Ensamma stolar på tåg

Jag åker X2000 till Malmö, sätter mig i Bistron, som inte har något att göra med en bistro. Och jag slås av hur få det är som sätter sig här, de flesta bär iväg med sina pappbrickor med kaffe och smörgåsar i plast. Och de som sätter sig, hur kort tid de stannar. De röda galonsätena med de låga ryggstöden, de små borden, ingenting är gjort för att man ska sitta länge. Det är snabbmatslandets järnvägar. Någonting säger det här om relationen mellan offentligt och privat.

Själva lönsamhetsidén här är att göra den offentliga ytan så liten och obekväm som möjligt, för att minska underhållet. Om alla istället kan sitta vid sina platser istället så sparar SJ pengar.

Istället för att betrakta det offentliga, bistron, som en tillgång, en möjlighet, ett mervärde, betraktar man det som en kostnad och vill att folk ska stanna hemma vid sina säten.

Överfört till staden. Torgen och gatorna betraktas inte sällan som ett stadens problem. Ett problem som om möjligt kan undvikas genom att göra dem så små som möjligt. Att krympa den ytan. Och istället bygga gallerior eller köpcentrum. Om det privata kan fås att driva staden istället, finns det också pengar att tjäna. Det är det bland annat som gör gallerior så populära bland stadens kommuner. Massor av yta för människor, men inget krav på underhåll. Någon som minns när det fanns offentliga toaletter i staden, kunde vara på stadens stora torg, som i Malmö vill jag minnas.

För några månader sedan åkte jag också tåg till Malmö. Jag hamnade i Bistron då också. Det var bara jag och Klas Östergren som satt där. Jag föreställer mig honom som en person som gärna sitter i restaurangvagnar, med vita dukar i en helt annan tid, som ser den där lite onödiga halvoffentligheten som en tillflyktsort. Att resa sig ur sin ensamma stol och bli en bland fler.

4 svar

  1. Har funderat lite på detta också – borde inte SJ (eller deras framtida efterträdare) införa olika typer av vagnar beroende på reslängd? Alltså, om din resa understiger säg en timme så får du sitta på en enkel bänk och nöja dig med en mugg vatten. Simsalabim, fler kan åka och kostnaderna sjunker för resenärerna, vilket ger SJ högre beläggning och bättre resultat.
    Ska du däremot åka fem-sex timmar så får du tillgång till bl.a. en riktig restaurang, med riktiga stolar men INGEN möjlighet att ta med maten till stolen. På detta får SJ nöjda långresekunder, som helt klart kommer att göra av med mer pengar i restaurangen. Själva sittplatsen bör väl också vara en smula mer komfortabel.
    Ja, nåt sånt alltså. Att istället för att dela in folk bekvämlighetsmässigt efter betalningsförmåga – som detta med första och andra klass, så borde man fokusera på restid.
    Det här med att dra alla (utom de med lite mer pengar – och som ändå hellre flyger) över en enda kam, med många brutna tänder, känns så förtvivlat otidsenligt.
    Men om restid gäller för tåg, vad skulle motsvarigheten vara för gator och torg?

  2. Själv funderat över liknande saker. Jag behövde ett nytt formulär för min vistelse i Tyskland och satt i väntrummet i rådhuset med kala väggar och en grå tunn heltäckningsmatta på golvet. Väntan blev lång, då de strejkade. Jag hade tagit med mig en filosofibok för att utnyttja tiden. Men det var omöjligt att läsa. Miljön var så okreativ att tankarna inte kunde färdas och möta filosofen.

    Jag chansade att jag skulle hinna och gick till ett café, en kedja, inget speciellt, och massor av folk. Jag hittade ett hörn, lyssnade på Händel och läste och förde anteckningar i marginalen.

    Jag började begrunda varför väntlokaler inte är en mer kreativmiljö. Man ska ju ändå vänta där och tid tar det och om miljön vore skön kan väntan bli en färd i fantasin och då skulle väntan inte bli så lång.

    Det kan egentligen inte vara en kostnadsfråga utan enbart brist på vilja och just fantasi. Den stimmiga miljön i caféet borde vara den kreativitetshämmande men det var den inte och trots att den var enkelt utan att vara simpelt inredd.

  3. På Betongelit hyllades restaurangvagnen i en diskussion om socialt liv på tåg nyligen.
    http://betongelit.wordpress.com/2008/03/02/stadsliv-iii-torget-taget/

  4. Jag och min flickvän blev sittande i de röda, ganska obekväma sätena på X2000 en gång i somras. De sega pannkakorna var snabbt uppätna, men vi satt kvar. Till slut fick vi det onda ögat av mannen i kassan, och vi misstänker att han till och med sänkte temperaturen för att få oss att återvända till våra platser. Det blev i alla fall väldig kallt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: