En samling stenar på en strand

Royal Institute of Architecture i Storbritannien omnämnde igår 92 byggnader som de bästa under året. Bland dem ska senare en vinnare av The Stirling Prize väljas ut. Juryn har fått kritik för att den undvikit att nominera något exempel av den stora mängd byggnader med ett mer klassiskt formspråk (läs: sådant som Prins Charles gillar).

Jag blev själv helt förälskad i det lilla caféet East Beach Café vid havet i Littlehampton av Heatherwick Studio. Bild från The Guardian. När man har rundat stenarna öppnar sig fiket mot havet.

Göteborg vs Stockholm

I dagens DN kan man genom att först läsa ”Åsiktsmaskinen” i DN På Stan och sedan en intervju med göteborgsmusikern Joel Alme få syn en avgörande skillnad mellan Göteborg och Stockholm. Göteborg är sedan länge ”evenemangsstaden”, man har haft Fridrotts VM, det är ständiga Kalas på sommaren, en kollega som var nere på Göteborgsvarvet kunde berätta att man i högtalare överallt kunde höra entusiasmen över detta trevliga att vara ute tillsammans.

I Stockholm däremot, där ska man avsky evenemang som till exempel ”Smaka på Stockholm”, eftersom man då ”dricker öl ur plastglas och lyssnar på Rongedahl”.

Föraktet för evenemanget kommer från en sorts funktionalistisk syn på staden, där sådant som inte uppenbart har en given funktion eller riktning ska bort. Arkitekten Bernard Tschumi har beskrivit evenemanget just som något som sträcker sig bortom någon sorts program för staden.

Därför blir det på sätt och vis lite motsägelsefullt i Göteborg när man identifierar sig med evenemaget, och på så sätt gör det till ett program för staden. Evenemanget, tänkt karnevalen i Rio eller tomatkastningen, La Tomatina i Bunol i Spanien, är ett undantagstillstånd som inte har någon riktning.

Joel Alme sammanfattar det ganska bra när han förklarar vad han saknar i Stockholm: ”I Stockholm har alla redan gjort allt, det känns som att det inte finns något mer att upptäcka”.

Allt är färdigt, inga undantagstillstånd är önskvärda.

Skrapan över trädtopparna

Tidningen City har en omröstning om skyskrapor i Stockholm, och skyskrapeförespråkarna vinner. Den där diskussionen om högt och lågt är ständigt närvarande när man pratar stadsbyggande.

Jag tycker att stadsbyggnadsprofessorn Dana Cuff säger det ganska bra i en intervju som finns på Youtube. Hon slår fast att det viktigaste är att det offentliga håller kollen på de tre första våningarna och styr dem åt det håll som man nu vill att stadsbyggandet ska styras. Om man vill ha offentliga lokaler, bostäder för hemlösa, billiga lokaler för nystartade små företag eller vad det nu är. Allt som är ovanför vad ett normalt träd växer, säger hon, kan man sedan lämna åt spekulanterna.

Det här skulle också göra att man inte nödvändigtvis behöver ställa höga hus mot parker, vilket är populärt.

Nya kartor, nya vägar

När kartorna blir nya blir också vägarna det. En av de största förändringarna i hela den sociala revolutionen på nätet handlar just om hur kartorna ritas. Och ritas om. När jag stöter på en sajt som bikely.com blir jag helt salig, även om de flesta beskrivna vägarna inte ligger i min närhet. Det är själva vägsamlandet och kartberättandet som är saliggörande.

Samma sak kan man känna inför den briljanta tanken bakom googles transit-variant som ger tips på hur man tar sig kollektivt på bästa sätt i bland annat polska Bialystoc. Det intressanta här är när den officiella kartan, som tidtabellerna är en del av, blir social. När det läggs någon sorts subjekt in i den så auktoritära kartboken.

Och de som lägger upp en sajt där tågresenärer i Europa kan presentera de bästa resrutterna för det helt oöverskådliga europeiska tågsystemet, en sorts digital Thomas Cook timetable med tips och kommentarer i marginalen (om de fantastiska trekantiga smörgåsarna i Lvov, eller nåt), blir i alla fall mina hjältar.

De höga husen och de låga

Nu ska jag göra en Jane Jacobsk iakttagelse, det vill säga använda platsen jag bor på för att försöka förstå och förklara en sak. Jag bor i ett sexvåningshus, intill vårat hus ligger tre andra sexvåningshus, och en slinga med trevåningshus. Jag har kunnat konstatera en sak när det gäller sexvåningshusen och trevåningshusen. Det sociala livet är mycket större i de lägre husen.

Vi i de höga husen känner nästan inte varandra, vi hälsar i trappuppgången, men inte så mycket mer. Men i och intill de låga husen är det sociala livet mycket större. Det kan bero på flera saker. Men en av de viktigaste, tror jag, är att det de har många entréer mot gatan. Om de kommer ut från sitt hus är chansen mycket större att de ska stöta på någon som kommer ut från en av de andra portarna. Livet ut mot gatan är helt enkelt tätare.

Det finns kanske fler anledningar. Som att de inte har hiss, att trapphusen är kortare, att lägenheterna är större så att det bor fler barnfamiljer där, som kanske är mer intresserade av att socialisera än den där argsinta damen i vårat hus som välter barnen när hon stormar fram.

Visslarna i arkitekturfabriken

En kort sak i dagens Sydsvenskan om arkitekturens död. Eller nåt.

Den trådlösa staden

Det här kartläggningsprojektet av wifi-punkter är verkligen bra. Jag åkte till Barcelona i ett par månader för ett år sedan, och skaffade mig en fon-router för att få dela nätverk med andra fon-folk. Det gick sådär. Jag har sedan länge gjort min uppkoppling användbar för vem som helst. Jag sitter inte sällan på olika ställen i staden och försöker koppla upp mig och alla de där hänglåssymbolerna för stängda nätverk är väldigt irriterande.

Det är som när kodlåsen till alla portar plötsligt dök upp. För en stadsflanör var det förödande. Man vill ju kunna gå in på gårdarna och kolla. När jag var i Warszawa kunde man gå kvarter efter kvarter inne på gårdarna, där pågick ett parallellt liv. Öppenheten gjorde det tillgängligt. Så när man läser det här om hur de gamla telefonkioskerna ska återuppstå som trådlösa nätpunkter blir man ju glad.

Den offentliga telefonen i staden är något alldeles särskilt. Den här platsen stötte jag på nyligen i Siena i Italien.

Siena, Italien

Om man ser på hur folk numera sitter upptryckta i fönstren på pressbyrån och Seven Eleven och betalar löjliga summor för att surfa några minuter så inser man vilken möjlighet det trådlösa näterket i staden kan innebära, tänk lite större varianter av telefonkiosker med sköna plaststolar, kanske reklamfinansierat i samband med busshållplatserna eller tunnelbanestationerna. Eller bara parkbänkar, med trådlösa uppkopplingar.

Det är fler som har önskat sig det.