Bilåkande och vardagsrum

En massa artiklar att skriva, den här om en bok av Fredrik Virtanen, den här om Expressens Heffaklumpsvinnare Clownen Manne, den här om bilåkande, den här om Rosengård och julen, den här om weekendresande, den här om Bagarmossens tunnelbanestation och konstnären Gert Marcus, och så all julmat och allt det där ni vet, har gjort att jag varit borta från bloggen ett slag.

Från den 12:e januari kommer jag att arbeta som halvtidsredaktör på tidskriften Arkitektur. Jag kommer då också att skriva på deras blogg.

Två tankar som steg till ytan sig under de skinkspadsfeta juldagarna:

Jag åkte bil inne i Stockholms city, och det händer sällan, och det var med viss förvåning jag konstaterade hur skönt det var att glida fram på de platser där jag brukar gå, att stanna vid rödljusen i sin egen bubbla och se på människorna i mellandagsreornas tid. Varför finns det inga lätta bilar, eldrivna tysta ipod-snygga, för stadskörning. Eller finns det? Förfrämlingseffekten tillsammans med vindrutans inramning gjorde staden till en perfekt föreställning. Medan jag satt där lyssnade jag på ett program om Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Jag tänkte att det är så här han ser staden: som en film som han nästan kan regissera.

Och så skaffade jag vardagsrum. Efter ett år utan gjorde en ommöblering inför en blivande lägenhetsvisning att vi blev med vardagsrum igen. Jag förstod då vad vardagsrummet gör med en lägenhet. Plötsligt satt vi alla tillsammans på golvet eller i soffan, spelade spel, åt godis och barnen började springa omkring yra över ytan. Man kan då, för att ta en analogi med staden, hävda att, trots att man som jag hatar uttryck som ”stadens vardagsrum”, öppna ytor gör något med människor. Inget senstaionellt kanske, men den där känslan av en frigjord yta kan vara nog så intressant i en tid där man helst bygger igen alla luckor. Vilken stad blir först i finanskrisen att riva ett hus och bygga ett torg?

Annonser

Ett svar

  1. Jag har två tips till dig

    Nummer 1

    Vistas ett par dagar i Göteborg eller Oslo eller någon annan stad där spårvagnen är det föredragna transportmedlet så kommer du at förstå varför Göran Johansson ser staden som en film han själv regiserar, men kanske närmast som en rulle film som han själv kan klippa som han vill.

    Nummer 2

    Det finns lätta i-pod-liknande bilar just som den du beskriver. Buddy http://www.elbilnorge.no/är en norsk el-bil med som sälger som smör i solsken i den norska hufvudstaden och. Här glider ägarna av dessa små kantiga färgklickar fram i bussfilen samtidigt som dom, just som du beskriver, genom det stora synfältet den ger, njuter stadens liv utanför. Hade jag inte varit fattig student hade en skrikgrön lite sak redan varit min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: