Var vi sätter oss och varför

Jag gick förbi det här sittande paret häromdagen. De hade hittat en plats under tunnelbanebron, i solen, invid vägen, och bestämt sig för att sitta en stund.

Man kan fundera på vad det är som gör att vi sätter oss ner och när vi gör det. Bara tjugo meter från det här sittande paret finns det en liten park med ett dussin bänkar där nästan aldrig någon sitter.

Varför gick de inte dit och satte sig? Det är ju gjort för det? Kanske för att de inte hade något bröd med sig till duvorna. Kanske för att de inte skulle lukta på blommorna. Det kanske bara blev så. Hur ofta går vi egentligen ut med den uppenbara avsikten att slå oss ner på en bänk?

Om man ser på var bänkarna står i staden så är det uppenbart att föreställningen om den sittande stadsbon fortfarande är den om någon som går ut i avsikt att sitta ner. Jag har inga officiella siffror på det här, men något säger mig att i relation till hur många som vill sitta ner vid olika givna tillfällen så är det hopplöst många bänkar som samtidigt (på andra platser) står tomma.

Det stod i Dagens Nyheter om de nya innovativa möblerna i det offentliga rummet. Som ett exempel nämndes solstolarna i Rosenlundsparken i Stockholm. Inget fel på dem, de ser trevliga ut. Men de hade varit långt mer innovativa om de var solstolar som man kunde plocka från ett ställ i staden och sätta upp där man själv önskade det.

Den här synen på stadsbon som någon sorts fotbollssupporter som vill samlas i klunga framför en storbildsteve är märklig. Det är klart att det ska stå bänkar och gärna solstolar på torgen och i parkerna. Men intressantare ändå är alla platser där det inte går att slå sig ner.

Jag skulle vilja föreslå en helt ny kultur av mer eller mindre dolda sittplatser i staden. Små avsatser, varför inte gungor, inte för oss som inte har det lika bra som pensionärerna med sina rullatorer, som går omkring med en stol vart de går. Det gäller bara för den kreativa stadsbyggaren att leta upp de där soliga hörnen, de små gliporna där man kan se på folk, och så förse dem med ett icke uppfordrande litet utrymme att slå sig ner på.