En samling stenar på en strand

Royal Institute of Architecture i Storbritannien omnämnde igår 92 byggnader som de bästa under året. Bland dem ska senare en vinnare av The Stirling Prize väljas ut. Juryn har fått kritik för att den undvikit att nominera något exempel av den stora mängd byggnader med ett mer klassiskt formspråk (läs: sådant som Prins Charles gillar).

Jag blev själv helt förälskad i det lilla caféet East Beach Café vid havet i Littlehampton av Heatherwick Studio. Bild från The Guardian. När man har rundat stenarna öppnar sig fiket mot havet.

Göteborg vs Stockholm

I dagens DN kan man genom att först läsa ”Åsiktsmaskinen” i DN På Stan och sedan en intervju med göteborgsmusikern Joel Alme få syn en avgörande skillnad mellan Göteborg och Stockholm. Göteborg är sedan länge ”evenemangsstaden”, man har haft Fridrotts VM, det är ständiga Kalas på sommaren, en kollega som var nere på Göteborgsvarvet kunde berätta att man i högtalare överallt kunde höra entusiasmen över detta trevliga att vara ute tillsammans.

I Stockholm däremot, där ska man avsky evenemang som till exempel ”Smaka på Stockholm”, eftersom man då ”dricker öl ur plastglas och lyssnar på Rongedahl”.

Föraktet för evenemanget kommer från en sorts funktionalistisk syn på staden, där sådant som inte uppenbart har en given funktion eller riktning ska bort. Arkitekten Bernard Tschumi har beskrivit evenemanget just som något som sträcker sig bortom någon sorts program för staden.

Därför blir det på sätt och vis lite motsägelsefullt i Göteborg när man identifierar sig med evenemaget, och på så sätt gör det till ett program för staden. Evenemanget, tänkt karnevalen i Rio eller tomatkastningen, La Tomatina i Bunol i Spanien, är ett undantagstillstånd som inte har någon riktning.

Joel Alme sammanfattar det ganska bra när han förklarar vad han saknar i Stockholm: ”I Stockholm har alla redan gjort allt, det känns som att det inte finns något mer att upptäcka”.

Allt är färdigt, inga undantagstillstånd är önskvärda.

Skrapan över trädtopparna

Tidningen City har en omröstning om skyskrapor i Stockholm, och skyskrapeförespråkarna vinner. Den där diskussionen om högt och lågt är ständigt närvarande när man pratar stadsbyggande.

Jag tycker att stadsbyggnadsprofessorn Dana Cuff säger det ganska bra i en intervju som finns på Youtube. Hon slår fast att det viktigaste är att det offentliga håller kollen på de tre första våningarna och styr dem åt det håll som man nu vill att stadsbyggandet ska styras. Om man vill ha offentliga lokaler, bostäder för hemlösa, billiga lokaler för nystartade små företag eller vad det nu är. Allt som är ovanför vad ett normalt träd växer, säger hon, kan man sedan lämna åt spekulanterna.

Det här skulle också göra att man inte nödvändigtvis behöver ställa höga hus mot parker, vilket är populärt.

Nya kartor, nya vägar

När kartorna blir nya blir också vägarna det. En av de största förändringarna i hela den sociala revolutionen på nätet handlar just om hur kartorna ritas. Och ritas om. När jag stöter på en sajt som bikely.com blir jag helt salig, även om de flesta beskrivna vägarna inte ligger i min närhet. Det är själva vägsamlandet och kartberättandet som är saliggörande.

Samma sak kan man känna inför den briljanta tanken bakom googles transit-variant som ger tips på hur man tar sig kollektivt på bästa sätt i bland annat polska Bialystoc. Det intressanta här är när den officiella kartan, som tidtabellerna är en del av, blir social. När det läggs någon sorts subjekt in i den så auktoritära kartboken.

Och de som lägger upp en sajt där tågresenärer i Europa kan presentera de bästa resrutterna för det helt oöverskådliga europeiska tågsystemet, en sorts digital Thomas Cook timetable med tips och kommentarer i marginalen (om de fantastiska trekantiga smörgåsarna i Lvov, eller nåt), blir i alla fall mina hjältar.

De höga husen och de låga

Nu ska jag göra en Jane Jacobsk iakttagelse, det vill säga använda platsen jag bor på för att försöka förstå och förklara en sak. Jag bor i ett sexvåningshus, intill vårat hus ligger tre andra sexvåningshus, och en slinga med trevåningshus. Jag har kunnat konstatera en sak när det gäller sexvåningshusen och trevåningshusen. Det sociala livet är mycket större i de lägre husen.

Vi i de höga husen känner nästan inte varandra, vi hälsar i trappuppgången, men inte så mycket mer. Men i och intill de låga husen är det sociala livet mycket större. Det kan bero på flera saker. Men en av de viktigaste, tror jag, är att det de har många entréer mot gatan. Om de kommer ut från sitt hus är chansen mycket större att de ska stöta på någon som kommer ut från en av de andra portarna. Livet ut mot gatan är helt enkelt tätare.

Det finns kanske fler anledningar. Som att de inte har hiss, att trapphusen är kortare, att lägenheterna är större så att det bor fler barnfamiljer där, som kanske är mer intresserade av att socialisera än den där argsinta damen i vårat hus som välter barnen när hon stormar fram.

Visslarna i arkitekturfabriken

En kort sak i dagens Sydsvenskan om arkitekturens död. Eller nåt.

Den trådlösa staden

Det här kartläggningsprojektet av wifi-punkter är verkligen bra. Jag åkte till Barcelona i ett par månader för ett år sedan, och skaffade mig en fon-router för att få dela nätverk med andra fon-folk. Det gick sådär. Jag har sedan länge gjort min uppkoppling användbar för vem som helst. Jag sitter inte sällan på olika ställen i staden och försöker koppla upp mig och alla de där hänglåssymbolerna för stängda nätverk är väldigt irriterande.

Det är som när kodlåsen till alla portar plötsligt dök upp. För en stadsflanör var det förödande. Man vill ju kunna gå in på gårdarna och kolla. När jag var i Warszawa kunde man gå kvarter efter kvarter inne på gårdarna, där pågick ett parallellt liv. Öppenheten gjorde det tillgängligt. Så när man läser det här om hur de gamla telefonkioskerna ska återuppstå som trådlösa nätpunkter blir man ju glad.

Den offentliga telefonen i staden är något alldeles särskilt. Den här platsen stötte jag på nyligen i Siena i Italien.

Siena, Italien

Om man ser på hur folk numera sitter upptryckta i fönstren på pressbyrån och Seven Eleven och betalar löjliga summor för att surfa några minuter så inser man vilken möjlighet det trådlösa näterket i staden kan innebära, tänk lite större varianter av telefonkiosker med sköna plaststolar, kanske reklamfinansierat i samband med busshållplatserna eller tunnelbanestationerna. Eller bara parkbänkar, med trådlösa uppkopplingar.

Det är fler som har önskat sig det.

En helt ny geografi

Turnéplan för Sound of music 2008

Jag blir stående framför turnéaffischen för Sound of music. Jag läser: Kinnarps Arena, Cloetta center, Löfbergs Lila Arena, COOP Arena, Kraft Arena, Sky Com Arena, Eon Arena, Läkerol Arena, Conventum Arena.

Det här är ju en helt ny svensk geografi. En sorts Nils Holgerssons underbara resa med reklamavbrott.

Jag måste säga att jag beundrar Skövde. Arenan. Bestämd form. Självklart, kaxigt. Det blir Skövde i sommar för min egen familjen von Trapp: Skövde – Sveriges nya mötesplats.

Stadsdesign istället för form och design

Jag skrev en artikel om förslaget att lägga ner Arkitekturmuseet i Expressen häromveckan. Bakgrunden till förslaget går att hitta tio år bakåt i tiden när det så kallade Handlingsprogrammet för Arkitektur, form och design kom. Då slog man fast att de tre områdena hörde ihop. Man skulle kunnat sagt Arkitektur, miljö och ekonomi, eller vad som helst. Men det var just arkitekturens koppling till form och design som ansågs viktigast. Nu när Arkitekturmuseet möjligen läggs ner är det, helt naturligt, till förmån för en sorts form och designcenter.

Men det finns en relation mellan arkitektur och design som är värd att framhålla och det återfinns i det engelska uttrycket urban design, stadsdesign. Intresset för stadsdesign i Sverige har i stort sett inskränkt sig till att försöka bygga fyrkantiga kvarter i något som påminner om 1800-tals staden som vi känner den. Och det används nästan aldrig när man talar om att förändra gamla områden, utan mest när det på sant gammalt storslaget stadsbyggnadsmanér handlar om att lägga ut nya områden.

Men förmodligen är begreppet intressantare när det kommer till just förändringsprocesser. I ett forskningsprojekt (pdf här) om ekonomi och stadsdesign som bland andra arkitekten Lars Marcus håller på med undersöker de vilken betydelse för stadsdelen som själva stadsdesignen (gatornas sträckning, vägarnas längd) har för stadsdelens ekonomiska liv. De har hittills kunnat konstatera att en förort som Rinkeby har ett framgångsrikt ekonomiskt liv beror på att designen av stadsdelen gör det relativt enkelt och snabbt att nå centrum också från stadsdelens yttre delar.

Det här innebär om man tänker förändring att om man kan korta vägen till stadsdelens marknad så kan man också förbättra stadsdelens ekonomiska liv. I Stockholm är man helt besatt av att förtäta stadsdelar och bygga bostäder, så besatt att man sällan tänker strukturer, eller design om ni så vill. Det borde man göra.

Österrike tar över

Som av en olycklig slump är det Österrike som dominerar det offentliga rummet i Stockholm denna försommarhelg.

På Medborgarplatsen står en jättefotboll med texten Insbruck. Slakt- och saluhallsförvaltningen överträffar återigen sig sjäva när det gäller att upplåta offentliga platser till reklamjippon.

Österrikisk fotboll på Medborgarplatsen i Stockholm

I tunnelbanan kör det österrikiska flygbolaget Fly Niki (tidigare Lauda Air och ja det är skapat av den österrikiske Formel 1 stjärnan Niki Lauda) en reklamkampanj med en manisk vuxen variant på Kalles Kaviar Kalle.

Flyniki reklam i tunnelbanan, Stockholm

Den österrikiska författaren Stefan Schweig beskriver i sin bok ”Världen av igår” hur det var att växa upp i Wien kring förra sekelskiftet. Han skriver: ”Om jag försöker finna den lämpliga formel för tiden före första världskriget i vilken jag växte upp, hoppas jag vara som mest tydlig då jag säger: det var säkerhetens gyllene tidsålder”.

Jag har själv snott citatet från en text av historikern Håkan Forsell i en tidskrift jag en gång i tiden var chefredaktör för, Area. Och Håkan Forsell beskriver i artikeln sekelskiftets Wien: ”Säkerheten gällde även som undermedvetet rättesnöre för stadsmiljön i den habsburska metroloplen. Ringstrasse i Wien har söndagen som tillkomstidé. Här skulle man kunna söndagspromenera i en miljö som varken var framstegsfientlig eller revolutionär. Istället verkade Ringstrasse som en snitslad bana i ett utomhusgalleri där Historien visade upp sina traditionella former”.

Nu lever vi i en ny tid där säkerhetsbranschen är en av de snabbast växande. Och så bygger vi stadsdelar som Norra Station, Stockholm, som tycks ha söndagen som tillkomstidé och där Historien visar upp sina traditionella former.

Vi är på väg att bli Österrike. Bilderna ovan är bara ett första tecken.