Strandvägen 11 och breda trottoarer

5,5 meter trottoar West Village, New York

Min morfar bodde på Strandvägen 11, det var en tjusig adress, det förstod jag redan som sjuåring. Tvärs över våningsplanet bodde Jan Malmsjö och Marie Göranzon. Det var också lite tjusigt. En gång kom Marie över. Allt stannade av. Instamatickameror plockades fram ur handväskor. Hon syns på en suddig bild. Alla barnen uppklädda, min kusin har hårda flätor, jag en obekväm skjorta. Alla var annorlunda, som om de verkligen ansträngde sig.

Vi var bara där en gång om året, annandag jul. Det var inte bekvämt eller mysigt någonstans i den där lägenheten. Morfar och marmor, marmor och morfar.

Men jag gillade trapphuset. Vi hade åkt bil tre mil från en plats där allting var litet, skokartongshus med små atriumgårdar, små konstgjorda kullar och en liten skog runt ett vattentorn. Man kom in till staden, det skulle bli en lite trist kväll det visste man, och hemma låg alla julklappar, men när man gick in genom den höga tjocka rosa porten och kom in i trapphuset, med den stora trappan. Det var som en kyrka. Mitt i alltihop stod en liten öppen stålhiss för max tre personer, 230 kg.

Strandvägen 11 byggdes 1895. Marcus Wallenberg flyttade hit. Det var en tid när trappor var stora, trapphus representativa. Trappan i morfars hus var ett helt rum, man kunde stå fyra personer där och ändå låta någon passera.

Och likadan var det ute på gatorna, breda promenader under formklippta träd; Strandvägen, Karlavägen, Valhallavägen. Gatorna blev platser lika mycket som gator.

Nyligen flyttade jag till ett nybyggt hus, Svenska Bostäder, hyresrätt precis som morfars, ett fint hus. Hiss för 10 personer – 1000 kg! – men trappan smal som en bokhylla. Praktiskt: en stor trappa är ju lite onödig. Å andra sidan är det något med det onödiga.

Jag var i New Yorks West Village en gång och gick i spåren efter Jane Jacobs. Jane Jacobs skrev om städer. Hennes mest kända bok är ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Ett kapitel heter: ”Trottoarens funktion: barnuppfostran”. En bra trottoar var, menade hon, en plats där barn kunde se och synas av de boende i kvarteret.

Jag stegade upp trottoaren där i West Village, den var 5,5 meter bred (se bilden). Tillräckligt bred för att studsa en fotboll utan att vara orolig för att den ska åka ut i biltrafiken. I Amman i Jordanien har man fattat det där med trottoaren som urban förändrare, New York Times rapporterar om de nya breda trottoarerna med bänkar i Amman här.

Jag tänker på den där barnuppfostrande trottoaren när jag klämmer mig fram på Stockholms trottoarer, smala som bokhyllor där ingen kan kosta på sig att stanna. Det fostrar nog mig också på något vis. Och jag kan sakna den där möjligheten att bli stående stilla en stund, lagom onödig, på en bred trottoar, medan staden fortsätter rusa förbi mig.

Tidigare variant publicerad som krönika i Stockholm City 15/2 2010.

Björntack

Nyheter om media sprider sig snabbt i media. Dagens stora nyhet är att kulturchefen på Expressen Björn Wiman går till samma post på Dagens Nyheter.  När jag började skriva för Expressen Kultur vintern 2003 visste jag ingenting om att skriva på kultursidor. Jag hade läst Expressen sedan jag var 12, mest sporten och nöje om jag ska vara ärlig, och aldrig kunnat drömma om att jag själv skulle skriva där.

Men för att tacka Björn publicerar jag här den första text jag skrev på Expressens kultursida som fick honom att säga ”yes!”. Den är inte alls märkvärdig, men jag vågade ta ut svängarna, vara lite vass, lite snabb. Den där kombinationen av bra sportjournalistik och kulturjournalistik som jag älskar att skriva. Björn fick mig att på väldigt många sätt ta många steg i en riktning som jag aldrig skulle tagit annars. Så tack, Björn och lycka till!

Kända höghus jag inte byggt Expressen 030410.

Det finns ett säkert sätt att göra sig hörd i stadsbyggnadsdebatten – att föreslå höghus. Precis som arkitekten Anders Wilhelmsson nu har gjort. Han vill se 500 glastorn i Stockholm (DN 6/4). Media sväljer snart hela betet. Diskussionen drar igång: ”Högt. Lågt. Högt. Lågt”. Det brukar också vara påfallande lätt att få med sig odödlighetshungrande politiker och tvivelaktiga affärsmän.Höghusförslag av den här sorten är arkitekturens motsvarighet till nyckelromanen. Det handlar mycket lite om kvalitet. Mer om HUR, VAR och med VEM. En sorts arkitektonisk version av musikern Olle Ljungströms påstådda (men aldrig publicerade) diktsamling Kända tjejer som jag knullat. Sedan kan man kontemplera över varför nio av tio av de arkitektoniska nyckelromanerna är glastorn ritade av män i medelåldern. Därmed inte sagt att vi inte behöver nyckelromaner. Men inte 500, och inte från Stockholm.

När skönheten kom till byn

S0llentuna Centrum 2010

Åkte till Sollentuna. Hamnade på ett nytt köpcentrum. Det var fascinerande. Centrumet beskriver sig själv som ”Sveriges första designorienterade köpcentrum där extra stor omsorg lagts ned på att skapa en unik shoppingmiljö med rymd och ljus, en upplevelse med skön arkitektur och material av högsta klass.” Man har hämtat palmer från Usa, med båt.

Men något händer i glappet mellan det gamla och det nya Sollentuna Centrum. För hur man än vrider på saken så är det samma människor som hänger här. I alla fall en vardagsförmiddag i mitten på mars. Det är en rätt brokig blandning: ganska många 75+ med rullatoter, äldre par som drar sin kundvagn med extraprisvaror från ICA Kvantum över till Systembolaget. En del av Christer Petterssons arvtagare i täckjackor från 1985 och emotjejer med stora rosetter och otända cigaretter. Klirrar man med en systemetpåse i Sollentuna C, en tordags fm som jag gjorde, känner man sig som just Christer Pettersson hur ”designorienterat” det nya centrumet än är.

Jag vet inte om någon ser det som ett misslyckande, men glappet mellan vad köpcentrumet vill vara och vilka som är där är lite spännande. Som om hela omgivningen plötsligt förändras. Och själv står man kvar där i samma gamla paltor och undrar: vad var det som hände?

Sollentuna Centrum 2010

När lögnen blvit så stor att ingen kan tro på den längre

Mäklarboomen, bostadsrättsboomen, hela bostadsfixeringsboomen var 00-talets boom-boom-boom. Ni kan historien. Om inte så får ni ett kort utdrag här ur ett par texter jag skrev under 00-talet:

Expressen Kultur 22 april 2003: I Stockholms nästa nya ”stadsdel” Liljeholmen  fortsätter byggandetav den senaste stadskaraktären i svenska städer: semesterorten. På framtidsbilderna från Liljeholmskajen strosar kvinnor med sommarklänningar och solglasögon, papporna windsurfar, barnen har cyklop och snorkel. Grisfest, någon?

Expressen Kultur 13 januari 2006: – Vi måste sluta skämmas för att vi tjänar för mycket, vi tjänar för lite, säger Robert Taflin, PR-ansvarig på fastighetsmäklarfirman Notar från scenen på Nacka Factory. De tusen fastighetsmäklarna i den fullsatta salen på ”Mäklar Mässan” applåderar.

