Nya grannar som tänker rätt

Föreslaget höghus, studentbostäder, Björkhagen, White Arkitekter. Klicka för större bild.

Gestaltningsidé höghus Björkhagen

Jag fnyste också åt det där citatet som stod hugget i universitetsbyggnaden i Uppsala: ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större”. Jag vet inte om det är åldern, men nu fnyser jag inte längre. Stadsbyggande till exempel, handlar inte om att tänka fritt utan om att tänka rätt. Man gör gärna polariseringar mellan de som inte vill att man ska bygga i gamla områden (de brukar kallas nimby) och de som vill att man ska (de brukar kallas yimby).

Det handlar ju så klart inte om antingen eller. Det handlar om rimlighet. Om att tänka rätt och om att tänka fel.

Nu har det dykt upp ett förslag på ett nytt höghus i Björkhagen där jag bor. Tiovåningar, studentbostäder. Det nya stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius säger till Dagens Nyheter att ”det är väldigt spännande arkitektur och kul att arkitektbyråer vill rita studentlägenheter”. Hon sa säkert andra saker också, men det är ganska typiskt att man så snabbt landar i en diskussion om ”spännande arkitektur”, att det på något vis ska motivera något. Rättfärdiga något feltänkt. Eller skydda mot kritik. Eller plocka ner diskussionen till en nivå där den blir ointressant. Men om motivet för att bygga på en plats som den här är att man ska förse förorten med ”spännande arkitektur”, då får man problem med legitimetet och argumentation.

Här tycks det istället som att stadsbyggarna har tänkt rätt och kunde tala om det. Hittat en punkt på ett berg i en förort som har en historia av punkthus (ett av dem gav namn till den här bloggen), och göra ett tillägg som kan göra den lite sömniga förorten till en bättre plats. Här har byggts dyra bostadsrätter nere på fälten som pajar stadsdelen mer stadsbiildsmässigt än ett sådant här tillägg, vad stadsmuseet än må säga.

Jag har skrivit en text i St Eriks årsbok om höghuset i förorterna, som kanske kan fungera som en bakgrund till det rimliga i projekt som det här, men också det rimliga i att bortse från att huset måste vara spännande. En idé om stadsbyggande handlar inte om det.

Ur St Eriks årsbok 2010:

Bland fler utmärkande exemplen på höghus i stockholmsförorter märks David Helldéns åttavånings centrumhus i Hökarängen. Det redan tidigare nämnda höghuset i Björkhagen. Och Riksbyggens 14-våningshus i Hässelby, ritade av Henning Orlando, arkitekten som ritade det veckade 16-våningshuset i Marieberg 1962, där Tage Erlander flyttade in.

Arkitekten och stadsbyggnadsdirektören i Stockholm Torsten Westman pläderade för fler höghus i förorterna 1958: ”De områden som finns kvar för sammanhängande exploatering i stockholmstrakten är starkt kuperade. Detta talar även för att man ska bygga höga hus på de dyrbara markdelarna” och vidare, med hänvisning till kollektiv- och biltrafikens underlättande, att ”de höga bostadshusen bör prövas som ett medel att nå den stadsmässighet som vi nu länge saknat”.

Det är intressant att han använder ordet ”stadsmässighet”, vilket är exakt samma ord som vår tids stadsbyggare använt i tio års tid, men då med det slutna kvarteret som den givna typologin.

Men det är också under den här tiden som allt mer brutala höghus börjar dyka upp i diskussionen. I Stockholm kanske tidigast manifesterat i de makalösa bågformade höghusen vid Tanto, 8-16 våningar. Arkitekten David Helldén skissade på idéprojekt till höghus under slutet av 1950-talet och konstaterade att ”frågan inte gäller 30 eller 40 våningar, utan det gäller koncentrationen av bebyggelse. Varför hugger en industri ned en vacker skog för ’villor’ åt sina anställda? Låt skogen vara kvar och placera de anställda i ett höghus på någon intressant punkt”.

Så att de kan stå på balkongen och se ut över världen.

Helldén fick mothugg från arkitekten Nils Sterner med orden ”själva tanken på att köra ihop 8000 människor i ett sådant hus är fasansfullt”. Vilket inte är riktigt, men nästan vad som skedde i Täby Grindtorp 1964 (arkitekt Sune Lindström) de enorma husen med sina 1548 lägenheter. Tillsammans med de åtta 17-våningar höga punkthusen i Näsbydal intill är det närmare 2400 lägenheter.

Någonstans här började förortshöghusets dåliga rykte. Som förstärktes fram till början av 1970-talet.

– – –

Två samtida goda exempel pekar mot en möjlig framtid.

Vid Brommaplan ligger 16-våningshuset Brommahöjden. Logiskt nog i närheten av tunnelbanan. Arkitekterna på Joliark kallar den ursprungliga bebyggelsen som den grupperade sig kring trafikrondellen för ett ”förortens Place de l’Étoile ”. Höghuset som de ritade riktar sig mot rondellen. Ambitionen har varit att göra ett smäckert hus, och det har i allt väsentligt lyckats. Samtiden gör sig synlig genom den abstrakta regelbundenheten i fönstersättningen och i de olikfärgade glasen, fyra nyanser, som pryder de glasade gavlarna. Och i en kommentar till huset i tidskriften Arkitektur skriver Tomas Lewan att ”det är en oerhört stilig plats och den förtjänar sitt höghus som han (arkitekten) så vackert format”.

När man ser det en kväll vid Brommaplan så ser det inte olikt ut just de centrumhus som under 1950-talet började byggas i Stockholms förorter. Tunnelbanan passerar lika tidlöst förbi på bron över Brommaplan.

Almquist & Almquists studentbostäder i Flemingsberg skriver in sig i en annan historia, mellan det storskaliga sjukhusområdet i Huddinge och de färgglada och storskaliga husen bakom Flemingsbergs Centrum. 13 våningar studentbostäder med ambitionen att länka samman sjukhusområdet med centrumet. Som en del i ett stort projekt som det kommunala bostadsbolaget Hugebostäder har att omvandla en tidigare trafikbarriär till ”en trädkantad boulevard omgiven av attraktiva bostäder och arbetsplatser, torg och mötesplatser”.

Lite stadsmässighet kanske till en plats som tycktes sakna just det. Och med ett höghus som ett av medlen för att skapa detta. Cirkeln sluten.

I Johan Janssens kommentar till huset i Arkitektur kallar han det för ”ett ståtligt torn som på ett osökt sätt förhåller sig till ett storskaligt sammanhang”.

Det finns en lång samtida historia om höghuset i Stockholms förorter. En historia som på ett olyckligt, men på sätt och vis självklart vis har kommit att präglas av de hus som skapades mellan 1965 och 1975. En del bra, men också en hel del mindre bra. De här två nya exemplen vänder sig tillbaka till ett annat, paradoxalt nog, mer småskaligt sätt att bygga höghus. Ett 1950-tals sätt, på ett tydligt vis relaterat till platsen och med en formgivning som andas kvalitet.

Vilket är mer än man kan säga om det senaste tillskottet i innerstaden, Stockholm Waterfront.

Höghusfronten har återvänt till förorten. Det har den gjort rätt i.

Kriget mot plankan

Håkan Forsell, kollega och vän, skriver det som måste skrivas om kvarteret Plankan i Stockholm. Stockholms stad vill bygga igen den stora gården, och processen sammanfattar bättre än något sammanfattar vår tid. Håkan skriver i affekt, han bor i kvarteret själv, och som han skriver ”som en dokumentation. Fattas ett beslut om att bygga om kv Plankan på så uppenbart ideologiska grunder, mot de boendes protester, trots varningar om försämrad miljö för barn och äldre – ja, då vill jag att eftervärlden ser det.”

Jag vet inte om någon fortfarande läser den här bloggen, eftersom jag så sällan är här. Men jag vill verkligen att ni läser Håkans inlägg.Varför är Stockholms stads planer så samtida. Jo för att det visar hur ideologiseringen av stadsbyggandet, där idéer lägger sig över verkligheten, helt okänsligt, i vår tid liksom i andra tider. Jag skrev en text om det för Expressen apropå planerna för Norra Djurgårdsstaden. Idén om den perfekta stadsmiljön är starkare idag än den har varit under lång tid. Det finns en formel, som upprepas, den kallas promenadstad eller kvartersstad men ser alltid likadan ut, också när den möter andra former i staden, som kvarteret Plankan.

Jag citerar är ett stycke ur Håkans text, för att det är så bra:

”I kv Plankan bor det en brokig arbetarklass, åldersmässigt, socialt, kulturellt. Det är en sista kvarleva av det Södermalm som fanns när jag var liten. En sådan miljö måste i dag bara ”förnyas”, ”revitaliseras”, ”omgestaltas”…  dvs i slutänden: gentrifieras. För det handlar det om: att privatisera allmänna rum i staden, att driva bort alla finska nattsköterskor, ensamstående byggarbetare, frilansande folkmusiker, taxichaffisar från Kurdistan, sjukpensionärer, lågavlönade akademiker, teckningslärare och barnfamiljer utan större köpkraft. ”Gentrification is about taking housing away from working people…”, som urbansociologen Neil Smith har skrivit.”

Den långa resan mot vinden

När DN Bostad-redaktören Bo Westmar dagarna efter den berömda vindsvåningsartikeln diskuterade den i P1:s Tendens sa ”vi gör gärna reportage om ettor i förorten, men jag tror att det är svårt att hitta människor med inredningsintresse där” låter det ju elakt och fördomsfullt. Men han är egentligen bara ett skott på en väldigt lång gren som började växa på 1940-talet. När smaken delades mellan de som skaffade sig den, och förädlade den från 1940-talet, in i 1960-talet, och de som inte gjorde det.

Den stora bostadsutställningen i Helsingborg 1955, H55, var folkhemmets slutliga manifestation. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon kommenterade ironiskt
 Tage Erlanders tal som invigde mässan: ”Folkhemmet är med andra ord fullkomnat”. På H55 visades det nya överflödet, radhusen med nyheten ”allrummen” som ersatte finrummet. Men på H55 manifesterades inte bara nya bostäder, utan också en ny människa frigjord från det gamla bondesamhället.

Tretton år tidigare, 1942 mitt under brinnande krig, åkte inredningsarkitekten Lena Larsson, på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen, runt till 100 nybyggda Stockholmshem och inventerade svenskens heminredningsstil. Domen är hård. Här lever bondesamhällets amodernitet och smaklöshet kvar trots att lägenheterna är nybyggda och funktionella.

Ett hem i Olovslund, Bromma, beskrivs i protokollet: ”Ett tråkigt o. Litet ovanligt hem, saknade den intimitet o. Inbjudande värme som genast slår emot en i en hemtrevlig interiör, den må vara av enklaste beskaffenhet. Orsakerna dels att söka hos de delvis fula möblerna, men också hos den föga sammanhängande o. korrespenoderande placeringen av dessa”.

Här fanns en uppfostringsuppgift. Att lära svensken att möblera och inreda modernt.

Ett annat hem i samma stadsdel: ”Textilier av enklaste slag komplettera tillsammans med några banala tryck på väggarna den torftiga interiören. Denna arbetsfyllda, slitsamma tillvaro hopplöst grå och enahanda.”

Under 1940-, 50- och 1960-talet leddes svensken sakta men säkert mot smakfullhet, eller smakmedvetenhet. Och så småningom till vår samtid.
Men på H55 fanns inga bostäder flerfamiljshus, det var en utställning för villan och radhuset. Trots att det stora flertalet av de som flyttat in till städerna från landsorten under den stora urbaniseringsvågen från 1920-talet och framåt, bodde i flerfamiljshus.

Hyreslägenheterna i Olovslund som Lena Larsson besökte ingen självklar del i det moderna inredningsprojektet. H55 var den gren på det folkhemska trädet som skulle leda fram till våra Sköna hem och inredningsbesatthet, medelklassens strålande utsikter. Ettorna i förorten blev redan från början något annat. Som Eva von Zweiberg skrev om radhusen och villornas dominans på H55 i Dagens Nyheter: ”Den egna villan och radhuset är trots allt vad som mest engagerar människors fantasi. Den är ett sparmål, en önskedröm, hur många hyreskvarter som än byggs för det akuta behovet”.

I hyreskvarteren dväljdes bara drömmar om att ge sig av på bostadskarriärens resa uppåt. Ända upp på vinden.

