Hackney rose

Väggmålning i Hackney, bild av http://www.flickr.com/photos/ebotunes/

Väggmålning i Hackney, bild av http://www.flickr.com/photos/ebotunes/

Iain Sinclare har skrivit fler fascinerande böcker om London (London Orbital om ringleden M25 till exempel) och hans senaste bok Hackney that Rose-red empire är makalöst fascinerande läsning. Här återvänder Sinclare hem i flera avseenden. Han har själv bott i Hackney sedan 1968. I boken gräver han sig maniskt genom stadsdelens historia. Och i bakgrunden ligger hela tiden London OS 2012, som förändrat och kommer att förändra Hackney. Om det skrev jag i Sydsvenskan igår.

Sinclare är upptagen av minnet i en stadsdel. Han ser sig själv som smutsen i en plats som ska städas upp. Han skriver om marknaden vid Kingsland Waste: ) ”The market is seen as an encumberance [börda] to the new fundementalism: discrimination against rubbish, a coloured plastic bin for every form of household waste. Waste has become a prohibited term. The original market, left to its own devices, was a self sustaining ecological system.”

Frågan om gentrifiering har till stora delar kommit att handla om Espresso House och kaffe latte, om någon sorts tjusighet som kommit till platser som förut inte var så tjusiga. Men ganska sällan har man hört någon tala om minnen. Människor lever i landskap, präglas av dem, stadskap också, platser präglar. Räslan för, och tvivlet inför, gentrifiering handlar ganska mycket tror jag om att de där minnena inte tycks få plats i det nya som kommer.

En av de finaste bilderna av det där finns i Wayne Wangs film Smoke, med manus av platskapets litteräre mästare Paul Auster, där Harvey Keitel har en tobaksaffär. Den är som en anslagstavla av minnen den där platsen.

Det var länge så för mig att jag på fullt allvar trodde mig oberörd av platstillhörighet. Jag kunde bo var som helst. Det i sin tur kan ha varit en sorts modernistisk störning, för många år i generiska hus, på generiska platser. Men så en dag. Jag hade bott i en del av staden i fyra år, fått två barn där, varit bortrest en längre tid, ett halvår, och kom tillbaka. Det var mars, precis som nu, det var lika ont om färger, det var inga, det var duggregn. Jag stod med en barnvagn mitt i detta, en bro med spår, en cykelbana och lite längre bort tre mammor med barnvagnar de också. Jag såg på allt detta och började gråta. Jag var hemma igen. Det här var mitt, och mina barns hem. Vi hade börjat minnas det här.

Där någonstans finns kärnan i den egentliga gentrifieringsdiskussionen. Den om förlust, eller känslan av förlust. Det som då är den där förändringen måste förhålla sig till den här känslan. Eller som Iain Sinclare sa i en intervju om sin bok: ”Jag har promenerat ut så ofta i det här landskapet att det börjat acceptera mig. Delar av berg och flod accepterar mig, och genom dem känner jag mig själv.”

Annonser

4 svar

  1. Lysande!

  2. Tack.

  3. Om rivning och känslan av förlust, det korta minnet:

    http://www.dn.se/opinion/debatt/riv-i-miljonprogrammen-for-integrationens-skull-1.825861

    ”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull”

  4. […] ”The Liberty of Norton Folgate” inser jag samtidigt att Madness här, liksom Iain Sinclare tidigare i år, tar ställning för att besjunga ett London innan kontorsskrapornas och förnyelsen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: