Stugtider stunda

Undantaget från regeln

Undantaget från regeln

Jag promenerar i en ganska ful skog på Ekerö utanför Stockholm. Det heter Kolbotten. Skogen ligger vid Mälaren, men stranden ligger rakt i norr. Det är mörkt också en vacker försommardag. I skogen, på åsen, under träden, ligger ett tälthusområde. Spända presenningar i grönt, fastnaglade med trälister, hus byggda av plast, tälthus, som permanenta förtält utan husvagnar. En kvinna från Kista, några mil bort, har haft sitt tälthus, berättar hon, högst uppe på åskrönet i trettiosex år. Det började med att hon tältade med sin man här på sextiotalet. Sedan kunde de köpa en tomt och tältet blev permanent, de började bygga en fast grill av sten där de fortfarande värmer vattnet som de pumpar upp från sjön. Där kan hon lämna förortslägenheten med sina tunga gardiner, nedsuttna soffor, i det moderna projektet och vara torpare, kånka vatten i hinkar, plantera, slå upp partytältet bredvid tälthuset. Tända stengrillen.

Den svenska sommarstugan kommer numrera i många skepnader. Flykten från staden är drivkraften, tillbaka till naturen, där pipor stoppas i hundlokors närvaro. Dess antites är Reine i Barnens ö. Sommar hemma i stan, hos morsans nya kille (om det har jag skrivit i senaste numret av Neo).

Det finns en särskild lockelse att efter kanske en vecka i ett sommarhus ta bilen in till närmaste stad för att handla. Man kan då bli stående framför tidskriftshyllan i den lokala konsumbutiken. Där i hyllan finns civilisationen. Alla de där tidningarna, en intervju med Börje Salming, ett porträtt av The Cardigans, en ny film av Lars von Trier. Man kan då lassa upp en bunt tidningar på det löpande bandet, tillsammans med färskpotatisen och fläskkarrén, primörer och marinader, och få med sig något av det där ut, tillbaka till det solblekta lantstället.

Det finns ett litet hus på vår sommarstugetomt. Därinne har jag staplat de där tidningarna, tillsammans med några gamla kvällstidningar. Det händer varma dagar att jag smyger mig bort till det där huset och lägger mig därinne på en tältsäng och bläddrar. En minnesbilaga över Astrid Lindgren, Expressen från dagen efter Zlatans klackmål mot Italien i EM 2002, tidningen Pops avskedsnummer. Det är en plats av långsamt gulnande tidningssidor mitt i sommarens dån av badstrandsskrik, harkranksjakt och blott Sverige svenska krusbär har.

Det är ganska uppenbart vad det är jag gör där inne i undantaget. Jag läser gamla tidningar som inte betyder något längre de har ingen ny information. De är bara som minnen, som fotoalbum. Sådan är också sommarstugan, om man har en att återkomma till. Den är ett minne. Den är ingen samtid. Det är det vilsamma i den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: