella gemenskapen blir till demonstrationer på torgen. Dels är det magnifikt att så många kan sluta upp (Läs ”Here comes everybode” av Clay Shirky för mer om det). Men det är också storartat att det ändå är torgen man sedan går ut på. Motsättning mellan det virtuella och det verkliga finns inte. De är snarare varandras förstärkare.

Och så läser jag samma dag i Dagens Nyheter en recension av boken ”Nån där? Texter om framtidens kommunikation”. Jag har inte läst boken, men om jag förstår recensenten Kajsa Ekis Ekman rätt innehåller en text av Elin Alvemark som är ett ”anti-facebookmanifest” där

”hon säger att det inte alls finns något kommunikationssamhälle. Det är ett monologsamhälle. Där den sinnliga dialogen mellan människor har ersatts av att exponera och konsumera information”

Det borde man kanske berätta för Saviano.

Samtidslexikon 2

Mjukglasstad: En stad som inte erbjuder något annat än en sorts pastellfärgad förströelse att strössla omkring i om sommaren, och under vintern blir lika omöjlig som glass. Exempel: Trosa, Sigtuna, Hjo. Det finns städer som blir mjukglasstäder om sommaren, där människor kryper fram som slöa getingar på gågatorna om sommaren, men som ändå överlever in i hösten och rentav blir bra: Visby, Eksjö.

Fästingstad: En stad med ett mycket litet centrum men ett enormt omland (mest bestående av villaområden eller köpcentrum av olika slag, samt trafiklösningar). Det enda som växer är kroppen, huvudet fortfarande knappnålsstort. Exempel: Linköping, Västerås. Allt fler städer riskerar, eller riskerade åtminstone fram till klimat och finanskris att förvandlas till fästingstäder. Såsom Lund och Malmö.

Tack Gustav för hjälp med orden.

Samtidslexikon 1

Kvadratignorans: När en människa inte vet hur många kvadratmeter hennes hem är. En, idag, stort sett utplånad egenskap.

Kvadratmeterlögn: Man rundar av antalet kvadratmeter i sin bostad generöst uppåt, för att framstå i en något bättre dager. Kan accelerera nu när kvadratmeterpriserna sjunker.

Pendlingseufemism: ”Det tar bara åtta minuter till centralen härifrån”. En överdrivet friserad uppskattning av restiden hemifrån till något centralt ställe. Vanlig bland förortsbor.

Politisk glesbygd

När jag ser de tre platser som Alliansen samlats på för att dra upp riktlinjerna för framtiden slås jag av att de valt glesbygdsplatser: Högfors 2004, Bankeryd 2005 och Träslövsläge 2008. Det får mig att fundera på om vi någonsin har haft en urban statsminister i Sverige. Per-Albin föddes i Malmös utkanter och bodde i stockholmsförorten Bromma (även om han spelade en hel del poker på stan om nätterna), Tage Erlander bodde i Solna och kom från Värmland, Palme känns urban, han föddes i centrala Stockholm, men valde att bosätta sig i Vällingby utanför Stockholm i ett radhus innan barnen blev stora och han flyttade till Gamla Stan. Bohman trivdes bäst vid sitt dass i Skärgården. Reinfeld trivs på garageuppfarten i Täby. Carl Bildt är väl den som kommer närmast. Men mannen är ju född i Halmstad och skrev en bok där ordet hallänning kom med i titeln. Nej, det är väl Palme i så fall. Trots utflykten till Vällingby. Det var väl tidsandan. Alliansen är ju en bunt bönder. Jan Björklund från Skene, Maud Olofsson från Högfors och Hägglund från Degerfors. Är det med politiker som med fotbollsspelare att de mår bäst av att kliva upp i ett landsortslag innan de kliver in i hetluften?

Men spelar det någon roll att elitpolitiken tycks vara en plats främst för glesbygds- och småstadsfolk?

Det är nu den svenska staden måste upp till bevis

Det är oktober, snart november. Alla vet vad det betyder, man krummar ihop när man går ut på gatan, man ser ut som James Dean på Times Square. Händerna djupt i fickorna, mössan som man glömde sätta på sig.

Det är nu som städerna måste upp till bevis. Det är lätt att vara en stad som alla gillar i juni, med uteserveringar och lådvin i parkerna. Men nu, man driver, fryser, man går in på galleriorna. Men man tröttnar. Det finns motgift mot det, som ”Konstfack for kids”-projektet i Gallerian i Stockholm som jag skrivit om för Sydvsvenskan, men som inte finns på nätet, därför en kort passage här:

– – –

Här finns mycket att se och lära för alla som tänker sig driva köptempel i framtiden. Randiga Saccosäckar, likaledes randiga bås för filmskapande, montrar med robotar byggda av trasiga gamla prylar, pimpade datorer, vid ett bord med pennor, saxar, papper, fotografier, lim, en skolklass som tittar på en film där en tvådimensionell pappdocka med rött hår kantigt tar sig ram genom den galleriamiljö de sitter i. Allt på en yta stor som en kaffebar. De trasiga prylarna i robotarna var för några år sedan nya och köptes i Expertbutiken femton meter bort, filmanimationerna är helt respektlösa och går från spleen till slacker.
Faktum är att de också har pimpat gallerian. Den blir inte densamma när folk bygger och skapar saker i den.

– – –

Det är platser och händelser som den här som fungerar som en teletubbies-kram i en Ridda Kato-stad med ett hjärta kallt och hårt. Så nu kan man gå ut och testa, vad ens stad klarar att leva upp till. För det är så här års som kravlösheten som uteserveringarna bjuder om sommaren istället kan erbjudas av till exempel ett bibliotek som man gillar att vara på. Så här års är vi alla vilsna tonåringar med för lite kläder.

Köpcentrumsanalytikern Paco Underhill skriver i sin bok ”The call of the mall”, ”att tonårstjejer är de som mest älskar köpcentrum”. Han ställer sedan frågan till en tonårstjej hur hon skulle beskriva det perfekta köpcentrumet.

Hennes svar är lite överraskande: ”Känner du till Washington Square Park i New York, det är som en stor park, och överallt har de sådana där bord med inbyggda schackspel på”. Underhills analys av hennes svar är att ”de här barnen längtar efter staden, de vill vara en del av det mänskliga spektaklet som finns när människor möts i en stad, och vi har sorgligt nog bara givit dem köpcentrumet”.

Jag tror många är bekanta med den där tröttheten som infinner sig efter en timme på en galleria. Den kommersiella miljön, och dess kunder, längtar efter avbrott, efter luckor, som projektet ”Konstfack for kids” i gallerian. Idéer som den här kan dessutom komma att bli avgörande när kunderna i framtiden ska välja mellan de horder av identiska platser som den här högkonjunkturen lämnat efter sig. Det kommer att ske en utrensning av köpcentrum och gallerior nu när konsumtionen går ner. Då kan platser som släpper in andra sidor av det mänskliga spektaklet än det man idag hittar i galleriorna bli vinnarna.

Liksom de städer som väljer att blanda det privata och det offentliga på det här sättet, vill jag mena.

Förbifart Stockholm

På Expressens kulturfest igår (ni får läsa andra bloggar för att få någon typ av skvaller) gjorde Isobel mig uppmärksam på en artikel som Ola Andersson skrivit i SvD om Förbifart Stockholm. Det här är mitt lilla bidrag till att den får större spridning. I den argumenterar Ola Andersson mot tanken på förbifarter, och slår fast att det är genomfarter vi behöver. Det finns fler exempel att lägga till hans lista på döda platser i förbifarternas spår. Min gamla hemstad Linköping är kanske det mest uppenbara exemplet.

Offentligt bostadsprojekt prisat

Årets Stirling award i Storbritannien gick till ett bostadsprojekt, och dessutom ett som är offentligt och inte privat byggt. Det är första gången bostäder får priset och närmast sensationellt att det offentliga byggandet i Storbritannien lyckas vinna ett prestigefullt pris. Men kanske är det bara ännu ett tecken i krisens spår, nu sägs det att hyresrätten är på väg tillbaka, och i Stockholm har politikerna nu stoppat all omvandling av bostadsrätter.

”Today, the big architectural concern in Britain is decent housing, and to their credit the Stirling judges have plumped for one of the very best schemes Britain has to offer, skriver Jonathan Glancey i The Guardian om priset.

Och detta bästa är alltså gjort av allmännyttan. Det skulle kunna gälla också för Sverige. Vi får väl se när vår motsvarighet, Kasper Salin-priset, delas ut den 14 november. Så vitt jag kan se så har ett kommunalt bostadsbolag fått Salinpriset nämligen AB Bostäder i Borås för kvarteret Nielsen, Hestra parkstad, Borås 1992. Då i början av 1990-talet, 1991, byggdes det 29 220 nya hyresrätter i Sverige, år 2007 var motsvarande siffra 8865, enligt SCB.