IB som stadsbyggare

Eftersom jag genom åren fått flera av mina roligaste uppdrag från Expressens kulturredaktion så var det väl inte oväntat att de nu bad mig skriva om Ingmar Bergman som stadsbyggare. Texten finns här. Läs gärna också Jesper Högströms fina bild av dämonregissören som fotbollstränare.

Annonser

Idéernas betydelse för platsen

En sak slår mig när jag läser Sydsvenskans läsares minnesord över den makalösa musikskribenten Lennart Persson, som dog i måndags. Det är relationen mellan hans skrivande och att detta skrivande faktiskt hade en sorts fysisk spegelplats i musikaffären Musik & Konst på Spångatan i Malmö. Det är något i alla de där minnesorden om den där platsen som får en att förstå den där relationen mellan idévärld och verklighet. Och hur viktig den relationen är i alla städers historia. Jag vet inte hur det går ekonomiskt för Musik & Konst, men något säger mig ändå att eftersom man ändå har funits kvar så länge så har det gått runt. Och det beror förmodligen i sin tur på just det faktum att platsen, butiken, haft en stark idévärld, en tydlig drivkraft, och ett stort hjärta. Det finns, skulle jag nog ändå vilja påstå, alltför få sådana platser i våra städer. Men de finns, och en av anledningarna till att jag tyckte att Malmö var en fantastisk plats att bo på var möjligen att det fanns några fler sådana platser där än i andra städer. Med brasklappen att jag när jag bodde där hade plats för fler sådana platser i mitt liv.

Där går gränsen

Lisebergskanin på Stockholmshimlen

Lisebergskanin på Stockholmshimlen

Jag har gillat de där ballongerna som svävar på kvällshimlen. Ropat barnen till fönstret och pekat. Det har inte gjort så mycket att det stått OLW på dem. Men igår. Jag har gillat Göteborg också. Det är bara den där kaninen jag inte står ut med. Den ser ut som en korsning mellan de värsta fotbolls EM-maskotarna man sett. Jag har hört att folk brukar misshandla de som är utklädda till den där kaninen. Göran Johansson brukar krama den. Igår flinande den på stockholmshimlen. Det kan inte ens ha sett bra ut från ”Lilla Göteborg”. Bort, sjas, väck!

Hotbilder

Allt nytt är ett hot mot något gammalt. Nerladdningen är ett hot mot skivindustrin så som den har sett ut. Häromdagen satt jag på en mycket stor balkong i en nybyggd lägenhet. Det var otroligt skönt, nästan som en trädgård. Men det fick mig också att fundera. För den senaste tioårsperioden är en av de tydligaste arkitektoniska förändringarna just balkongernas storlek.

Promenerar man i Hammarby Sjöstad eller andra nybyggda stadsdelar blir man varse detta. Och med större balkonger på lägenheterna blir den enskilda lägenheten i flerfamiljshuset vid gatan mer och mer lik ett radhus. ”Radhuskänsla” är också ett av de mer positivt laddade orden i mäklarannonserna. Det här kan i sin tur sinnebära att gatulivet minskar. Man behöver inte lämna balkongen. Men, om man drar vidare analogin med skivindustrin, så kan det ju i den bästa av världar också innebära att de som präglar gatulivet måste bli bättre på sitt jobb för att man ändå ska orka ut från lådvinet och jättebalkongen. Om man ser på de uteserveringar som byggs nuförtiden så kan man nästan ana att de redan har börjat. Stora soffor, värmeaggregat och sandstränder eller storbildsteve. Men är det bra?

Ta fotbollen. Stora platta teve apparater, nya kameravinklar, större tillgänglighet, förstärkt ljud, har förstärkt och förenklat fotbollsupplevelsen och kanske lockat många att stanna hemma. Men om man nu ser på de nya arenor som byggs så gör de allt för att just stärka upplevelsen, tätare arenor, större närhet. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan vi har förstärkt ljud på fotbollsarenorna. Vill vi ha det?

Så min inledande tveksamhet till balkongerna, minns talet om hur små lägenheter innebär ett bättre stadsliv, kanske är felaktig. Det kanske bara innebär att vi får städer som försöker vara bättre på att vara städer. Med risken då förstås att de blir bilder av städer istället, en sorts kulisser. Förstärkta städer. Det är en möjlig hotbild.

Staden och den fria människan

Jag har inte alls kunnat följa med i alla turer kring de nya lagförslagen för internet i EU. Men allt fler börjar använda liknelsen mellan storgatan som en sorts stadens fria gata med alla möjligheter och en sorts nischad trist varumärkesgalleria. Isobel talar om att nätet styckas upp till en affärsgata ”där de olika operatörerna erbjuder det just de önskar”. Och i kommentarstråden använder Lisa Förare Winbladh uttryck som ”internet som ett antal klonade shoppingmalls”.

Den här parallellen med staden som jag planterade för SVT för några veckor sedan är intressant, men jag blir inte riktigt klok på hur den egentligen ser ut. Jag tror den blir tydligast om man ser på vad som under olika perioder har hänt med svenska medelstora städer, det är nämligen där som förändringarna i köpmönster har slagit igenom mest. De stora städerna ligger lite utanför det där eftersom de alltid erbjuder ett alternativ. På 1960-talet var det en sorts Domuslador som gällde. de var ju inte statliga, men det kändes nästan så. En sorts likriktning in i en grå verklighet. Som i många fall slog sönder fungerande handelsmannastäder, och hantverksverksamheter. Samtidigt byggdes en mängd förorter efter ett liknande mönster. Det intressanta med både Domusvaruhusen och förortsbyggandet är att båda ansåg sig verka för en urban kultur, en blandad levande stad. Den skulle bara inte se ut som förut. Det är den goda viljans scenario. Hur nu det skulle vara applicerbart på nätet. Kanske som en sorts ipred-stad. Det välvilliga men aningslösa statliga och kommersiella ingripandet.

Nästa stora förändring av de svenska stadskärnorna var utan tvivel anläggandet av externa köpcentrum och den därpå följande likriktningen i stadskärnorna. Samma kedjor som i externcentret, samma bekvämligheter. De klonade galleriorna. Åk till Karlstad, Linköping, Uppsala. Samma samma. Som det nät som många ser framför sig, utan små ”mom- and pop-stores” eller den kreativitet som gör städer annorlunda och attraktiva. Till platser man vill vara på.

Men samtidigt föreställer jag mig just handeln och handelns förändring som stadens själva ursprung. Det är inte handeln det är fel på, det är inte galleriorna. Och alla platser på nätet som jag gillar handlar ju också om handel: Spotify, Facebook, Twitter. Butiker på storgatan allihop. Men jag anar att det inte är i gallerialiknelsen som kärna egentligen finns. Det är någon annanstans. Det är i känslan av frihet. En känsla som inte är omöjlig i en galleria, kanske till och med i en Dressman-butik (eller?). Vad det handlar om är möjligheten att kunna vara och göra något som är jag i allt detta.

Staden är den platsen. Som i tv-dramatiseringen av Berlin Alexanderplatz där Franz Biberkopf kliver ut i staden och man konstaterar att ”Berlin är stort, det finns plats för en till”.

Det är väl det. Att man med inskränkningar i den personliga integriteten inte ger det där utrymmet för en till. Det är kanske inte butikerna man klonar utan medborgarna. Ordet för medborgare citizen, kommer från ordet för stad. Handeln förändras, storgatan förändras, butiker läggs ner. Det må vara hänt. Men det är när man försöker tala om för mig vart jag ska gå, och vart jag har gått, som staden dör.

Det är så jag föreställer mig att man skulle kunna betrakta idén om nätet som en möjligheternas stad där det alltid finns plats för en till. Liksom hoten mot dem. Men jag är inte säker.