Vi tar för mycket plats

Läser i en ännu opublicerad debattskrift från Sveriges Arkitekter att ”sedan 50-talet har städerna (i Sverige) fyrdubblat sin markförbrukning per invånare”. Vi sprider oavbrutet ut oss med våra bostäder, vägar och köplador.

Drömmen om det egna huset är fortfarande så stark att enplansvillan på ännu en åkerplätt är idealet för de flesta. I dessa grilltider längtar många till den där trätrallen med bara himlen som tak. Och ska man anmäla en fara med längtan ut till villan så är det kanske inte den att den skapar frustrerade män, eller motsatsen, utan att den faktiskt är en längtan som skapar stort bilberoende och dessutom inte är det bästa sättet att använda produktiv åkermark.

Men drömmen lever. Och måste antingen förses med nytänkande vad gäller kommunikationer eller/och ett sammanhang där det finns någon form av täthet.

En annan fråga som man kan fundera över i det här sammanhanget är hur man får barnfamiljer att stanna kvar i staden istället för att flytta ut på åkrarna. Den aldrig sinande utbyggnaden av extern handel, med ökande bilresor som en av, är en direkt följd av att familjerna lever sitt liv i glesa förortsmiljöer. Om familjer lever inne i staden mår handeln där bättre. Det här är frågor och problem som blir tydligare i mindre och medelstora städer från typen Eskilstuna, Linköping, ner till Kävlinge och Kristianstad.

Eskilstuna växer med 1100 personer per år. Utkantstillvaron i södra Bergslagen har blivit en pendlartillvaro i Mälardalen. Med den förändringen kommer helt nya drömmar till Eskilstuna. Det känns därför upplyftande när jag träffar ett kommunalråd i Eskilstuna som planerar att köpa upp några gårdar på åkrarna utanför staden för att kunna förekomma den befarade explosionen av villor på åkrarna utanför staden. För att slippa bli sittande med ett okontrollerbart utglesningsscenario.

Guerilla gardening

Trädgård och blomplantering hamnar inte sällan i facket för harmlösa privata hobbys. Men man kan bara älska det här gänget som ger sig på bortglömda platser i staden och planterar Förgätmigej i skydd av mörkret. ”You see oppurtunity in the landscape”, som de säger. Så positiva tills polisen kommer (”you are damaging property”) och kör iväg dem. Men så kommer de tillbaka och avslutar sitt uppdrag på den förbisedda platsen.

Boulevarden regerar än

Apropå nedanstående postning. Kollar planerna för Norra Stationsområdet i Stockholm som nu ställs ut. Där regerar söndagsboulevarden big time. Det ser inte bra ut. Den monumentala mittaxeln med de höga husen är verkligen ingen höjdare. Se bilder nedan.

För bredare trottoarer

Trottoarerna i svenska städer är nästan alltid för smala. Man kan fundera på varför. Jag tror det har med funktionsseparering att göra. För antingen har man en gata med en smal trottoar och en bred väg, eller så har man en gågata. När jag var i New York och West Village för att skriva om Jane Jacobs stegade jag upp trottoaren som hon bodde vid (ett av kapitlen i Jacobs bok ”The death and life of great american cities” heter ”Trottoaren som barnuppfostrare”). Den var nio meter bred. Stega era trottoarer där ni bor. Nio meter får ni aldrig ihop till. Mellan de två nio meter breda trottoarerna i West Village gick en trefilig enkelriktad gata.

Boulevardtanken är en populär tanke i nutiden. När man bygger nya stadsdelar talar man inte sällan om att där ska finnas en boulevard (eller en Rambla, eller en aveny, eller en promenad, eller vad man nu kallar det). Vad är då en boulevard? En bred gata, inte sällan med träd i rad, och med en bred gångväg i mitten, i själva refugen. Så man kan gå både på trottoaren och på den breda trädplanterade refugen. Jag skulle vilja hävda att de där två promenadvägarna används olika dagar i veckan och tider på dagen. Den trädplanterade refugen är lång-, helg-, fin- kvällspromenaden. Trottoaren är jobb-, dagis-, på-väg-till-konsum-promenaden. Och vägen i refugen är alltid bred, medan trottoaren är smal. Man kan möjligen tro att det beror på att vardagen är en smal väg att gå, medan helgen tillåter utsvävningar.

Jag har inget emot att det finns en söndagspromenadstig mitt på de breda boulevarderna. En av mina favoritpromenader i Barcelona var den nedför Rambla de Catalunya, där hela refugen var full av uteserveringar, men trots det så pass bred att barnen kunde studsa en fotboll. Men skulle jag välja mellan en bred söndagsväg och en bred trottoar så valde jag trottoaren.

Man ska kunna studsa en fotboll på trottoaren, det är ett bra mått. Så istället för att planera för boulevarder med breda finpromenadstråk för den nya borgerligheten i de nya stadsdelarna så föreslår jag riktigt breda trottoarer för vardagslivet. Med detta vill jag då också förstås slå ett slag för begreppet trottoarservering, framför uteservering.

Renässansen – Medeltiden 1-0

Har varit några dagar i Toscana. Bott i Siena, sett renässansvillor med renässansträdgårdar i ett bedårande landskap. Och jag slog slutligen fast att renässansen är bättre än medeltiden när det gäller såväl arkitektur som stadsbyggande. För hur charmigt det än kan vara med de där vridna trånga gränderna i en medeltida stad så är det till slut till de öppna torgen man söker sig, för solen, ljuset och livet. Det kan bero på den skada jag tagit av att växa upp i ett Sverige präglad av ljus och rymd. Det kan handla om ordningens seger över oordningen. Och renässansmännens skalpellskarpa stadsplaner med sina stjärnplatser och räta linjer, sin idé om en möjlig utopi, är tilltalande. Och påminner mer än man kan tro om min hemorts punkthus och smalhus.

Prata går ju

Ikväll talar Kristina Axén Ohlin (m) om städer och hållbarhet på kulturhuset. Hon ser en hållbar stad som en tät stad, säger hon till Svenska Dagbladet (ej på nätet). Gå dit och fråga vad hon tycker om att intäkterna till trängselskatterna nu ska användas till att bygga fler vägar, och inte, som det var tänkt, till utbyggd kollektivtrafik.

Uppdatering: Kristina Axén Ohlin har lämnat återbud. Förmodligen för att hon hann läsa vad jag just skrev.

Uppdatering två: Eller för att hon skulle avgå.

Retreat för världens ledare

Och det här är en nyfunnen film av Stanley Kubrick? Eller? Ett retreat för världens ledare invid den privatägda Lake Las Vegas i Nevada öknen.

Det hela beskrivs som ”a private getaway for stressed-out presidents and prime ministers who want to ‘reconnect with their unique purpose in life'”, i The Guardian, som fortsätter med att förklara att det, enligt initiativtagaren Donna Vassar, ska vara ”part monastery and part conference centre”.

Intressant kombination. Kala munkceller med whiteboardtavlor, bubbelvatten och reklamgodis.

Vänta förresten, det låter ju som alla kursgårdar och konferenshotell jag någonsin varit på.

Via BLDGBLOG.

Därför kommer kraschen, snart

Träffar en god vän som arbetar som stadsbyggare. Han säger: ”Det byggs alltid mycket hotell och konferensanläggningar i slutet av högkonjunkturer”. Om det stämmer dyker vi snart ner i ett hål. För nu är det inte bara köpcentrumens tid utan också hotell- och konferensbyggandets.

Det finns fog för föreställningen om hotell och konferensbyggandet som en sorts imperiets sista excess. Just innan förra kraschen färdigställdes såväl World Trade Center i Stockholm, som Sheraton i Malmö.

Och finns det en häxmästare bakom denna vår tids sista klunk ur högkonjunkturskruset så är det G. Wingårdh, arkitekt. Han ritar nämligen de flesta hotellen här i landet. Som det nyligen invigda Clarion Sign i Stockholm, som det kommande i Hyllie (bild ovan) i Malmö, som passande döpts till mördarsnigeln, liksom Björntanden i Östersund, nu på gång.

Orsaken till att det just är hotell som blir den sista luften ur högkonjunktursballongen lär vara att just hotellbranschen samlar mycket pengar på hög under boomen, och börjar sedan bygga med de pengarna bara lite för sent. Det kan också vara därför det finns så många snygga hotell från slutet av Jazzåldern, de kan beskådas i den förnämliga boken Grand hotels of the Jazzage. Här finns Hotell Pierre i New York, började byggas 1929. Hotel Sherry Netherlands i New York, 1927. Hotel Lexington i New York, 1928. Miami Biltmore Hotel, Florida, 1926. Waldorf Astoria, New York, 1929.

Och från oktober 1929 föll allting. Depressionen hade börjat.

Och idag är det måndag. Det blir nog en bra vecka det här.

Uppdatering Tisdag: Jag sa ju det.

Gatukonst är mainstreamkultur

”Det är nu officiellt, gatukonst är mainstreamkultur”, skriver The Guardian idag apropå att Tate Modern till sommaren bjuder in gatukonstnärer att göra verk utomhus i närheten av museet ner mot floden. Jag skrev en kort sak i Neo om det här i höstas, inte på nätet, men som pdf här: Hellre hundskit än rent helvete

Och nu läser jag också i Sydsvenskan att Malmö stad tilsammans med Lantbruksuniversitetet och konstgruppen CFUK inlett ett samarbete för att utröna vad staden kan tillåta och vad man vill motarbeta.

”Just nu har vi ingen bra policy. Det är också skälet till att vi har gått med i det här projektet, för att titta närmare på gatukonsten som ju är en ny företeelse. Vår problematik består av vad det är som är konst och vilket som är klotter”, säger Sten Göransson från gatukontoret i Malmö till Sydsvenskan.

Man kan förstås fråga sig om klottersanerarna i framtiden kommer behöva ta 120 poäng i konstvetenskap innan de anställs.

Nu kommer glassbilen!

Det här är ju ganska kul. Eller är det bara korkat. En medicinsk professor vill förbjuda glassbilsmelodin inte bara eftersom ”melodispelningen har en volym som tränger in i alla bostäder”, utan också för att barn som hör den blir sugna på glass, och äter glass och blir tjocka.

Själv måste jag säga att ljud som bryter igenom storstadens dova bakgrundsmuller är ganska välkomna verklighetsförskjutningar. Jag skulle gärna höra en bokbuss med signal också, eller kanske en med ekologiska grönsaker eller lokalproducerat kött.

Att vi lever i en ganska torftig ljudmiljö blir till exempel uppenbart när man läser Röda rummet. När min egen förorts relativa tystnad avbryts av den ddunk ddunkande tunnelbanan händer något, som när romantiska målare målade in ett framrusande tåg i pastoralen. En kanal till på FM-bandet.

Det finns ett riktigt och viktigt arbete som handlar om framtidens buller i städer, se till exempel EU projektet q-city. Där handlar det inte sällan om att väga olika kvaliteter och störningar mot varandra. Hög känsla av urbanitet kan motivera högre ljudnivåer, till exempel.

Men glassbilen, eller i framtiden den ekologiska kylbilen, kommer alltid att vara välkomna akustiska tillägg i staden.