Men varför plogar jag nu i dessa gamla fåror. Jo för att jag kan ha sett slutet, eller det som borde vara slutet. Idag på twitter, via bland andra Kalle Dixelius och @pellet, har en copy från NCC vandrat runt. Den beskriver en helt vanlig dag för en boende i det nybyggda Tobaksmonopolet, han ska ge sig ut och springa, hela texten finns här, men här är två utdrag:

”Jag stänger av klockan, sträcker på mig diagonalt och bestämmer mig i ögonblicket för en joggingrunda i den härliga morgonen. Jag slänger benen över sängkanten. Golvet känns skönt under mina fötter. Den släta parketten brer ut sig genom rummen och jag insuper den härliga känslan av nytt och fräscht.”

”Jag hoppar först lite på stället och sen sätter jag fart. Morgontrafiken börjar så sakta att komma igång och jag ser mig ordentligt för när jag korsar Ringvägen. Morgonen är sval och skön och munnen avger små rökmoln när jag andas. Jag ler för mig själv, jag känner mig fri att göra vad som faller mig in, det är den stora fördelen med att bo så centralt tänker jag, men ändå med närheten till naturen.”

Lägg nu den där texten som lyckas innehålla alla fyra årstider samtidigt intill det här klippet från presentationen av den nya stadsdelen Västermalmsstrand i Stockholm som jag fick från Pär Eliaeson på tidskriften Kritik, och vi har vad som måste vara en slutpunkt. När lögnen blivit så stor att ingen kan tro på den längre.

Omsorg, närvaro och lite kärlek

Götgatan, Stockholm, 5 februari

Jag fäste mig särskilt vid en sak under den redan så omtwittrade tågfärden med ”tåg 541 från helvetet” i torsdags kväll och i natt. Tåget var enormt försenat och i princip fallfärdigt. Ombord på tåget fanns gott om folk som skickade ut meddelanden till omvärlden vad som hände, främst via twitter. Det fanns även andra tåg som stod stilla denna kväll (ett satt fast i Mjölby, där Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius rapporterade). Det kom som ett mummel från stillastående tåg i mörka skogar och i avlägsna landsortsstäder.

Det jag fäste mig vid var ett twitter från dramats huvudperson Morris Packer, twitteralias @morpac, som försökte analysera varför stämningen trots allt var så god mellan passagerarna. Hans förklaring löd ”#541 Eftersom högtalaranläggningen inte fungerar måste tågpersonalen tala med alla passagerare. Funkar. Utmärkt.”

Alltså tekniken som i vanliga fall skilde personalen från människors blickar, frågor och närvaro gick sönder och vips blev stämningen bättre. Samtidigt en annan teknik, mobiltelefoni-twitter, som bjöd in alla oss som inte åkte där till det lilla vardagsdramat. Det är inte omöjligt att tänka sig att det också bidrog till den goda stämningen. Tåget var inte ensamt och utkylt i ingenstans, utan i ständig gemensamhetskontakt med den stora sociala nätverket.

Hierarkier som vänds upp och ner av teknik som går sönder och teknik som fungerar som den ska.

Idag när jag gick på Stockholms trottoarer var det uppenbart att det delvis var förenat med livsfara. Den smältande snön från taken och den framsmälta isen skapade ras- och halkrisk.

Men så dök det hela tiden upp sådana här små meddelanden som på bilden ovan: Halt

Omsorg, närvaro, lite kärlek.

Som när man ser någon som ställt ut en stol på trottoaren, eller någon som hängt upp ett meddelande på ett grått elskåp. Och så undrar jag vad som främjar en sådan typ av kommunikation, en sådan stämning i staden. Och jag tänker att det kanske är som med tågvärdarna. Ett sorts fotarbete från de som bygger staden, en förståelse för vad som pågår på gatorna och varför. Att gå ut och gå. Befinna sig i ögonhöjd istället för med någon högtalarretorik där man ropar ut klichéer som ”promenadstaden” eller basunerar ut sina storvulna planer om ”Stockholms Chicago”.

Men kanske får man trots allt akta sig för att bli för intim med sina medborgare, för som Niklas Orrenius, som befann sig på samma tåg 541, slog fast i sitt tågtwitter från i torsdags: ”Tågvärden hastar fram, har lärt känna folk lite för bra, som en sur sunkhaksbartender: ‘Nej det där bytet gäller inte dig!'”

Skräckbilden av staden

Stortorget i Malmö

Titta på bilden ovan. Det är i Malmö, Stortorget, man har rest ett pariserhjul, det ska vara en lite rolig grej att förlusta sig i, staden som ett nöjesfält. Men det är inte bara det, det är något fel på bilden. Den publicerades i dagens Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”Minuterna före mordet”. Polisen använder den och andra bilder för att försöka lösa mordet på Stortorget i Malmö som skedde förra helgen.

Men det ser ju inte alls otäckt ut. Det är något fascinerande och märkligt med övervakningsbilder. De är alltid den perfekta bilden av tråkighet och vardaglighet. Men så händer något och allt förändras. Bilden blir något helt annat, och när bilden förändras, förändras platsen. Månaderna efter Knutbymordet hamnade jag, utskickad av Expressen Kultur, i en skogsdunge på andra sidan Knutbyvillan. Polisens avspärrningsband låg sönderslitna i skogen. Jag låg där och tittade och tittade. Ett vanligt ljusblått hus. Men ändå inte. Här ett kort utdrag ur texten jag skrev:

När bilderna från mordplatsen i Knutby norr om Uppsala började spridas i medierna syntes en välmående blågrå villa. Polisens blåvita avspärrningsband runt en sorts patenterad vanlighet. Det kunde inte hända här. Vi väljer alla platser att bo på där ingenting hemskt ska kunna hända. Den prövande följdfrågan skulle kunna vara: var skulle det kunna hända, hur ser den platsen ut?(Hela texten här)

Jag skrev en text i Sydsvenskan i höstas som handlade om mordkartor, och hur de nu används av tidningar för att visa var morden sker, och vilken typ av mord det är. De där kartorna förändrar också bilden av staden. Liksom bilderna av Knutbyvillan gjorde det, och de från Stortorget. Staden skaffar sig ett undermedvetet.

Med mordkartan i handen blir staden både ganska fascinerande, genom sin fiktionalisering av våldet (på den här gatan mördades en 34-årig svart man i juli 2006 av en 26 årig svart man, vapnet var en pistol, motivet droger), men också som en vägvisare till platser där jag inte vill bo eller som inte vill besöka. Vi är vana vid att kartor visar saker som finns, hus, åkrar, vägar, men med de nya sociala kartorna (med sina alltmer omfattande positioneringstjänster som Anders Mildner skriver om här) liksom i de här mordkartorna, finns information om sådant som har hänt. Kartan tycks därmed bli verkligare än förut. Mer begriplig.

Jag var inne på det där också i en text om de nya Iphone- eller twitterflanörerna i en text i Sydsvenskan för en månad sedan. Twitterflanören driver fram i ett folkmoln, en by, där han känner till alla. Storstadsbon har blivit en bybo, ­sociologen Zeynep Tufekci beskriver det som att det urbana livet nu ”har gjort en hel cirkelrörelse tillbaka till byn där alla kan veta vad du gör”. Megastaden har fått en parallell mikroby.

Den där bilden av Stortorget är egentligen raka motsatsen. Övervaknigskameran saknar avsändare, den filmar allt, den har inget filter, den bara pågår och pågår (den är som tanken på Ipred). Så händer något och den får en betydelse. Och platsen blir lite mer skrämmande.

När jag går runt och berättar vad jag gör med min mobil är jag ett filter, mina vänner är mina mottagare, vi kan inbilla oss att vi går i en parallell värld. På något sätt känner jag mig lite tryggare då, när jag kan koppla upp mot mitt lilla moln av vänner. Jag är hemma, fast jag är borta. Medan övervakningskamerorna står still och väntar på nästa hemska händelse.

Bara inte jag är med på den bilden.