Trottoarerna i svenska städer är nästan alltid för smala. Man kan fundera på varför. Jag tror det har med funktionsseparering att göra. För antingen har man en gata med en smal trottoar och en bred väg, eller så har man en gågata. När jag var i New York och West Village för att skriva om Jane Jacobs stegade jag upp trottoaren som hon bodde vid (ett av kapitlen i Jacobs bok ”The death and life of great american cities” heter ”Trottoaren som barnuppfostrare”). Den var nio meter bred. Stega era trottoarer där ni bor. Nio meter får ni aldrig ihop till. Mellan de två nio meter breda trottoarerna i West Village gick en trefilig enkelriktad gata.
Boulevardtanken är en populär tanke i nutiden. När man bygger nya stadsdelar talar man inte sällan om att där ska finnas en boulevard (eller en Rambla, eller en aveny, eller en promenad, eller vad man nu kallar det). Vad är då en boulevard? En bred gata, inte sällan med träd i rad, och med en bred gångväg i mitten, i själva refugen. Så man kan gå både på trottoaren och på den breda trädplanterade refugen. Jag skulle vilja hävda att de där två promenadvägarna används olika dagar i veckan och tider på dagen. Den trädplanterade refugen är lång-, helg-, fin- kvällspromenaden. Trottoaren är jobb-, dagis-, på-väg-till-konsum-promenaden. Och vägen i refugen är alltid bred, medan trottoaren är smal. Man kan möjligen tro att det beror på att vardagen är en smal väg att gå, medan helgen tillåter utsvävningar.
Jag har inget emot att det finns en söndagspromenadstig mitt på de breda boulevarderna. En av mina favoritpromenader i Barcelona var den nedför Rambla de Catalunya, där hela refugen var full av uteserveringar, men trots det så pass bred att barnen kunde studsa en fotboll. Men skulle jag välja mellan en bred söndagsväg och en bred trottoar så valde jag trottoaren.
Man ska kunna studsa en fotboll på trottoaren, det är ett bra mått. Så istället för att planera för boulevarder med breda finpromenadstråk för den nya borgerligheten i de nya stadsdelarna så föreslår jag riktigt breda trottoarer för vardagslivet. Med detta vill jag då också förstås slå ett slag för begreppet trottoarservering, framför uteservering.
Filed under: Uncategorized |
Punkthusblogg 
Det där med bred trottoarer är väldigt spännande.
Karl Marxallee i Berlin är ju ett exempel på hur det breda och det höga gör att man känner sig väldigt liten.
I Las Vegas är trottoarerna så trånga att ingen människa tycker det är trivsamt att vandra från kasino till kasino.
I Paris byggdes ju boulevarderna för att folket inte skulle kunna barrikadera gatorna mot statens soldater.
Avenyn i Göteborg är ju underbar att gå upp i vårsolen och alla sitter på uteterasserna och ölar.
Hmm. Karl Marx var ju intressant. Kanske ska inte husen vara för imposanta om en bred trottoar ska kännas bra.
[…] regerar än Publicerat april 24, 2008 av Dan Hallemar Apropå nedanstående postning. Kollar planerna för Norra Stationsområdet i Stockholm som nu ställs ut. Där regerar […]
Det handlar oftast om hur långa kvarteren är (ännu en Jacobs-idé som stämmer). Långa kvarter och breda trottoarer blir otrivsamt, korta kvarter och breda trottoarer bra. Själv är jag också otroligt förtjust i det lilla gatkorsningstorget där man bara hugger av hörnen på kanthusen. Perfekt för serveringar eller annat vardagsliv utan att bli anspråksfullt. finns nästan inga sådana i stockholm.
Planen för Eixample i Barcelona är en av världens vackraste. Med de där avhuggna hörnen just. Den där sköna rytmen man får i en rutnätsstad har där en helt egen ton. Och det är just den där bristen på det anspråksfulla som gör de platserna perfekta. Som en sorts torgens variant på bakgator.