Jag tänker på hundrastgårdar

Hua Mei Bird garden, New York

Jag tänker på hundrastgårdar. Bilden jag ser framför mig är bland det mest dystra jag kan tänka mig. Ett eländigt gunnebostängsel, en söndertrampad grusmatta, runt, runt, några risiga buskar med gråsparvar. Som när jag rullade runt min älskade döende mormor, då helt utan minne, på en innergård på Brunnsgatan, ålderdomshemmets höga väggar. Hur sorgligt allt verkade. Den där gården, de dystra fasaderna. Rökte hon där hon satt i rullstolen med filten kring benen?

Då hade jag velat vara på vilken annan plats som helst med henne. En plats där hon fortfarande mindes vem jag var. Hemma i lägenheten på Tulegatan, de inrökta tapeterna, minnena, skålarna, fotografierna, älskarens gamla pipor. Balkongdörren öppen, gråsparvar, vårsol.

Bara inte den där hundrastgårdskänslan.

En gång såg jag en fågelrastgård. De kinesiska männen på Lower East side i New York promenerade varje morgon ut på trottoarerna med sina fågelburar. De gick till Hua Mei Bird garden mellan Chrystie street och Bowery med sina burar svepta i vitt tyg. De hängde upp burarna i träden. Det var alldeles tyst till en början, sedan knöt de av de vita tygerna och kacklet, kvittret, snacket började. Den här platsen var egentligen inte mer än en bred refug mellan två enkelriktade gator, som mitten på en mindre boulevard.

Det är en av de vackraste saker jag har sett i en stad.

Det var så uppenbart att en platsens värde inte hade med storlek eller utseende att göra. Bara några träd, grenar, inget särskilt. Jag vet inte om fåglarna längtade ur sina burar, eller om de där kinesiska männen längtade till de vidare vidderna i Central park, tjugo minuters tunnelbaneresa därifrån. Men jag tror inte det.

Det kanske inte hundarna och hundägarna på hundrastgården heller gör.

Platsers magi uppstår på något vis i varje ögonblick. Det har ganska ofta väldigt lite att göra med trista gunnebostängsel, grus och uppenbarelse att göra. Fick jag välja ut en magisk filmscen som utspelar sig i Stockholm så skulle det bli scenen på fotbollsplanen i Tantolunden i ”En kärlekshistoria”. Grus, damm, skrubbsår, tårar, på en väldigt alldaglig plats. Men varje gång jag går förbi ser jag den där scenen framför mig. För de flesta som inte sett filmen måste platsen tyckas helt meningslös.

Egentligen vet jag inte om mormor längtade hem till lägenheten på Tulegatan, och tillbaka till alla minnen. Jag vet att jag gjorde det. Men nu när jag tänker tillbaka på det, på den där dystra gården, hon där i rullstolen, sista gången vi sågs. Det är ganska vackert ändå.

Tidigare publicerad som krönika i Tidningen Stockholm City

Annonser

3 svar

  1. Men, det är väl inte bollplanen i Tanto?!
    För mig är det Bellevueparken… Ändlöst vackert, i alla fall.

  2. Ganska säker på att det är Tanto. Men är inledningsscenen i Bellevueparken, den där fikascenen?

  3. Nej, det känns mer som på landet.
    Kolla Bellevue på Eniros flygbilder. Det gröna huset står fortfarande kvar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: