Tillsammans, alla tillsammans

New York, tunnelbanan

Det intressanta med kollektivtrafik finns i själva ordet. Kollektiv, tillsammans, gemensamt. Till lika delar skrämmande som lockande. När man får syn på medmänniskor på perrongen mellan framrusande tåg till exempel. Det kan se dystert ut, en sorts pendlandets malström av ofria medborgare, fabriksvisslor ljuder, blicken rakt fram. Eller så kan det se ljust ut, ett ögonblicks möjlighet att se förbi sig själv, se sig själv i andra. Tunnelbanan är, vill jag hävda, kollektivtrafikhistoriens höjdpunkt. Nedgrävda tunnlar rymmer all den romantiken som staden någonsin handlat om. Möten, trängsel, anonymitet, gemenskap, buller.

Tunnelbanor runt om i världens städer är magiska platser. I Warszawa har man bara färdigställt fyra stationer på femtio år, i Glasgow är tunnelbanevagnarna så låga att ingen kan stå rakt, i New York dundrar expresstågen fram mitt mellan perrongerna med ett sådant ljud att alla samtal av nöd måste avstanna. Bara blickarna är kvar.

På Grand Street station får jag syn på mannen med de två plastpåsarna. En parallell vardag. Ett tåg dundrar in och han försvinner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: