Den fåfänga jakten på den verkliga staden

Birmingham, Digbeth, mars 2010

Jag gjorde en resa genom Europa. Hamnade i städer jag aldrig varit i förut. Besöken var korta, alltför korta för att man skulle hinna lära känna staden. Man fick gå på ingivelser och hugskott. Vi gick ofta fel. Eller det visste vi ju inte, men det kändes som om det fanns en bättre gata någon annanstans, där man borde varit istället. Så satt vi på en pub i Birmingham och såg på en video med Kylie Minogues ”I should be so lucky”, medan regnet föll över det industriområde där Ozzy Osborne jobbade på ett slakthus 1962.

Och undrade: Är det här Birmingham?

Man skulle kunna föreställa sig att man kommer till Cityterminalen i Stockholm, med en adress till ett hotell, kanske är Scandic nere på Vasagatan. Man  passerar en stängd systembutik ett nattöppet apotek och checkar in. Innan man somnar slår man upp kartan över Stockholm och försöker föreställa sig vart man ska gå. Googlar ”stockholm + best restaurants” och får 3 träffar: Brasseri Godot, Gyldene Freden och Divino. Skummar igenom texten, ”a young hip clientel”, försöker tänka om man är en sådan.

Innan man somnar.

Hur ska en bra promenad i en stad se ut?

TS Eliot har den rätta känslan för en kvällspromenad i blå timmen: ”Jag gick i skymningen genom trånga gator, såg ensamma män i skjortärmarna luta sig ut genom fönster, såg röken ringla blå från deras pipor”. Det räcker för mig. Städer är ofta angelägna om att vara något bestämt. Innan Stockholm, blev skandinaviens huvudstad var man ”beauty on water”. Jag minns en alldeles särskild vacker resa till Prag där vi aldrig kom ner till floden.

Jag föreställer mig en möjlig vistelse i Stockholm helt utan vattenkontakt. Man anländer en söndag i mitten av augusti till ett närmast öde Vasastan. Alla är på Gotland. Utan guidebok i Vasaparken där några kvar-i-stanare spelar fotboll på konstgräset. Man fikar på ett öde Ritorno, upptäcker att man glömt kartan. Går Odengatan ner till Sveavägen, kikar in på det svala stadsbiblioteket, häpnar över rotundan, följer Odengatan ända upp till Östermalmsgatan, går till Karlaplan. Sätter sig vid fontänen. En vänlig dam berättar att Ingemar Bergman bodde i ett hus på hörnet. Man äter middag på Cassi och tänker: “Det här var en bra dag”. Innan man tar en taxi hem till hotellet och tänker: “Så det här var Stockholm”.

När någon på morgonbussen till flygplatsen sätter sig bredvid en och säger något om “Nordens Venedig” nickar man och hummar belevat för att inte verka oförskämd eller korkad.

publicerad som krönika i tidningen Stockholm City 12/4 2010

Annonser

Jag tänker på hundrastgårdar

Hua Mei Bird garden, New York

Jag tänker på hundrastgårdar. Bilden jag ser framför mig är bland det mest dystra jag kan tänka mig. Ett eländigt gunnebostängsel, en söndertrampad grusmatta, runt, runt, några risiga buskar med gråsparvar. Som när jag rullade runt min älskade döende mormor, då helt utan minne, på en innergård på Brunnsgatan, ålderdomshemmets höga väggar. Hur sorgligt allt verkade. Den där gården, de dystra fasaderna. Rökte hon där hon satt i rullstolen med filten kring benen?

Då hade jag velat vara på vilken annan plats som helst med henne. En plats där hon fortfarande mindes vem jag var. Hemma i lägenheten på Tulegatan, de inrökta tapeterna, minnena, skålarna, fotografierna, älskarens gamla pipor. Balkongdörren öppen, gråsparvar, vårsol.

Bara inte den där hundrastgårdskänslan.

En gång såg jag en fågelrastgård. De kinesiska männen på Lower East side i New York promenerade varje morgon ut på trottoarerna med sina fågelburar. De gick till Hua Mei Bird garden mellan Chrystie street och Bowery med sina burar svepta i vitt tyg. De hängde upp burarna i träden. Det var alldeles tyst till en början, sedan knöt de av de vita tygerna och kacklet, kvittret, snacket började. Den här platsen var egentligen inte mer än en bred refug mellan två enkelriktade gator, som mitten på en mindre boulevard.

Det är en av de vackraste saker jag har sett i en stad.

Det var så uppenbart att en platsens värde inte hade med storlek eller utseende att göra. Bara några träd, grenar, inget särskilt. Jag vet inte om fåglarna längtade ur sina burar, eller om de där kinesiska männen längtade till de vidare vidderna i Central park, tjugo minuters tunnelbaneresa därifrån. Men jag tror inte det.

Det kanske inte hundarna och hundägarna på hundrastgården heller gör.

Platsers magi uppstår på något vis i varje ögonblick. Det har ganska ofta väldigt lite att göra med trista gunnebostängsel, grus och uppenbarelse att göra. Fick jag välja ut en magisk filmscen som utspelar sig i Stockholm så skulle det bli scenen på fotbollsplanen i Tantolunden i ”En kärlekshistoria”. Grus, damm, skrubbsår, tårar, på en väldigt alldaglig plats. Men varje gång jag går förbi ser jag den där scenen framför mig. För de flesta som inte sett filmen måste platsen tyckas helt meningslös.

Egentligen vet jag inte om mormor längtade hem till lägenheten på Tulegatan, och tillbaka till alla minnen. Jag vet att jag gjorde det. Men nu när jag tänker tillbaka på det, på den där dystra gården, hon där i rullstolen, sista gången vi sågs. Det är ganska vackert ändå.

Tidigare publicerad som krönika i Tidningen Stockholm City

Stockholms tunnelbanas långsamma förfall

Liljeholmens tunnebanestation, 2010

När någon frågar mig om Stockholms finaste byggnad eller den bästa svarar jag nästan alltid tunnelbanan. Min förälskelse för tunnelbanan började 1980 när jag började pendla från Färingsö, 27 kilometer från Stockholm, med buss in till Brommaplan, och sedan vidare med tunnelbana till Skanstull eller Farsta Strand där min pappa eller hans fru plockade upp mig. Jag lärde mig stationerna utantill, gröna lingen, jag satt på galonsitsarna och såg mig storögt omkring. Jag gled från ovanjord ner i underjorden vid Fridhemsplan. Det var magiskt.

Tunnelbanan var inte perfekt då, men den kändes som en plats som ville mig väl och som var för mig. Idag när jag stod på perrongen i Liljeholmen kunde jag se hur man nu också sålt ut golvet till annonsörer. Stockholms tunnelbana befinner sig på ett sluttande plan. Problembarn, vill jag minnas att det fanns ett ord som hette. Vet inte om det finns längre. Tunnelbanan betraktas som ett problembarn, inte som en tillgång. Idag gör man allt för att klistra över något som man inte gillar med sådant som är nytt och fräscht, som ”Drygt 180 olika ostsorter på ICA Kvantum”. Att sk problembarn behövde kärlek lärde jag mig när jag bodde på Färingsö där Skå-Gustav hade sin barnby. Å andra sidan är den nedlagd nu och E-type ville ett tag ha dit en vikingaby, men det blev bostadsrätter istället.

Jag skrev en text i Expressen förra veckan om Hjalmar Mehr, där jag önskade kärleken till tunnelbanan tillbaka. Ett kort utdrag:

Pendlaren är och förblir en av stadens största hjältar. Men de senaste 20 åren har Stockholms tunnelbana ödelagts – trivselmässigt, designmässigt och innehållsmässigt. Reklamen har tagit över, vagnarna och stationerna har sedan länge varit till salu. Vid stationen Medborgarplatsen har reklamskyltarna placerats så att ordet medborgare inte längre syns, där står numera bara ”platsen”. Jakten på plankare har gjort stationerna till slutna fort.

Det är inte Stockolmskärlek man känner där. Det är ett pågående karaktärsmord på en storstad som Stockholm. Hjalmar Mehr drog i gång arbetet med att skapa den tunnelbanekonst som konstnären Vera Nilsson skrev till honom om 1955: ”Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.” När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes med sina Siri Derkert-ristningar i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen.

Litet blir stort

Stortorget, Kalmar

De senaste åren har det slagits rekord i antalet campingnätter i Sverige. Aldrig förr har fler campat runt om på landets campingplatser. Man kan fundera över varför. Kanske för att vår tid har blivit så bofast, hemmet så rotat, att längtan ut på ett hus med hjul är större än någonsin?

Frihet.

Men bofastheten verkar å andra sidan stark på campingplatserna, bila upp husvagnen, staka ut gränserna. Kanske lockar det lilla och tillfälliga när det egna hemmet blivit ett monument.

Litenhet.

Det talas mycket nu om de stora husen, de som kan bli höga och synas, husen som är så uppenbara att de inte går att bortse ifrån, som tar plats. Det är de politiskt tillsatta husen som ska skänka glans och ära åt sina tillskyndare.

De är byggda för evigheten.

Men den religiösa tanken att man måste krympa sina medborgare för att de ska häpnas är inte nödvändigtvis den enda. Om jag vore politiker och stadsbyggare skulle jag nu börja vända mitt intresse mot de mindre husen, de riktigt små. Tänk husvagn. Då kan man få väldigt mycket arkitektur för pengarna, och tro mig, när ryktet börjar gå så kommer människor att vilja se det där lilla huset som inte ser ut som något annat.

För tre år sedan presenterade den brittiska arkitektbyrån FAT ett övervakningshus för att motverka cykelstölder i Schevningen i Holland. De kallade huset ett ”nonument”, ett väldigt litet monument. Nu har det hamnat på frimärke. Säg hej till det blyga monumentet. Eller varför inte det flyttbara monumentet. Istället för att låta en plats stå tom i decennier i väntan på stora investeringar i form av en jättestor bowlinglåda vid en rondell i stadens utkant, så kan man låta det tillfälliga ta plats.

Eller tänk tanken: en stad blir berömd för sina märkligt utformade och genialt utförda offentliga toaletter. Små briljanta hus runt om på gatorna. Eller för de märkliga vagnarna som korvförsäljarna drar omkring på. Hur många märkvärdiga korvvagnar (som kan konverteras till blomstervagnar, kaffevagnar) får man för en arena till på slätten?

Och vilket märks egentligen mest bland människorna? Det stora eller det lilla?

Variant på den här texten publicerad i Sydvsenskan 2 mars 2008.

Arenadrömmen – en dröm om vad?

Stockholmsarenan vid Globen

Anders Mildner skriver intressant om relationen mellan hangarkultur och gräsrotskultur på sin SvD-blogg idag. Rasmus Fleischer följer upp  i sitt twitterflöde. Eftersom jag tidigare varit inne på ämnet så hakar jag gärna på. I tunnelbanetidningen Stockholm City (24 september 2009) skrev jag följande om Stockholmsarenan:

Samma dag som ett skadeskjutet och närmast uträknat Hammarby spelar ödesmatch mot Gais i den allsvenska bottenstriden presenterar Stockholm stolt den nya arena som Hammarby ska spela på i framtiden. Verklighetens buttra snedsparkar möter framtidens polerade drömmar om något helt annat. Men arenadrömmarna handlar förstås inte om småtråkiga fotbollsmatcher för Hammarby.

De handlar om stora upplevelser. Globens VD Ninna Engberg jämförde det ”Entertainment district” som ska omge Stcokholms arenan med LA Live i Los Angeles, vars devis är att vara ”det där magiska stället där man skriker som högst, skrattar som hårdast och lever som mest”.

Jag kan komma på tvåhundra projekt som skulle göra mer för möjligheten att leva mer i en stad som Stockholm. Inget av dem skulle behöva rymma 40 000 personer. Tre nya stora arenor i Stockholm på 10 år. Politikerna gör alla vågen från sittplats. Vi lever i arenakapprustningarnas tid. Som i alla kapprustningar är argumenten svaga och orden stora.

En annan slående sak är hur de här stora framtidsdrömmarna resulterar i så trist arkitektur.

Stockholmsarenan är en alltför stor (upplevelse)bubbla på den lilla parkeringen mellan Nynäsvägen och slakthusområdet. Ena sidan hänger ut över Slakthusvägen som en välfylld buk, trafiken ska trängas in därunder. Swedbank Stadion är lika tråkig som din vanliga banklokal.Det här är inga framtida landmärken det är ängsliga spekulationer i en möjligen omättlig längtan efter att skratta hårt, skrika högt och leva mer. Artificiell stadsbyggnadsstimulantia i trista apoteksburkar om ni frågar mig.

Jag har tidigare försökt beskriva drivkraften bakom och vara hyfsat förlåtande mot resultatet av arenabyggandet i en artikel i Sydsvenskan för ganska exakt tre år sedan här. Och en text i Arkitektur som jag ska jaga reda på en pdf på snart.

I nästa inlägg utlovas en text om varför litet är bättre än stort.

Omsorg om en gammal tysk fredspristagare

Så här ser Willy Brandt-statyn ut i Hammarbyhöjden. Försvinner ett klädesplagg är snart den gamla damen där med ett nystickat. Man måste älska omsorgen.

Uppdaterat, läs mer om Willy på Anna Norrbys blogg, här om kläderna och här om han som tänder ett ljus för Willy.

Uppdaterat 2: det är alltså ingen gammal dam som stickar, utan så vitt jag förstår en ung kvinna.

Strandvägen 11 och breda trottoarer

5,5 meter trottoar West Village, New York

Min morfar bodde på Strandvägen 11, det var en tjusig adress, det förstod jag redan som sjuåring. Tvärs över våningsplanet bodde Jan Malmsjö och Marie Göranzon. Det var också lite tjusigt. En gång kom Marie över. Allt stannade av. Instamatickameror plockades fram ur handväskor. Hon syns på en suddig bild. Alla barnen uppklädda, min kusin har hårda flätor, jag en obekväm skjorta. Alla var annorlunda, som om de verkligen ansträngde sig.

Vi var bara där en gång om året, annandag jul. Det var inte bekvämt eller mysigt någonstans i den där lägenheten. Morfar och marmor, marmor och morfar.

Men jag gillade trapphuset. Vi hade åkt bil tre mil från en plats där allting var litet, skokartongshus med små atriumgårdar, små konstgjorda kullar och en liten skog runt ett vattentorn. Man kom in till staden, det skulle bli en lite trist kväll det visste man, och hemma låg alla julklappar, men när man gick in genom den höga tjocka rosa porten och kom in i trapphuset, med den stora trappan. Det var som en kyrka. Mitt i alltihop stod en liten öppen stålhiss för max tre personer, 230 kg.

Strandvägen 11 byggdes 1895. Marcus Wallenberg flyttade hit. Det var en tid när trappor var stora, trapphus representativa. Trappan i morfars hus var ett helt rum, man kunde stå fyra personer där och ändå låta någon passera.

Och likadan var det ute på gatorna, breda promenader under formklippta träd; Strandvägen, Karlavägen, Valhallavägen. Gatorna blev platser lika mycket som gator.

Nyligen flyttade jag till ett nybyggt hus, Svenska Bostäder, hyresrätt precis som morfars, ett fint hus. Hiss för 10 personer – 1000 kg! – men trappan smal som en bokhylla. Praktiskt: en stor trappa är ju lite onödig. Å andra sidan är det något med det onödiga.

Jag var i New Yorks West Village en gång och gick i spåren efter Jane Jacobs. Jane Jacobs skrev om städer. Hennes mest kända bok är ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Ett kapitel heter: ”Trottoarens funktion: barnuppfostran”. En bra trottoar var, menade hon, en plats där barn kunde se och synas av de boende i kvarteret.

Jag stegade upp trottoaren där i West Village, den var 5,5 meter bred (se bilden). Tillräckligt bred för att studsa en fotboll utan att vara orolig för att den ska åka ut i biltrafiken. I Amman i Jordanien har man fattat det där med trottoaren som urban förändrare, New York Times rapporterar om de nya breda trottoarerna med bänkar i Amman här.

Jag tänker på den där barnuppfostrande trottoaren när jag klämmer mig fram på Stockholms trottoarer, smala som bokhyllor där ingen kan kosta på sig att stanna. Det fostrar nog mig också på något vis. Och jag kan sakna den där möjligheten att bli stående stilla en stund, lagom onödig, på en bred trottoar, medan staden fortsätter rusa förbi mig.

Tidigare variant publicerad som krönika i Stockholm City 15/2 2010.