Skomakaren och kanariefågeln

I mitt närmaste centrum, lika nergånget som alla förortscentrum som inte har ett köpcentrum som man kan kalla något kryptiskt namn (SKHLM eller Kfem, till exempel), finns en skomakare. Under många år hängde han ut två kanariefåglar i en bur på en gren. Han ställde sedan en stol under den där buren. Så satt han där och väntade på kunder. Något säger mig att han inte hade gjort vare sig det ena eller det andra om torget hade rustats upp och slipats till. Det var något tillåtande i den där lätta förbuskningen. Det fanns något tillåtande i själva tonfallet. Inte ens de två nyöppnade mäklarfirmorna lyckades ändra på det. Kineskrogen, skomakaren, skomakarstolen, de lite illa placerade buskarna, såg till det. Det kunde komma någon med en blick utifrån (den där man  föreställer sig att människor kommer hem till en har, den som gör att man städar och putsar, och som i sin tur gör att alla har så städat när folk kommer hem och så är den cirkeln igång), och säga: här måste ju röjas upp, skalas av, förtydligas. Jag tror det skulle vara ett stort misstag. Skomakaren har förvisso slutat hänga ut kanariefåglarna nu (kanske dog de), men stolen står där fortfarande.