Lonely hearts club

På ett större fik, modell amerikansk kedja, en måndag morgon i Stockholm sitter det 23 personer. 17 av dem sitter ensamma. Det är väl ändå ganska häpnadsväckande i ett land där ensamfikandet länge setts som en tvivelaktig syssla. Och de som sitter ensamma och fikar ser faktiskt ut som om de skulle kunna ha vänner, de bläddrar belevat i DN, en pocketbok, mobiltelefonen på bordet om någon av vännerna (eller mamma) skulle ringa. Är det här sista steget i Sveriges senaste skandinaviskt smakfulla urbaniseringsvåg (som inleddes någon gång 1994 när Cardigans släppte sin debutplatta och Filippa K och Waynes Coffee öppnade)?

Man känner igen storstäder på olika sätt. Ensamfikarna är ett sätt. Ett annat är att det finns fler än en bakgata, gator där hyrorna är lägre, människorna mer ljusskygga och fynden fler. Nästa steg är att vi också får ett legitimt ensamätande på krogen. Inget desperat en varg söker sin flock á la Lundell, utan ett helt behagligt ätande. I Barcelona finns det parkbänkar för en person, parkstolar, jag såg att de nu också hade kommit till Vasaparken i Stockholm. Att kunna vara ensam, och vara det med värdighet, är en av poängerna med en stor stad.

Annonser

Gör om mig

Jonathon Morrisson ifrågasätter på sin arkitekturblog i The Guardian tilltron till arkitekturen som frälsare när städer ska förvandlas. Morrisson skriver: ”So – how much money do you really need to spend on architecture to regenerate an area’s fortunes? Isn’t it time we started seeing regeneration as a bottom-up, people-focused process and not a top-down way of spending millions on funky buildings?”

Jag intervjuades i ämnet i fredags i SVT Kulturnyheterna, klipp här.

Bibblans blinkning

Här, en text jag har i Expressen idag om tävlingen om nytt stadsbibliotek i Stockholm.

Win Gårdh

Gert Wingårdh fick igår Kasper Salin-priset för femte gången, han var samtidigt, visade det sig den ende svenske arkitekt som tagit sig in bland de tio utvalda omnämnda förslagen för nytt Stadsbibliotek i Stockholm. Det senare i ett anonymt förslag, så det kan inte bara vara namnet som lockar. Om nu någon trodde det i tider av stjärnkult.

Följande text av mig finns i Sydsvenskan idag (ej på nätet):

Amerikanska skribenter skrev att Gert Wingårdhs, nu Kasper Salinprisade, svenska ambassad i Washington, känt som House of Sweden, fick en att tro att man befann sig i en Ingmar Bergman-film. Det kanske ändå var i brist på andra referenser. Jag tycker det ser mer ut som en Sara Lidman-roman i Harpsundseka. Offentlighetsprincipen och en skogstjärn. Den svenska skogen fångad i en modernistisk form. Det är femte gången Gert Wingårdh får det största av svenska arkitekturpriser, och andra året i rad. Han är den svenska arkitekturens enda fixstjärna och tycks ligga bakom i stort sett hälften av alla förslag på exkulsiva spa-anläggningar och höga hus i landet. Så är det någon Bergman-liknelse som fungerar så skulle det vara den att man inte kan bli arkitekt utan att förhålla sig till Wingårdh.

Jag säger: Hej!

Nog för att jag i vilket fall som helst hade önskat mig Peter Kihlgårds nya roman ”Kicki och Lasse” i julklapp (jag vet det här är ingen personlig blogg eller någon litteraturdito, men undantag görs när PK kommer med en ny bok), men efter att ha läst följande mening i Nisse Schwartz recension i Expressen: ”Och Lasses och Kickis första besök hemma hos hennes mamma och styvfar i Björkhagen är ett komiskt mästerstycke”, kan jag nog inte hålla mig till julaftonsstrumpan. Mitt punkthus, som givit namn åt den här bloggen, ligger i nämnda Björkhagen. Det får bli bokhandeln imorgon.

Trosa vs Vagnhärad

Trosa är en småstadsdröm. Men i Trosa kommun finns inte bara Trosa, här ligger också Vagnhärad. Vagnhärad är en provkarta på den ständigt förändrade tätortens 1900-tal, enligt folkhemstesen full fart framåt. En ståtlig järnvägsstation (med kunglig vänthall) där bara lokaltågen stannar idag, en gammal riksväg, med några bensinmackar, och två stora köplador med gemensam parkeringsplats mitt i byn. I alla historiska avseenden är Vagnhärad intressantare än Trosa, här har ju en förändring skett, inte bara stillastående. Men fotogeniskt har man ingen chans. Fördelen för en plats som Vagnhärad är att den förmodligen kan fortsätta att förändras, det finns inte så mycket av lojalitet mot det autentiska att bry sig om. Allt nytt är fortfarande bra. Lite som Malmö, eller Norrköpings, konkurrensfördel mot Stockholm respektive Linköping. The only way is up. Så om tjugo år är Vagnhärad ett blomstrande kommunikationssamhälle i Stockholms utkanter medan Trosa fortfarande putsar på sina fönsterluckor.

För mer läsning/eller tittning om Trosa och Vagnhärad se Sven Delblancs böcker Åminne, Stenfågel eller tv-serien som baseras på dem, Hedebyborna.

Posh strikes back

Kring Odenplan i Stockholm vajar sedan några dagar de röda fanorna ur fönstren. Och det är inte för att kvadratmeterpriset sjunkit under 50.000. Nej det svajar som en protest mot en galleria som planeras på samma punkt som den där helikoptern störtar i ett av Sveriges största filmögonblick i ”Mannen på taket”. Nu kan man förledas att tro att det är den konsumerande medelklassen som kommit till det bulemiska slutstadiet i platt-tv och bänkskiveshoppingen. Men det är också fel. Man slåss för sin rätt att handla i små butiker på gatan. Eller för sin rätt att behålla kvarterets karatär. Det finns en liknande protest mot en galleria vid Hornstull i Stockholm. Det kan faktiskt vara så att det pågår ett galleriauppror i innerstaden, som har anhängare också utanför den. Det som skiljer Odenplan från Sergels torg, där galleriaplanerna är än mer feltänkta, är att det bor folk där. Det är inte en plats som folk bara passerar eller använder och sedan lämnar. Det är hemma.

En parentes: När Växjö för dryga hundra år sedan tackade nej till en tågstation längs stambanan var ett av de viktigaste argumenten från stiftsstaden att man inte ville ha slöddret som drogs till sådana platser. Nässjö fick tågstationen. Det blev deras lycka. Sergels torg är Stockholms centralstation. Ingen protesterade när Nässjö central blev könlöst Resecenter någon gång 1996. Ingen protesterar när Sergels torg blir lite tjusigare Resecenter 2007.

Resecentrumen runt om i landet visar, precis som galleriorna i Stockholm, att det är en dålig idé att göra allt likadant överallt. Protesterna mot gallerior vid Odenplan och Horsnstull kan tyckas vara lite förmätna (vi har råd att tacka nej till shopping) men de är i grunden bra protester. Även om jag hade hoppats att någon skulle visa något hjärta också för Sergels torg.

Men vi har de protester vi förtjänar och något är sannerligen på gång. Almstriden 2.0 handlar om gallerior.