Normalt och onormalt i förortstristessen

Helt onormalt, Ekängen, Linköping

Helt onormalt, Ekängen, Linköping

Efter att ha sett de fyra första avsnitten av den amerikanska tv-serien Mad men, om de manliga smarta reklamarna på Madison Avenue i New York, har jag ännu en gång konstaterat att i amerikansk fiktion trivs ingen i suburbia. Huvudpersonen Don Draper hatar sitt förortsliv. Så mycket att han på dotterns födelsedagskalas inte kommer hem med hennes tårta utan ställer bilen, med tårtan på passagerarsätet, under en bro vid floden och sitter och stirrar i manliga självömkan. Men också hans fru hatar förortslivet, hon har bara ingen auktoritet eller rätt att sätta sig och självömka under en stor bro vid floden.

Man kan fundera på varför ingen trivs i suburbia i amerikanska filmer, böcker och tv-serier. Jag kom något på spåren när jag läste en ett år gammal artikel i City Journal om ”The new girl order”. Artikeln handlar om hur singelkvinnan som urban karaktär sprider sig över klotet. Men det var ett faktastycke om antalet gifta kvinnor i olika åldrar i olika tider som fick mig att hoppa till:

”1960 var 70 procent av de 25-åriga kvinnorna i USA gifta och hade barn; år 2000 var siffran bara 25 procent”. Inget konstigt med det, men så skriver Kay S. Hymowitz att ”att gifta sig vid 27 eller 28-års ålder var en gång i tiden det vanliga, det är 50- och 60-talet som är anomalin, när genomsnittsåldern för giftermål för kvinnor föll till 20 år, förmodligen på grund av post-depression och post-krigs-cocooning”.

Alltså: 50- och 60-talets suburbiavåg var onormal. Men den kom på något vis ändå att bli bilden av det normala. På sätt och vis är den det fortfarande. Den där vantrivsel blir då helt logisk. Vi lever med en onormal bild av vad som är normalt. Vantrivsel är resultatet.

Nu kanske många invänder, däribland delvis jag själv, att den där dramatiska vantrivseln som visas i fiktionen är just en dramatisk figur mer än något annat. Men det är ändå intressant att idén om det normala baseras på en anomali.

3 svar

  1. Eller så är det normalt att vantrivas.

  2. HaHa. Ja så kanske det är. Det skulle kunna vara ett uppslag till ett fång artiklar i bostadsbilagorna. ”Jonas och Annika vantrivs i sin nyrenoverade vindsvåning i Vasastan…”

  3. Det skulle vara nåt – köpa en reklamruta bland alla annonser och där publicera ett antal ”sanningar”, lite som motgift.

    Men förorten är ett intressant begrepp – förutom det absurt stora genomslag som den…ja…metaforen fått, så är det väl också den yttersta formen av galoppmodernistisk rationalitet – vi sover på en plats, äter på en annan, jobbar på en tredje och handlar på en fjärde. Och ingenstans kan vi umgås. Förutom i gemensamma tvättstugor och på parkeringsplatser, och då blir vi förbannade på varandra för att vi bryter mot just de sociala konventionerna.
    Och så möts vi i köpcenter, naturligtvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: