Den fåfänga jakten på den verkliga staden

Birmingham, Digbeth, mars 2010

Jag gjorde en resa genom Europa. Hamnade i städer jag aldrig varit i förut. Besöken var korta, alltför korta för att man skulle hinna lära känna staden. Man fick gå på ingivelser och hugskott. Vi gick ofta fel. Eller det visste vi ju inte, men det kändes som om det fanns en bättre gata någon annanstans, där man borde varit istället. Så satt vi på en pub i Birmingham och såg på en video med Kylie Minogues ”I should be so lucky”, medan regnet föll över det industriområde där Ozzy Osborne jobbade på ett slakthus 1962.

Och undrade: Är det här Birmingham?

Man skulle kunna föreställa sig att man kommer till Cityterminalen i Stockholm, med en adress till ett hotell, kanske är Scandic nere på Vasagatan. Man  passerar en stängd systembutik ett nattöppet apotek och checkar in. Innan man somnar slår man upp kartan över Stockholm och försöker föreställa sig vart man ska gå. Googlar ”stockholm + best restaurants” och får 3 träffar: Brasseri Godot, Gyldene Freden och Divino. Skummar igenom texten, ”a young hip clientel”, försöker tänka om man är en sådan.

Innan man somnar.

Hur ska en bra promenad i en stad se ut?

TS Eliot har den rätta känslan för en kvällspromenad i blå timmen: ”Jag gick i skymningen genom trånga gator, såg ensamma män i skjortärmarna luta sig ut genom fönster, såg röken ringla blå från deras pipor”. Det räcker för mig. Städer är ofta angelägna om att vara något bestämt. Innan Stockholm, blev skandinaviens huvudstad var man ”beauty on water”. Jag minns en alldeles särskild vacker resa till Prag där vi aldrig kom ner till floden.

Jag föreställer mig en möjlig vistelse i Stockholm helt utan vattenkontakt. Man anländer en söndag i mitten av augusti till ett närmast öde Vasastan. Alla är på Gotland. Utan guidebok i Vasaparken där några kvar-i-stanare spelar fotboll på konstgräset. Man fikar på ett öde Ritorno, upptäcker att man glömt kartan. Går Odengatan ner till Sveavägen, kikar in på det svala stadsbiblioteket, häpnar över rotundan, följer Odengatan ända upp till Östermalmsgatan, går till Karlaplan. Sätter sig vid fontänen. En vänlig dam berättar att Ingemar Bergman bodde i ett hus på hörnet. Man äter middag på Cassi och tänker: “Det här var en bra dag”. Innan man tar en taxi hem till hotellet och tänker: “Så det här var Stockholm”.

När någon på morgonbussen till flygplatsen sätter sig bredvid en och säger något om “Nordens Venedig” nickar man och hummar belevat för att inte verka oförskämd eller korkad.

publicerad som krönika i tidningen Stockholm City 12/4 2010

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: