Stadsmaskinen – plastmaskinen

The Graduate. One Word: plastics.

Jag vill så gärna att livet ska vara på riktigt. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Nyp dig i armen, du är vaken. Livet är alltid på riktigt.

Sant. Men bland mäklarlögner, lånelöften och krisförnekelser hamnar jag ibland i där tonårskänslan av alltings overklighet. Som i filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffmans karaktär Ben ser på vuxenvärlden genom ett cyklop. Med simfötter på fötterna.

Det oändliga avståndet mellan honom och allt runtomkring.

En man kommer fram till Ben och säger: ”Jag ska bara säga en sak, lyssnar du?” Ben nickar: ”Yes, sir”. Mannen ser allvarlig ut och säger: ”Plast, det är framtiden”. Klipp här.

Life in plastic, it’s fantastic.

När jag passerar en sopbil på Götgatan, stanken sticker, tänker jag: det här är på riktigt. Något liknande händer när den stora mjölbilen backar in på baksidan av bageriet och pumpar in mjöl i stora slangar. Eller när jag mitt i stan passerar ett galler och djupt därnere kan höra tunnelbanan passera.

Den där längtan efter det som är på riktigt, en sorts backstage istället för homestage, dyker ofta upp när jag går i staden. Min invändning mot gallerior rör sig om det. De är ju hittepå. Gator där man inte behöver ha mössa på sig i november.

Det kan ha att göra med att jag föreställer mig staden som en maskin, en förädlingsmaskin. Och att det idag i stort sett bara är det förädlade jag ser, aldrig själva maskinen. Det är skillnaden mellan en bilfabrik och en Statoilmack. Jag går runt i en statoilvärld och längtar till ljudet från fabriken.

Jag inser att det riskerar att göra mig till Plura. Men det finns väl en tid för allting.

Virginia Woolf skrev 1931 ett antal reportage om sin hemstad London. Jag skrev om den boken här. Där går hon storögd omkring i hamnen, bland bomullsbåtarna, tunnorna med fuktig tobak i lagerbyggnaderna. Hon ser på det som, en bit bort, på Oxford Street blivit bomullskappor och slanka cigaretter. Woolf skriver om begärsmaskinen staden, hur vårt begär lyfter hem råvaror från avlägsna platser till lagerbyggnaderna, för att förädlas och säljas.

I vår tid ligger det konsthallar eller PR-byråer i lagerbyggnaderna. Hamnarna har blivit bostadsområden som ser ut som semesterortskulisser. Och när såg du en bomullsbåt senast?

Tog därför en promenad till slakthusområdet i Stockholm. De lovar att deras verksamhet i första hand är inriktad på ”styckning, förädling och handel med kött-, fläsk- och charkuteriprodukter.”

Men livsmedelsverkets bestämmelser stoppade mig utanför slakthallarna. Så till slut hamnar jag ändå lite besviken framför svalen på Konsum med en anonym kassler i näven.

 

Variant publicerad som krönika i tidningen City 9/11.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: