E4an söderut

En vanlig lönehelg är E4:an förväntansfullt målinriktat smockfull av bilar. På väg till Bauhaus, IKEA eller Elgiganten. E4:an är en transportsträcka. Man vet vart man ska, man styr ut från sin parkeringsplats, kör på och av på- och avfarter tills man blir en del av den där lönerörelsen söderut, eller norrut.

Och så stannar man vid sitt mål.

Men tänk om man såg själva E4:an som en gata, en plats där man stannade vid ett skyltfönster, gick vidare till nästa, flanerade. Jag medger, det krävs en ganska stor föreställningsförmåga och ett visst mått av målinriktad förnekelse.

Men inte svårare än att intala sig att det faktiskt är kul att plocka på kartonger på den där långa blå vagnen på Ikeas Tag-Själv-Lager.

Gjorde man det, tänkte sig E4.an som en sorts gata, kunde man ta en av avfarterna vid Vårby och så småningom snurra runt på vägar med namn som Modulvägen, Geometrivägen eller Drivhjulsvägen.

Ni märker, här finns inga gator bara vägar. Adresser där man inte ska stämma träff med någon efter klockan 18.

Gjorde man den här utflykten en vardag kunde man kan logga in på ett forum för lastbilschaufförer för att hitta ett lunchställe. Ett av kraven på forumet är att det är lätt att parkera lastbilen. Vad sägs om ”Volvo Aeros personalmatsal på Kvarnbacksvägen, bakom Plantagen (kanonkäk)”. Eller ”Bro, I samma kåk som Willys, ovanför Fliebergs finns ett schysst ställe”.

Är man inte lastbilschaufför, eller jobbar på Drivhjulsvägen, så blir det här en sorts glesbygds- eller industriromantik. Lite som när Thåström började spela industrirock eller när hela klubbstockholm älskar att ett ställe som Trädgården ligger under tre stora broar. Industriromantik är inget nytt, romantiska målare i det brittiska 1800-talet tyckte om att måla bolmande skorstenar och framrusande ångbåtar på den tidens E4, floden eller kanalen.

Behöver man istället ett nyttoargument för att kliva av E4-tåget kan man se det som hembygdskunskap. I årskurs fyra åkte jag med hela klassen in till Gamla Stan och tittade på var gränsen mellan Sörmland och Uppland gick, och skulle leta upp ett dörrhandtag som såg ut som ett lejon.

Man kan istället tänka sig en tur till Sätra och Segeltorp med uppgiften att notera skillnaden mellan bilhandlarna på de två olika sidorna av motorvägen. Lyxåken på Segeltorpssidan och de mer blygsamma bilnasarna på den andra. I handskfacket har man Bosse Bergmans bok ”E4-staden”, som bland annat guidar till ”Upplands Motors nya bygge för 400 miljoner vid Kronåsen, 15 000 kvadratmeter”.

Och sedan kan man luncha på Daisys Express på Elektravägen 32.

(krönika publicerad i tidningen Stockholm City )

Exotism i dunkla vardagen

Skarpnäcks BP, Kärrtorp, Stockholm

Trappuppgång Solna

Älg i tunnelbanan, Solna C.

Höstdagjämning idag. Ljusare blir det inte förrän 22 mars. Den här tiden på året. Ett ständigt halvdunkel. Passar perfekt för en exotisk blick på saker som i sommarsolen eller vårendorfinerna bara skulle försvinna, som troll i ljus. Här en trappuppgång i Solna där Svenska Celiakiförbundet håller till, på andra sidan en motortrafikled, uppe på ett berg, närmast omöjlig att nå till fots. En grusplan i förorten, i elljusets sken i tallarnas land. Och en älg i en tunnelbana, blå linjen, station Solna Centrum.

Kanske skulle man samla på exotisk vardaglighet den här vintern. Något ska man ju göra i halvdunklet.

Den eviga längtan bort

Uteservering, Slussen, Stockholm

Uteservering, Slussen, Stockholm

Förutsägbar som en dansbandsrefräng kommer hösten till staden, och uteserveringarna drar tillbaka sina tält och terrasser. Jag älskar fula uteserveringar. Det är något med deras orimlighet. Att städer, som Lund (”Uteserveringarna ska utformas så att de samspelar med platsens karaktär. Gemensamt för dem alla bör vara en ljus och lätt elegans.”) har regler för hur uteserveringar får se ut är skamligt trist tycker jag. Uteserveringar ska inte vara rimliga anpassningar till gatumiljön, uteserveringar är byggd förnekelse över det faktum att sommaren är precis så kort som skalden sjunger. Bilderna ovan visar en av mina favoriter, ett lågt vitt sommarstaket invid en av Stockholms bröligaste och bråkigaste platser.

Möjligt ljudspår (spotify länk)

Flygplatsstämingar och andra minnen

Bromma flygplats

I dagens Stockholm City (som går att läsa som pdf här) skriver Annika Norlin att flygplatser är femtiotalets sista utpost i världen. En plats där  ”mannen styr och kvinnan servar”. ”Jag träffar aldrig annars kvinnor som är som flygvärdinnor”, skriver hon. En gång i tiden var flygvärdinna ett  drömjobb. Det var väl då på 1960-talet, mad-men-tiden som Bodil Malmsten skriver målande om i Expressen idag. Högstatus. Jag försökte i en artikel om mäklare i Expressen för några år sedan göra mäklarna till vår tids flygvärdinnor.

För tjugo år sedan, i arkitekturdiskussionen, var den där historielösa flygplatsen med alla möjligheter en  perfekt bild av den romantiska arkitekturen. Flygplatser hade en eftersträvansvärd känsla av tomhet och magi. Lite som järnvägsstationerna i den tidiga industriåldern.

För den som vill förkovra sig hur livet på flygplatser ter sig 2008 kan jag rekommendera Terminal man, ett reportage och twitterprojekt på Wired där Brendan Ross gör flygplatsen till sin naturliga biotop genom att bara flyga mellan flygplatser, och sedan vidare. Flygbolaget Jet Blue annonserade ut en biljett där man fick flyga hur mycket man ville till den 8 oktober. Brendan Ross lovade att utnyttja det maximalt om någon betalade honom. Wired hakade på. Om han skrev under tiden. Nu är han uppe i 50 flighter sedan den 15 september. Han började föra anteckningar för att minnas, men konstaterar att ”usually they’re enough to remind me, but occasionally I’ll find myself staring at the writing blankly, as if I were reading a partial transcript from someone else’s life.”

Flygplatser kanske gör det med en, en total förfrämligandeeffekt.

Se också den fantastiska filmen ”The Terminal” regi Steven Spielberg med Tom Hanks, om Victor Navorski som blir fast på JFK flygplatsen. Jag använde den filmen som en sorts liknelse i en text om shoppinglador i Sydsvenskan för tre år sedan.

Jag 2005 – en vanlig man på prov

Foto Christer Järeslätt

Jag gräver i arkiven.

Apropå Göran Hägglund-diskussionen, jag provade att krama de jag hade distanserat mig ifrån, villa- och radhusfolket, i en text i Expressen 2005. Allt började med ett besök i ett radhus, en frånskild vän skulle slänga saker i den mer än 20 år gamla källaren. Detta hände sedan.

När texten publicerad skrev den nyblivne radhusägaren Linda Skugge att jag var välkommen att sitta på hennes trall. Det blev aldrig av.

De fina bilderna, som egentligen var artikelns utgångspunkt togs av Christer Järeslätt.

Radhusgrannarna Kent och Lars

Nu när Lars Winnerbäck tydligen gjort en Kent-platta ville jag bara idka lite självcred eftersom jag kopplade samman deras kedjehus redan i december 2007 i en text om Kent, Winnerbäck och radhus för Expressen, en text som kom ur ett inlägg här på bloggen.

Gentrifierad film

De sista raderna i Fredik Strages recension av ”Flickan som lekte med elden” fick mig att undra om också film kan gentrifieras. Strage skriver: ”mörkret och ondskan som var ständigt närvarande i den första filmen, dränks i ett lattesörplande gemyt”. Filmen utspelar sig på Södermalm i Stockholm. Strage efterlyser ett råare Stockholm. Snackar om Stefan Jarl. Gentrifieringen föder sådan nostalgi. Också inom filmen.

The liberty of Norton Folgate

Jag är sent på det här, men ändå, när jag nu upptäcker Madness comebackalbum ”The Liberty of Norton Folgate” inser jag samtidigt att Madness här, liksom Iain Sinclare tidigare i år, besjunger ett sorts motstånd, och längtar efter ett London innan kontorsskrapornas och förnyelsen-för förnyelsens-skull-förbannelse. Norton Folgate hade en särskild ställning i staden som en stadsdel utanför den vanliga administrativa församlingen (”an enclave outside the normal parochial administrative system”). En sorts Kristiania?

De som under 2008 protesterade mot förnyelserna i stadsdelen ville hävda att friheten fortfarande gällde, trots att den upphörde 1900. Madness sjunger i låten ”the liberty of Norton Folgate”, en hyllning till en annan stad med music hall- och cirkusartister och skuggfigurer:

”Cos in the Liberty of Norton Folgate
Walking wild and free, in your second hand coat,
Happy just to float
In this little piece of liberty
You’re a part of everything you see”

Spotify länk till albumet.

Mångsysslaren – överlevare eller förstörare?

Mångsysslare Lundavägen, Malmö

Pressbyrån gör det liksom Seven Eleven, Akademibokhandeln och Statoil. Breddar kärnverksamheten, säljer pocketböcker, skivor, kanelbullar och bensin. I mitt lilla stadsdelscentrum var det kanske Seven Eleven-kaffet som slog ut det enda fiket. Samtidigt måste man beundra näringsidkare som den malmöitiske cykelhandlaren jag hittade häromveckan. Finns det något han inte gör?

Blir cykelhandlaren sämre för att han tvättar orientaliska mattor? Blir bokhandeln sämre för att man serverar kaffe? När jag tänker på saken så handlar det ju förstås om överlevnad. Adlibris utmanas med kaffe och grytlappar. Bra eller dåligt?

Centern förbikört

Johannes Forssberg säger det som behöver sägas om Förbifart Stockholm i Expressen idag och bland annat skillnaden mellan Miljöpartiets och Centerpartiets hållning i klimatfrågan:

”Det är knappast ”socialism” att inse att det inför en förestående klimatkollaps inte riktigt är läge att bygga feta motorvägar och sedan fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”. Den avgörande skillnaden mellan de båda partiernas klimatpolitik är att de gröna menar att vi måste ändra vår livsstil, medan de glada centerpartisterna tycker att exempelvis massbilism är en omistlig del av en meningsfull tillvaro.”