Arcade Fire, förorten och ägarsamhället

Arcade Fire – turnéposter

I video till låten We used to wait låter Arcade Fire dig skriva in en adress från din ungdom – en skola, en gata. Utifrån det växer videon fram. Huvudpersonen springer där på parkeringen vid min gamla högstadieskola. Att Arcade Fire bygger upp videon kring ett återvändande är intressant. Hela skivan The Suburbs, där We used to wait finns, är en återkomst till en plats som byggdes utan historia, frikopplad. Eller som Aracade Fire formulerar det i låten Wasted hours: ”first they built the road, then they built the town, thats why we are still driving around and around”.

Det är rondellen, eller vändplanen eller säckgatan, som biografisk hemort.

The Suburbs är en lågmäld betraktelse om den amerikanska villaförort som Bruce Springsteen-karaktärer överger eller blir olyckliga i. I Arcade Fire hörs döttrarna och sönerna till pappan i Stolen car (”I met a little girl and I settled down. In a little house out on the edge of town”) eller mamman i Jackson cage (”Driving home she grabs something to eat. Turns a corner and drives down her street. Into a row of houses she just melts away. Like the scenery in another man’s play”)

I sin senaste bok ”The great reset” skriver urbanekonomen Richard Florida (mannen bakom begreppet den kreativa klassen) om villaförorten som den rumsliga fixen av trettiotalets kris. Det började redan på 1930-talet med den boomande trädgårdssporten badminton. Varje kris har en rumslig lösning skriver Florida, och den lösning som växte fram, framför allt efter andra världskriget var villaförorten. Eller som Arcade Fire uttrycker det i låten Sprawl I (flatland): ”Let’s take a drive through the sprawl. Through these towns they built to change.”

I Arcade Fires fall är det villaförorten The Woodlands i Houston, Texas, där sångaren Win Butler växte upp.

Arcade Fires skidring av ensamma timmar vid fönstret, vändplaner, säckgator, är smärtsamt exakt, också för en svensk, även om bilens roll i den amerikanska varianten på drömmen är mer uppenbar. Det blir någon sorts sammansmältnig av svensk landsorts/småstads raggarkultur och sedesamt villaliv.

Men med den senaste finanskrisen dog den del av den amerikanska drömmen som är det självägda huset i en stadsdel helt frikopplad från resten av världen, bara sammanbunden med stora motorvägar. 2/3-delar av fattigdomstillväxten i USA de senaste tio åren har skett i villaförorterna. Vilket i sin tur innebär att fler och fler inte har råd med bilar. Och det här är platser man bara når med bil. ”En sak är säker: det här nya sättet att leva, som en del redan refererar till som en stundande ny normalitet, kommer att handla mindre om bilar, hus och villaförorter”, skriver Florida och vidare: ”Vi har nått gränsen för det som George W. Bush brukade kalla ägarsamhället”. Så läst blir Arcade Fires skiva ett rekviem över villaförorten som vi känner den.

Arcade Fire reser tillbaka, rullar i en bil mellan husen, för att hitta platserna där de brukade leka, ”det var den ensammaste dagen i mitt liv”, de träffar ”förortens siste försvarare” som undrar var de bor. De svarar ”om du bara visste vad svaret på den frågan är värd, vi har letat över hela världen”.

Baklåsstaden

Klarabergsgatan, Sthlm, Bild från Stockholmskällan, stadsmuseet.

Ibland är det som om staden gått i baklås. Jag kommer inte ut i samtiden, allt jag ser är minnen. Istället för kommande avgångstider och middagsinköp ser jag bara en stad med platser jag varit på i en annan tid.

Jag går omkring i 1986. Och i 1992, 1978, och 2001. Samtidigt.

Jag hamnar i city, på Drottninggatan. Det händer inte så ofta nuförtiden, men för 20 år sedan när jag var i Stockholm på besök, hos en pappa eller en kompis hamnade jag alltid i city. Där på Klarabergsgatan vid Ferlinstatyn ligger fiket där jag alltid träffade Fredrik. Man kunde sitta en trappa upp, i timmar, alla satt där i timmar, medan de finska turisterna gick in och ut på Åhléns. Jag tog med mig en Åhléns City-påse hem till Linköping för att visa att jag egentligen var från storstaden.

Känslan att gå omkring i en stad som bara är minnen är märklig. Ganska behaglig, som att gå i ett annat tempo, men lite sorglig.

Det finns städer där ute i landet som nästan bara är minnen. Ett Uppsala, ett Jönköping, ett Lund, ett Linköping. Man försöker orientera sig, men ser bara det som har försvunnit. Blir lite jobbigt nostalgisk, klagar.

I Stockholm ser jag en skolklass, 10-åringar, på skolutflykt i Gamla stan, blir stående tårögd vid drakstatyn, minns när jag gjorde samma utflykt och fick den där plasthunden av Annika, jag tror för att vi var kära i varandra. Är det så här en 40-årskris börjar? Gatorna och husen runtomkring en påminner inte längre om alla möjliga vägar och upptäckter utan om tid som gått.

En sentimental 39-åring som står vid en drake och ser sig själv bland de där barnen som packar upp sin medhavda matsäck nedanför statyn. Dags att skärpa upp sig? Det är som när man ibland bestämmer sig för att städa källaren och fastnar i kartong efter kartong av minnesbitar. Säger till sig själv: gör det du kom hit för att göra.

Kånka ut och släng, gå sen upp och gör middag.

Historikern Peter Englund har på sin hemsida ett ”minnesexperiment” där han samlar privata minnesfragment, han kallar dem ”anti-historiska fragment”. Englund citerar den franske författaren George Perec om dessa minnen som något ”obetydligt, oväsentligt, fullständigt banalt, mirakulöst uppryckt ur sin obetydlighet, återfunnet”.

Det är en sådan stad som dyker upp kring mig när jag går in i det behagligt sorgliga minnestempot. Den stiger upp till ytan – den banala, mirakulöst återfunna staden. Jag stannar och pekar: där är jag. Och där, och där.

Kvarglömda effekter i staden

Jag har cyklat över Skanstullsbron, i Stockholm, in mot stan i tio år nu. Men det var först häromdagen som jag kom på varför det sitter en dalahäst över den runda blå Åhlénsklockan vid Skanstull. En liten trähäst med kurbitsar och allt.

Den är en hälsning från Insjön. I Insjön grundade Johan Petter Åhlén och Erik Holm postorderfirman Åhlén och Holm 1899. Nitton år senare startade Johan Petters kusin Clas Ohlson sin postorderverksamhet i samma by. Två av Sveriges största prylförsörjare kommer från samma by. Clas Ohlsons pappa var Åhlén och Holms första anställde.

Clas Ohlson fick sin första anställning på Åhlén och Holm skickades till Stockholm, bosatte sig i en funkiskåk vid Eriksdal men vände hem efter några månader med orden: ”att bo i hus staplade på varandra var inget för mig”. Nu är vi vana att se också Claes Ohlson-butiker i storstädernas köpcentrum, men det var först tio år efter Claes Ohlsons död som den första butiken utanför Insjön öppnade.

Claes Ohlson var tjuren Ferdinand i moderjorden, men Åhlén och Holm spikade redan 1915 upp en Dalahäst i en gatukorsning i Stockholm. Åhlén och Holm siktade på att förgylla tillvaron för den nyligen urbaniserade arbetarklassen, som ville ha saker som ”cigarrkopp av porslin delvis förgylld”.

Åhlén och Holm flyttade till stan, Claes Ohlson stannade hemma.

Det är som i filmen ”Masjävlar”, systern som ger sig av och de andra som stannar kvar. Den där dalahästen på Åhlénsklockan är som flygfotografiet på fädernesgården som de nyurbaniserade bönderna hade i sina folkhemsvardagsrum på 1950-talet.

En gång sprang jag på ett arkiv med sådana där gamla flygbilder. I en ett skyddsrum i Filipstadsbacken i Farsta. De hette Svenska Aerobilder. De finns fortfarande, men har flyttat till Enköping. Där låg buntar med gårdsfotografier i kuvert, minnen från en avlägsen landsbygd, fotad av gårsfotografer på spekulation, insålt av kringresande säljare. Nästan alltid sol, skarpa skuggor, hässjat hö, nyplanerade skogar. När jag hittade de där bilderna av svenska gårdar i det där skyddsrummet nedanför sextiotalshusen var det som att gräva i någon sorts gemensamt minne.

Alla som satt i de ljusa husen ovanför kom därifrån. Mina barn vet det knappt. Min farfar och hans två bröder kom från gården Norsia i Billingsfors, Dalsland till Mälarhöjden. Med egnahemslån och typritningar byggde de varsitt hus.

Och hängde ett fruktstilleben från Åhléns ovanför skänken med finporslinet.

1915 flyttade Åhlén och Holm huvudkontoret till Stockholm och satte upp den där dalahästen i en gatukorsning i Stockholm. Sedan har de har blivit Tempo och Åhléns och ingen minns längre var de kommer ifrån. Men dalahästen står kvar. Det finns något väldigt rörande och personligt med den där hästen. En kvargömd bit historia i de oantastliga varumärkenas tid.

När de svenska bondsönderna och bonddöttrarna flyttade in i sina nybyggda ljusa storstadslägenheter under 1900-talets första femtio år hängde de inte sällan upp ett flygfotografi över fädernäsgården över finsoffan. Den här nyligen urbaniserade arbetarklassen var Åhlén och Holms viktigaste målgrupp. De som köpte ”cigarrkopp av porslin delvis förgylld”.

Länge hade det nya tjusiga moderna storstadslivet från Åhléns på rökbordet sällskap av det gamla bondelivet i det där flygfotot över soffan. Men någon gång i höjd med att svensken började flyga charter till Mallorca 1962 plockades flygfotot ner och ersattes av ett reseminne.

Längta bort blev finare än att längta tillbaka.

I tio år nu har svensken rivit ut kök och byggt sina moderna liv. Fixat dold förvaring åt sina minnen. ROT-avdrag istället för rötter. Dalahästarna har skeppats till återvinningsstationerna tillsammans med tjockteveapparaterna. Börjat om från början på nya lyckliga gatan. En cool tapet med Manhattas skyline över soffan.

Staden har velat gå samma väg. Varje nytt köpcentrum har utplånat det som fanns innan. Fräscht, blankt och modärnt. Rensa i röran, bli fri med feng-shui.

Jag tror den där dalahästen som hänger vid Skanstull gör något med staden. Inte för att den är en dalahäst, utan för att den är kvarglömd. För att någon glömde att städa bort den.

Bilden, tavla på Åhlén och Holm fabriken i Insjön, från Åhlén och Holm museet i Insjön (som ligger på parkeringen utanför Claes Ohlson).

Stadens pop-up-fönster

Zlatan, Guradiola och byfånen Mourinho

Under gårdagens Champions League-match mellan Barcelona och Inter visades flera gånger en scen där Inters tränare José Mourinho går fram till Barcelonas tränare Guardiola, som just då står och ger Zlatan instruktioner, och lägger handen på hans axel och viskar något. Tränger sig på. Ger sig själv rätten. Sådär är det numera hela tiden och överallt. Saker, folk och grejer som tar sig rätten att tränga sig på. Vi som trodde att helvetet var när telefonförsäljarna letade sig ända in i våra vardagsrum har inte sett något än. Nix-telefoni kom till vår undsättning. Inställningar i våra web-läsare kan också hjälpligt rädda oss från pop-up-fönster.

Men de där tele2/telenor/telge-energi-säljarna i galleriorna. Vad gör man med dem? De är stadens pop-up-fönster. De tar sig rätten att ropa på mig, trots att jag är tre meter bort och uppenbarligen inte vill prata med dem. jag försöker säga något i stil med att ”tack, men nej tack” men de är som en vägg, det bara studsar. Man sliter sig loss.

Jag minns en diskussion när gratis-tidningarna första fajt stod i Stockholm. Det kan ha varit något kulturprogram inspelat på Kulturhuset i Stockholm. Henrik Schyffert sa något taskigt om de där gratistidnignsutdelarna i ”sina fula jackor som delade ut trasigt godis” och slog fast att ”vi vill inte ha ert trasiga godis”. Jag tyckte han var väl elak. Det var nog innan han gick in i allvarsdörren, det var före Fucking Åmål. Men nu är jag beredd att säga samma sak till telenor-killarna nere på Ringens Köpcentrum: jag vill inte ha ert trasiga godis!

Det är så många saker som förut var förbehållet dårar och galningar som nu är normaliserat och satt i fula jackor. Prata för sig själv gör alla sedan länge. Man har  vant sig. Men nu också att helt oprovocerat börja prata med någon man överhuvudtaget inte känner, skrika på denne någon, tränga sig på. Inte ta ett nej tack, jag vill vara själv här. Och jag tänker inte vänja mig.

Och även om staden med alla sina sociala hjälpmedel har krympt till en trygghets och bekräftelseknarkande by, läs mer om det här, så är det osäkert om jag verkligen vill att den ska befolkas med 60% byfånar med varumärken på jackorna.

Den fåfänga jakten på den verkliga staden

Birmingham, Digbeth, mars 2010

Jag gjorde en resa genom Europa. Hamnade i städer jag aldrig varit i förut. Besöken var korta, alltför korta för att man skulle hinna lära känna staden. Man fick gå på ingivelser och hugskott. Vi gick ofta fel. Eller det visste vi ju inte, men det kändes som om det fanns en bättre gata någon annanstans, där man borde varit istället. Så satt vi på en pub i Birmingham och såg på en video med Kylie Minogues ”I should be so lucky”, medan regnet föll över det industriområde där Ozzy Osborne jobbade på ett slakthus 1962.

Och undrade: Är det här Birmingham?

Man skulle kunna föreställa sig att man kommer till Cityterminalen i Stockholm, med en adress till ett hotell, kanske är Scandic nere på Vasagatan. Man  passerar en stängd systembutik ett nattöppet apotek och checkar in. Innan man somnar slår man upp kartan över Stockholm och försöker föreställa sig vart man ska gå. Googlar ”stockholm + best restaurants” och får 3 träffar: Brasseri Godot, Gyldene Freden och Divino. Skummar igenom texten, ”a young hip clientel”, försöker tänka om man är en sådan.

Innan man somnar.

Hur ska en bra promenad i en stad se ut?

TS Eliot har den rätta känslan för en kvällspromenad i blå timmen: ”Jag gick i skymningen genom trånga gator, såg ensamma män i skjortärmarna luta sig ut genom fönster, såg röken ringla blå från deras pipor”. Det räcker för mig. Städer är ofta angelägna om att vara något bestämt. Innan Stockholm, blev skandinaviens huvudstad var man ”beauty on water”. Jag minns en alldeles särskild vacker resa till Prag där vi aldrig kom ner till floden.

Jag föreställer mig en möjlig vistelse i Stockholm helt utan vattenkontakt. Man anländer en söndag i mitten av augusti till ett närmast öde Vasastan. Alla är på Gotland. Utan guidebok i Vasaparken där några kvar-i-stanare spelar fotboll på konstgräset. Man fikar på ett öde Ritorno, upptäcker att man glömt kartan. Går Odengatan ner till Sveavägen, kikar in på det svala stadsbiblioteket, häpnar över rotundan, följer Odengatan ända upp till Östermalmsgatan, går till Karlaplan. Sätter sig vid fontänen. En vänlig dam berättar att Ingemar Bergman bodde i ett hus på hörnet. Man äter middag på Cassi och tänker: “Det här var en bra dag”. Innan man tar en taxi hem till hotellet och tänker: “Så det här var Stockholm”.

När någon på morgonbussen till flygplatsen sätter sig bredvid en och säger något om “Nordens Venedig” nickar man och hummar belevat för att inte verka oförskämd eller korkad.

publicerad som krönika i tidningen Stockholm City 12/4 2010

Jag tänker på hundrastgårdar

Hua Mei Bird garden, New York

Jag tänker på hundrastgårdar. Bilden jag ser framför mig är bland det mest dystra jag kan tänka mig. Ett eländigt gunnebostängsel, en söndertrampad grusmatta, runt, runt, några risiga buskar med gråsparvar. Som när jag rullade runt min älskade döende mormor, då helt utan minne, på en innergård på Brunnsgatan, ålderdomshemmets höga väggar. Hur sorgligt allt verkade. Den där gården, de dystra fasaderna. Rökte hon där hon satt i rullstolen med filten kring benen?

Då hade jag velat vara på vilken annan plats som helst med henne. En plats där hon fortfarande mindes vem jag var. Hemma i lägenheten på Tulegatan, de inrökta tapeterna, minnena, skålarna, fotografierna, älskarens gamla pipor. Balkongdörren öppen, gråsparvar, vårsol.

Bara inte den där hundrastgårdskänslan.

En gång såg jag en fågelrastgård. De kinesiska männen på Lower East side i New York promenerade varje morgon ut på trottoarerna med sina fågelburar. De gick till Hua Mei Bird garden mellan Chrystie street och Bowery med sina burar svepta i vitt tyg. De hängde upp burarna i träden. Det var alldeles tyst till en början, sedan knöt de av de vita tygerna och kacklet, kvittret, snacket började. Den här platsen var egentligen inte mer än en bred refug mellan två enkelriktade gator, som mitten på en mindre boulevard.

Det är en av de vackraste saker jag har sett i en stad.

Det var så uppenbart att en platsens värde inte hade med storlek eller utseende att göra. Bara några träd, grenar, inget särskilt. Jag vet inte om fåglarna längtade ur sina burar, eller om de där kinesiska männen längtade till de vidare vidderna i Central park, tjugo minuters tunnelbaneresa därifrån. Men jag tror inte det.

Det kanske inte hundarna och hundägarna på hundrastgården heller gör.

Platsers magi uppstår på något vis i varje ögonblick. Det har ganska ofta väldigt lite att göra med trista gunnebostängsel, grus och uppenbarelse att göra. Fick jag välja ut en magisk filmscen som utspelar sig i Stockholm så skulle det bli scenen på fotbollsplanen i Tantolunden i ”En kärlekshistoria”. Grus, damm, skrubbsår, tårar, på en väldigt alldaglig plats. Men varje gång jag går förbi ser jag den där scenen framför mig. För de flesta som inte sett filmen måste platsen tyckas helt meningslös.

Egentligen vet jag inte om mormor längtade hem till lägenheten på Tulegatan, och tillbaka till alla minnen. Jag vet att jag gjorde det. Men nu när jag tänker tillbaka på det, på den där dystra gården, hon där i rullstolen, sista gången vi sågs. Det är ganska vackert ändå.

Tidigare publicerad som krönika i Tidningen Stockholm City

Stockholms tunnelbanas långsamma förfall

Liljeholmens tunnebanestation, 2010

När någon frågar mig om Stockholms finaste byggnad eller den bästa svarar jag nästan alltid tunnelbanan. Min förälskelse för tunnelbanan började 1980 när jag började pendla från Färingsö, 27 kilometer från Stockholm, med buss in till Brommaplan, och sedan vidare med tunnelbana till Skanstull eller Farsta Strand där min pappa eller hans fru plockade upp mig. Jag lärde mig stationerna utantill, gröna lingen, jag satt på galonsitsarna och såg mig storögt omkring. Jag gled från ovanjord ner i underjorden vid Fridhemsplan. Det var magiskt.

Tunnelbanan var inte perfekt då, men den kändes som en plats som ville mig väl och som var för mig. Idag när jag stod på perrongen i Liljeholmen kunde jag se hur man nu också sålt ut golvet till annonsörer. Stockholms tunnelbana befinner sig på ett sluttande plan. Problembarn, vill jag minnas att det fanns ett ord som hette. Vet inte om det finns längre. Tunnelbanan betraktas som ett problembarn, inte som en tillgång. Idag gör man allt för att klistra över något som man inte gillar med sådant som är nytt och fräscht, som ”Drygt 180 olika ostsorter på ICA Kvantum”. Att sk problembarn behövde kärlek lärde jag mig när jag bodde på Färingsö där Skå-Gustav hade sin barnby. Å andra sidan är den nedlagd nu och E-type ville ett tag ha dit en vikingaby, men det blev bostadsrätter istället.

Jag skrev en text i Expressen förra veckan om Hjalmar Mehr, där jag önskade kärleken till tunnelbanan tillbaka. Ett kort utdrag:

Pendlaren är och förblir en av stadens största hjältar. Men de senaste 20 åren har Stockholms tunnelbana ödelagts – trivselmässigt, designmässigt och innehållsmässigt. Reklamen har tagit över, vagnarna och stationerna har sedan länge varit till salu. Vid stationen Medborgarplatsen har reklamskyltarna placerats så att ordet medborgare inte längre syns, där står numera bara ”platsen”. Jakten på plankare har gjort stationerna till slutna fort.

Det är inte Stockolmskärlek man känner där. Det är ett pågående karaktärsmord på en storstad som Stockholm. Hjalmar Mehr drog i gång arbetet med att skapa den tunnelbanekonst som konstnären Vera Nilsson skrev till honom om 1955: ”Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.” När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes med sina Siri Derkert-ristningar i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen.