Industrisemester 2.0

Det är ett fantastiskt ord, industrisemester. Precis som sportlov, kastar det ljus på själva ledighetens ursprung. Jag är där nu ett tag så postningarna kan bli sporadiska.

Jag har just suttit i sommarsolen och försökt skriva om Bruce Springsteen som kartritare. Snart i en sydsvenska nära dig. Och kom ihåg: bara SIA-glass har kvar Storstruten. Det är gör de värda åtminstone hälften av dina glassköp i sommar (obs ej sponsrat inlägg).

Kungar och städer i jippokostymer

En vanlig dag i Stockholm EM-sommaren 2008 kan man konstatera att ingen längre talar för kungahuset. I alla fall inte för det gamla, pre-bernadottska-huset. De är helt omkring-krims-kramsade. En gång i tiden var det kungar och deras arkitekter som arrangerade jippona. Nu får de snällt finna sig att draperas i varumärken av företag som använder staden som en kuliss för produktplaceringar.

Runt Gustav III, nedanför slottet står Heja Sverige-banderoller i Aftonbladet-rosa.

Och Karl XII kommer inte bättre undan han där han står med ena benet i TV 4-studions tramsiga vita ägg.

Och sist, i en pre-Patrik Ekwallsk-kostym, i Fotbollskanalens monter, den sista kungen innan Benadotte-ätten slutligen tog över, Karl XIII (aka Karl II).

De nya demonstrationerna

Det har varit vita lakan eller röda i protest mot olika saker i Stockholm det senaste året, mot Gallerior eller dålig luft. Nu fortsätter de personliga färgdemonstrationerna när man uppmanas bära vitt för att protestera mot FRA-lagen när den med stor sannolikhet röstas igenom i riksdagen imorgon Onsdag. Tyger i olika färger är de nya plakaten. Kanske ett sätt att ändå samla den geografiskt spridda demonstrationsmodellen som är den nya teknikens variant på den klassiska demonstrationen. Facebookgrupper och ”bloggbävningar” kräver andra metoder. Några är det som ska samlas på riksdagens läktare eller utanför för att protestera mot FRA-lagen, men de allra flesta kommer att demonstrera framför tagentbordet, klädda i vitt. Och intressant nog, möjligen effektivare än sina demonstrerande föregångare.

Att sätta sig ner och se

Jag samlar på människor som sitter utomhus, helst på eget valda platser. De är som gatukonst för mig, och de är själva idén om vad jag önskar att en stad ska vara. En plats där man kan vara ensam bland många, ha en egen privat plats mitt i det gemensamma.

När jag för första gången för tio år sedan kom till New York gick jag i tre dagar i sträck. Den fjärde dagen var jag så utmattad att jag inte kunde ta ett steg, så jag satte mig. Inte fick jag se mindre för det.

När jag cyklar hem passerar jag ofta den här mannen. Han driver en vad jag tror ursprungligen var en kemtvätt, men nu gör han allt från att sy ditt båtkapell till att stryka dina skjortor. Han vägrar också att acceptera att hans lilla källarlokal inte ligger i vad man vid en första anblick skulle kalla ett gathörn att sitta i. Men han gör det till ett hörn med sin kontorsstol. Man ser nog en hel del från det där hörnet vid smalhuset ändå.

Mer om att sitta.

Elefanten på Coney Island

Jag skrev i vintras en text i Expressen om det makalösa älgprojektet i Svansele. En 45 meter hög älg på berget Vithatten. Nu läser jag om Rem Koolhaas bok Delirious New York, och där skriver han om elefanten på Coney Island, New York, med fötter som var tjugo meter i omkrets, och vars ena framben innehöll en cigarraffär, ett av de andra ett diorama. Elefanten som byggdes på 1880-talet tjänstgjorde främst som hotell med rum i ”lår, axelparti, höft och snabel”, och den var ”stor som en kyrka”. Från elefantens ögon rörde sig två strålkastare och lyste ner på de som badade på stranden.

Uppdatering. Tydligen byggde James V. Lafferty, mannen bakom elefanthotellet på Coney Island, fler liknande hus. Ett står kvar, den/det står i Margate City, New Jersey.

Det här kan man läsa om elefanten i New Jersey:

”She was moved and refurbished as a result of a ”Save Lucy” campaign in 1970 and received designation as a National Historic Landmark in 1976.”

Elefanten på Coney Island brann ner 1896.

Bild från Old Coney Island.

Tillsammans, alla tillsammans

Det intressanta med kollektivtrafik finns i själva ordet. Kollektiv, tillsammans, gemensamt. Till lika delar skrämmande som lockande. När man får syn på medmänniskor på perrongen mellan framrusande tåg till exempel. Det kan se dystert ut, en sorts pendlandets malström av ofria medborgare, fabriksvisslor ljuder, blicken rakt fram. Eller så kan det se ljust ut, ett ögonblicks möjlighet att se förbi sig själv, se sig själv i andra. Tunnelbanan är, vill jag hävda, kollektivtrafikhistoriens höjdpunkt. Nedgrävda tunnlar rymmer all den romantiken som staden någonsin handlat om. Möten, trängsel, anonymitet, gemenskap, buller.

Tunnelbanor runt om i världens städer är magiska platser. I Warszawa har man bara färdigställt fyra stationer på femtio år, i Glasgow är tunnelbanevagnarna så låga att ingen kan stå rakt, i New York dundrar expresstågen fram mitt mellan perrongerna med ett sådant ljud att alla samtal av nöd måste avstanna. Bara blickarna är kvar.

På Grand Street station får jag syn på mannen med de två plastpåsarna. En parallell vardag. Ett tåg dundrar in och han försvinner.

Grilla!

I väntan på att jag i sommarvärmen ska få några postningsidéer till den här sidan så kan man läsa mina avlönade jobb, ett idag till exempel, i Sydsvenskan om grillning som var särskilt roligt att skriva.

Catfight i dockvrån

Eftersom barnkultur har blivit mitt andra ämne så skrev jag igår en text i Expressen Kultur om kampen mellan Barbie och Bratz. Det är en väldigt fascinerande parallell verklighet. Nu ska jag skriva om dockhuset för Sydsvenskan.