Svenska Turistföreningens guidebok ”Tusen sevärdheter” från 1960 inleds med en text om Sverige av Alf Henriksson: ”Folklivet är färglöst eftersom den ekonomiska utjämningen gått långt, pittoreska syner är sällsynta, skillnaden mellan land och stad obetydlig, det ena landskapet är vid första ögonkastet det andra tämligen likt, och konfektionen med sina huskuber, seriemöbler, kolakiosker och kavajkostymer präglar även de avlägsna byar”.
Se där en racksocksblöt start på en guidebok.
Jag har rest med STF:s guide för Sverige i handskfacket länge nu. Det har inte kommit någon som är tillräckligt bra för att ersätta den. Dessutom är det nästan alltid bättre läsa Klas Östergren om man ska åka till Österlen, Sara Lidman om man ska åka stambanan genom Norrland, eller lyssna på Lars Winnerbäck om man av någon anledning ska åka till Linköping.
I sommar hade jag lagt en ny guidebok som heter ”Upplev Sverige” med förtydligandet ”en guide till upplevelser i hela landet” i handskfacket. Eller egentligen inte, för den får inte plats, den är väldigt stor och otymplig men välresearchad. Den är snarare en köksbordsguide som är användbar för att hitta platser och fakta om platser. Men den gled omkring på golvet i bilen, bland glasspapper, lördagsgodis och statoilkaffemuggar.
Om man bläddrat för länge i turistbroschyrerna på turistbyråerna börjar det strax ringa i öronen av ord som inte betyder någonting. En guidebok måste bota en från det där evigt positiva tilltalet. Alf Henriksson är mitt i prick för mig. Som att resa med seriehunden Rocky, lite småsur men ändå träffsäker. Någon man gillar att komma till Rökstenen i Ödeshög med. Man vill ha en kompis med sig på resan. Någon som är som en själv, som man kan lita på, som kan få låna fjärrkontrollen ibland och säga saker som får en att titta till. Det absolut bästa är egentligen att använda sina kompisar. Så som man kan göra på flera sociala nätverkssajter, som travelmuse, tripit eller tripwolf, få tips från vänner, och andra. Och dessutom planera resan tillsammans. Min absoluta amerikanska tipsfavorit är annars Yelp. Testa den på din nästa resa till New York eller Los Angeles.
Men just resor i Sverige är underrepresenterade i den globala nätverksbyn. De flesta reser till Malawi eller New York. Där finns många vänner, många tonfall och många tips. Men Dals Rostock och Olshammar. Nej.
En guidebok över Sverige kan alltså fortfarande vara en användbar sak.
Men tonfallet i ”Upplev Sverige” är genomgående positivt, närmast ivrigt inför varje plats. Här finns inget av Alf Henrikssons genomskådande öga. Närmast en illa dold tråkighet kommer beskrivningen av ”den ganska oansenliga tätorten och järnvägsknuten Flen”. Alla som har varit där vet att den främsta anledningen till att stanna är ett fik som har stavat Ulf Peder Olrogs (”Violer från Flen”) namn fel på sin skylt: Café Orlog.
Och när de kommer till Göteborg utropar de ”En görgo stämning, Sveriges mest kända gata och Nordens största nöjesfält är några av anledningarna till att turisterna – och inte minst göteborgarna själva – älskar staden vid Göta älvs mynning”. Det är som tv-programmet ”På spåret” men utan ordvitsarna. Lämnar man Göteborg för Lidköping med ”Upplev Sverige” som sällskap får man veta att ” Lidköping är, trots sin ringa storlek, en kul stad att shoppa i”. Det är powerpointsvenska, på gågatan mellan turistbyrån och centrumföreningen.
Alf Henriksson lutar sig då fram mot den entusiastiska turistbyråvärden som just använt orden ringa och shoppa och frågar: ”Man kan verkligen fråga sig vad främlingar, i den mån de inte bedriver sociala studier, söker hos oss”.
Filed under: Uncategorized | 4 Comments »
Punkthusblogg 