Skräckbilden av staden

Stortorget i Malmö

Titta på bilden ovan. Det är i Malmö, Stortorget, man har rest ett pariserhjul, det ska vara en lite rolig grej att förlusta sig i, staden som ett nöjesfält. Men det är inte bara det, det är något fel på bilden. Den publicerades i dagens Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”Minuterna före mordet”. Polisen använder den och andra bilder för att försöka lösa mordet på Stortorget i Malmö som skedde förra helgen.

Men det ser ju inte alls otäckt ut. Det är något fascinerande och märkligt med övervakningsbilder. De är alltid den perfekta bilden av tråkighet och vardaglighet. Men så händer något och allt förändras. Bilden blir något helt annat, och när bilden förändras, förändras platsen. Månaderna efter Knutbymordet hamnade jag, utskickad av Expressen Kultur, i en skogsdunge på andra sidan Knutbyvillan. Polisens avspärrningsband låg sönderslitna i skogen. Jag låg där och tittade och tittade. Ett vanligt ljusblått hus. Men ändå inte. Här ett kort utdrag ur texten jag skrev:

När bilderna från mordplatsen i Knutby norr om Uppsala började spridas i medierna syntes en välmående blågrå villa. Polisens blåvita avspärrningsband runt en sorts patenterad vanlighet. Det kunde inte hända här. Vi väljer alla platser att bo på där ingenting hemskt ska kunna hända. Den prövande följdfrågan skulle kunna vara: var skulle det kunna hända, hur ser den platsen ut?(Hela texten här)

Jag skrev en text i Sydsvenskan i höstas som handlade om mordkartor, och hur de nu används av tidningar för att visa var morden sker, och vilken typ av mord det är. De där kartorna förändrar också bilden av staden. Liksom bilderna av Knutbyvillan gjorde det, och de från Stortorget. Staden skaffar sig ett undermedvetet.

Med mordkartan i handen blir staden både ganska fascinerande, genom sin fiktionalisering av våldet (på den här gatan mördades en 34-årig svart man i juli 2006 av en 26 årig svart man, vapnet var en pistol, motivet droger), men också som en vägvisare till platser där jag inte vill bo eller som inte vill besöka. Vi är vana vid att kartor visar saker som finns, hus, åkrar, vägar, men med de nya sociala kartorna (med sina alltmer omfattande positioneringstjänster som Anders Mildner skriver om här) liksom i de här mordkartorna, finns information om sådant som har hänt. Kartan tycks därmed bli verkligare än förut. Mer begriplig.

Jag var inne på det där också i en text om de nya Iphone- eller twitterflanörerna i en text i Sydsvenskan för en månad sedan. Twitterflanören driver fram i ett folkmoln, en by, där han känner till alla. Storstadsbon har blivit en bybo, ­sociologen Zeynep Tufekci beskriver det som att det urbana livet nu ”har gjort en hel cirkelrörelse tillbaka till byn där alla kan veta vad du gör”. Megastaden har fått en parallell mikroby.

Den där bilden av Stortorget är egentligen raka motsatsen. Övervaknigskameran saknar avsändare, den filmar allt, den har inget filter, den bara pågår och pågår (den är som tanken på Ipred). Så händer något och den får en betydelse. Och platsen blir lite mer skrämmande.

När jag går runt och berättar vad jag gör med min mobil är jag ett filter, mina vänner är mina mottagare, vi kan inbilla oss att vi går i en parallell värld. På något sätt känner jag mig lite tryggare då, när jag kan koppla upp mot mitt lilla moln av vänner. Jag är hemma, fast jag är borta. Medan övervakningskamerorna står still och väntar på nästa hemska händelse.

Bara inte jag är med på den bilden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: