Omsorg, närvaro och lite kärlek

Jag fäste mig särskilt vid en sak under den redan så omtwittrade tågfärden med ”tåg 541 från helvetet” i torsdags kväll och i natt. Tåget var enormt försenat och i princip fallfärdigt. Ombord på tåget fanns gott om folk som skickade ut meddelanden till omvärlden vad som hände, främst via twitter. Det fanns även andra tåg som stod stilla denna kväll (ett satt fast i Mjölby, där Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius rapporterade). Det kom som ett mummel från stillastående tåg i mörka skogar och i avlägsna landsortsstäder.

Det jag fäste mig vid var ett twitter från dramats huvudperson Morris Packer, twitteralias @morpac, som försökte analysera varför stämningen trots allt var så god mellan passagerarna. Hans förklaring löd ”#541 Eftersom högtalaranläggningen inte fungerar måste tågpersonalen tala med alla passagerare. Funkar. Utmärkt.”

Alltså tekniken som i vanliga fall skilde personalen från människors blickar, frågor och närvaro gick sönder och vips blev stämningen bättre. Samtidigt en annan teknik, mobiltelefoni-twitter, som bjöd in alla oss som inte åkte där till det lilla vardagsdramat. Det är inte omöjligt att tänka sig att det också bidrog till den goda stämningen. Tåget var inte ensamt och utkylt i ingenstans, utan i ständig gemensamhetskontakt med den stora sociala nätverket.

Hierarkier som vänds upp och ner av teknik som går sönder och teknik som fungerar som den ska.

Idag när jag gick på Stockholms trottoarer var det uppenbart att det delvis var förenat med livsfara. Den smältande snön från taken och den framsmälta isen skapade ras- och halkrisk.

Men så dök det hela tiden upp sådana här små meddelanden som på bilden ovan: Halt

Omsorg, närvaro, lite kärlek.

Som när man ser någon som ställt ut en stol på trottoaren, eller någon som hängt upp ett meddelande på ett grått elskåp. Och så undrar jag vad som främjar en sådan typ av kommunikation, en sådan stämning i staden. Och jag tänker att det kanske är som med tågvärdarna. Ett sorts fotarbete från de som bygger staden, en förståelse för vad som pågår på gatorna och varför. Att gå ut och gå. Befinna sig i ögonhöjd istället för med någon högtalarretorik där man ropar ut klichéer som ”promenadstaden” eller basunerar ut sina storvulna planer om ”Stockholms Chicago”.

Men kanske får man trots allt akta sig för att bli för intim med sina medborgare, för som Niklas Orrenius, som befann sig på samma tåg 541, slog fast i sitt tågtwitter från i torsdags: ”Tågvärden hastar fram, har lärt känna folk lite för bra, som en sur sunkhaksbartender: ‘Nej det där bytet gäller inte dig!’”

Skräckbilden av staden

Titta på bilden ovan. Det är i Malmö, Stortorget, man har rest ett pariserhjul, det ska vara en lite rolig grej att förlusta sig i, staden som ett nöjesfält. Men det är inte bara det, det är något fel på bilden. Den publicerades i dagens Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”Minuterna före mordet”. Polisen använder den och andra bilder för att försöka lösa mordet på Stortorget i Malmö som skedde förra helgen.

Men det ser ju inte alls otäckt ut. Det är något fascinerande och märkligt med övervakningsbilder. De är alltid den perfekta bilden av tråkighet och vardaglighet. Men så händer något och allt förändras. Bilden blir något helt annat, och när bilden förändras, förändras platsen. Månaderna efter Knutbymordet hamnade jag, utskickad av Expressen Kultur, i en skogsdunge på andra sidan Knutbyvillan. Polisens avspärrningsband låg sönderslitna i skogen. Jag låg där och tittade och tittade. Ett vanligt ljusblått hus. Men ändå inte. Här ett kort utdrag ur texten jag skrev:

När bilderna från mordplatsen i Knutby norr om Uppsala började spridas i medierna syntes en välmående blågrå villa. Polisens blåvita avspärrningsband runt en sorts patenterad vanlighet. Det kunde inte hända här. Vi väljer alla platser att bo på där ingenting hemskt ska kunna hända. Den prövande följdfrågan skulle kunna vara: var skulle det kunna hända, hur ser den platsen ut?(Hela texten här)

Jag skrev en text i Sydsvenskan i höstas som handlade om mordkartor, och hur de nu används av tidningar för att visa var morden sker, och vilken typ av mord det är. De där kartorna förändrar också bilden av staden. Liksom bilderna av Knutbyvillan gjorde det, och de från Stortorget. Staden skaffar sig ett undermedvetet.

Med mordkartan i handen blir staden både ganska fascinerande, genom sin fiktionalisering av våldet (på den här gatan mördades en 34-årig svart man i juli 2006 av en 26 årig svart man, vapnet var en pistol, motivet droger), men också som en vägvisare till platser där jag inte vill bo eller som inte vill besöka. Vi är vana vid att kartor visar saker som finns, hus, åkrar, vägar, men med de nya sociala kartorna (med sina alltmer omfattande positioneringstjänster som Anders Mildner skriver om här) liksom i de här mordkartorna, finns information om sådant som har hänt. Kartan tycks därmed bli verkligare än förut. Mer begriplig.

Jag var inne på det där också i en text om de nya Iphone- eller twitterflanörerna i en text i Sydsvenskan för en månad sedan. Twitterflanören driver fram i ett folkmoln, en by, där han känner till alla. Storstadsbon har blivit en bybo, ­sociologen Zeynep Tufekci beskriver det som att det urbana livet nu ”har gjort en hel cirkelrörelse tillbaka till byn där alla kan veta vad du gör”. Megastaden har fått en parallell mikroby.

Den där bilden av Stortorget är egentligen raka motsatsen. Övervaknigskameran saknar avsändare, den filmar allt, den har inget filter, den bara pågår och pågår (den är som tanken på Ipred). Så händer något och den får en betydelse. Och platsen blir lite mer skrämmande.

När jag går runt och berättar vad jag gör med min mobil är jag ett filter, mina vänner är mina mottagare, vi kan inbilla oss att vi går i en parallell värld. På något sätt känner jag mig lite tryggare då, när jag kan koppla upp mot mitt lilla moln av vänner. Jag är hemma, fast jag är borta. Medan övervakningskamerorna står still och väntar på nästa hemska händelse.

Bara inte jag är med på den bilden.

Staden som prefix

Bostadsreklam, Kärrtorp, 2010

Jag har köpt en ny cykel, den heter City Hybrid. Vad som är city med den vet jag inte, men jag gillar namnet. Det är en hel del saker som får prefixet city, eller det besläktade town numera.

Skylten på bilden ovan står i Stockholmsförorten Kärrtorp, bland tallarna. Det är reklam för ett antal radhus som ska byggas där. Det står alltså ”Townhouse – nära stan”. Det är en förort, nära stan, det kommer aldrig bli något annat, men känslan man vill förmedla är en annan. Eftersom de som köper det här huset inte vill identifiera sig med det typiska radhuset från 1970-talet, eller med det suburbana, som givit namn åt till exempel en bil som Chevrolet Suburban. Man vill ha ett helt annat liv. Man vill ha ett liv med en citybike, ett townhouse och så en Nissan urban Proof att ratta. Men inte i stan.

Det är lite lustigt hur man i stan allt oftare kan se människor, som jag, med jackor och andra kläder gjorda för bergsbestigningar, urban life naturkompaniet-style, eller just add-nature. Men man behöver inte addera naturen. Man kan bara klä sig i den. Och på andra hållet, iklä sig hela stadsidentitet. Utan att bo i den.

I en krönika av Fredrik Strage för ett tag sedan skrev han hur hans identifikation med hip-hop-rörelsen fick honom att undanhålla en del av sanningen när hip-hop-artisten Adam Tensta frågade var han bodde. Rubriken på krönikan var ”Var bor du, frågade Adam Tensta. Jag ville svara Rådhuset, men min mun lydde inte. Instinktivt svarade jag Blå linjen.”

Nu har Fredrik fått barn, vilket han också skrivit en krönika om. Nästa gång han får frågan av Adam tensta kan rubriken bli ”Jag ville svara radhuset, men min mun lydde inte. Instinktivt svarade jag: I ett townhouse”.

I den där första krönikan finns också en underbar liten historia om hur de lokala rapparna i den hyfsat trivsamma Linköpingsförorten Skäggetorp odlar en sorts fiktiv gangsterkultur, med den friserade tolkningen av verkligheten att Skäggetorp är ”one of the most dangerous Swedish ghettos /…/ Robbings, shootings, rapes and arsons occur on a daily basis”. För att precis som jag med min cykel, småbarnsfamiljen med sitt townhouse och snubben i Nissan Quasai Urban Proof, låtsas lite för att livet ska verka lite tjusigare.

Man vänjer sig inte vid allt

Jag älskar Stockholms tunnelbana. Det är ett misshandlat arkitektoniskt mästerverk. Förmodligen för att det inte betraktas som ett sådant. På sätt och vis kan jag gilla det också. Det förändras, förskjuts, förfulas, förskönas. Men det här kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det är något med att den där vagnen mer än få andra platser annat känns som vår, gemensamma. Ok för de små affischtavlorna, men den här totala annekteringen. Vi blir alla någon sorts reklam. Ja vet, lönlöst, men jag vänjer mig inte.

Var finns off-stage i den digitala staden?

Det finns ett bra uttryck skapat av urbansociologen Mats Lieberg, han talar om att vara ”off-stage” i staden. Inte minst unga människor har ett behov av att befinna sig off-stage och söker därför upp platser som många andra aldrig skulle gå till.

Ett exempel. Intill min arbetslokal ligger en skola. Det går en lång trappa upp till skolan. Om man går nerför trappan kommer man till en liten avsats. Där är man helt osynlig. Där står skolans elever och röker. Kliver man ut från skolans gård och ser sig omkring så ser man ingenting. Men en halv trappa ner står ett helt gäng. Det finns tusentals sådana platser och de är livsnödvändiga för en levande stad.

Det där med att umgås, samtala, mötas och ändå vara osynlig är en viktig sak. Frågan är vad som händer med det när så mycket av vårt umgänge flyttar ut och blir digitalt. Var ses man off-stage? När är man off-stage? Var är man osynlig? Hur ser en levande nätverksstad ut? Det finns förmodligen snart allt fler möjligheter för att glömma på nätet, men hur är det med att gömma sig på nätet?

Det är ett stort problem att mobilbilder som tas i skolan snabbt blir offentliga, inte minst när det gäller mobbning. Men det kan också vara ett problem om jag som privatperson med mina digitala hyfsat privata konversationer plötsligt måste avväga vad jag säger och gör. Unsgaard-gate (den moderata press-sekreteraren som hyllade arbetslinjen med en ”invandrarkvinna” som torkade bajs i hans trappuppgång) är ett exempel på vad som kan hända. Nu är han en offentlig person och dessutom en offentlig person vars arbete det är att sprida information, så möjligen är han välförtjänt och riktigt uthängd. Men de där rökarna på skolan, kan jag citera deras facebook-uppdateringar nästa gång jag skriver om skolan? Och om jag kan det, vet de om det?

Att hela världen är en scen?

Kan ett punkthus krympa och bli en stuga

Hej,

Att komma hit nu idag kändes lite som att kliva in i en sommarstuga som varit stängd hela vintern, Petter Lindgren skrev en bra dikt om det en gång i tiden, om kryddburkshyllan där i stugan efter vintern, jag minns den inte tillräckligt bra för att våga citera, det var något om hur materien hade blivit till pulver. Nå. Så jag slog upp dörren till det här gamla kyffet och … tyckte om det, så inte kan jag bara slå av strömmen och spika igen. Mn vad ska man göra här. Jag har börjat microblogga här.

Det är ju lite mindre skötsel på en microblogg. Det ideala vore om bloggen kunde vara som i den där Ekelöfdikten där han stoppar pipan och kollar på hundlokorna (den heter Eufori). En sorts reträttplats för allt som samlas i vardagsskafferiet. André Johansson lanserade magasinbloggen, en uppdatering i månaden, nyligen. Det kanske kan vara något, men det skulle å andra sidan likna mid vardag för mycket.

Jag kanske skulle döpa om bloggen till stugbloggen. Punkthus har ju något mer pendlande och vardagligt över sig. Men att åka ut till stugan. Det kan vara något. Tills dess får jag ta fram något gammalt ur skafferiet, läs det här gamla inlägget från i våras, jag tar fram det här för att många i min närhet nu talar om att köpcentrumet Sickla i Nacka är såväl samtid som framtid. Det här är, tror jag, anledningen.

med varmaste hälsningar

Stugsittaren

Ur flödet: Sibamiffon och surdegshipsters

Två bra spaningar i Stockholmstidningarna idag. I DN skriver Åsiktsmaskinen äntligen något vasst om Akademibokhandeln i Stockholm och deras allmäna banalisering nu senast med datorförsäljning, DN skriver: ”när vi går in i en bokhandel vill vi se travar av böcker, en labyrint av bokhyllor och Martina Lowdén i en sliten fåtölj med ”Ulysses” i knät.Vi vill inte se ett par Sibamiffon som babblar om internminnen och mobila nätverk”. Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan är kan jag meddela svaret på deras bön.

Och i dagens SvD dyker ett underbart ord upp. en beskrivning av stockholmshipstern anno 2009: Surdegshipster.

Det var som någon rapporterade från Malmö och Möllevången att surdegar är det nya spädbarnet, folk går hem tidigare från fester för att ta hand om dem.

Tiden flyger – eller vart tog Social Servicecentral 17 vägen?

Kista Centrum 1984

Nu när Thåström släpper en jättebox kan man minnas låten ”Miss Huddinge – 72″ från skivan Xplodera mig 2000: ”Kom, kom, kommer ni ihåg Miss Huddinge centrum nittonhundrasjuttiotvå”. Man kan fundera över förändringen av platser som Huddinge centrum i andra tider. De flesta har förändrats, precis som Miss Huddinge får man ana. Ta Kista centrum – 84 som den bilden visar. Med Social Servicecentral 17. Det här tilldrog sig nämligen på den tiden när vissa samhällsinstitutioner också fanns i de så kallade köpcentrumen. När Sollentuna centrum nyöppnar och tar upp kampen med Kista hittar man inga institutioner, utan istället ”ett vattenfall  omgärdad av restauranger med palmer och exotiska växter från hela världen”. Man kan ju bli socialrealist för mindre. Nästa gång någon ska redesigna ett köpcentrum kräver jag att man tar in Roy Andersson som konsult, för åtminstone en doft av magisk melankoli.

Klicka på bilden för större version. Den är hämtad ur boken ”Staden vi byggde – Svenska bostäder under 40 år” från 1984

Svarta SAAB-tisdagen

Nyheten om SAAB:s till synes ondvikliga nedläggning toppar tidningssajterna. I våras gjorde jag ett reportage inifrån den blivande industriruinen i Trollhättan, finns att läsa här.

Sådant som räddar omnipotent arkitektur

Den här kiosken står på Norra Bantorget i Stockholm. Bakom den tronar det nya Clarion Hotell svart och stort. Hela bantorget är omgivet av byggnader i den där allsmäktiga stilen, arbetarrörelsens LO-borg på ena sidan, Norra Latins skolutopi på den andra och Clarions monument över det goda livet. Den där korvmojjen är den enda punkten på torget där man kan mäta sig med taknocken.