E4an söderut

En vanlig lönehelg är E4:an förväntansfullt målinriktat smockfull av bilar. På väg till Bauhaus, IKEA eller Elgiganten. E4:an är en transportsträcka. Man vet vart man ska, man styr ut från sin parkeringsplats, kör på och av på- och avfarter tills man blir en del av den där lönerörelsen söderut, eller norrut.

Och så stannar man vid sitt mål.

Men tänk om man såg själva E4:an som en gata, en plats där man stannade vid ett skyltfönster, gick vidare till nästa, flanerade. Jag medger, det krävs en ganska stor föreställningsförmåga och ett visst mått av målinriktad förnekelse.

Men inte svårare än att intala sig att det faktiskt är kul att plocka på kartonger på den där långa blå vagnen på Ikeas Tag-Själv-Lager.

Gjorde man det, tänkte sig E4.an som en sorts gata, kunde man ta en av avfarterna vid Vårby och så småningom snurra runt på vägar med namn som Modulvägen, Geometrivägen eller Drivhjulsvägen.

Ni märker, här finns inga gator bara vägar. Adresser där man inte ska stämma träff med någon efter klockan 18.

Gjorde man den här utflykten en vardag kunde man kan logga in på ett forum för lastbilschaufförer för att hitta ett lunchställe. Ett av kraven på forumet är att det är lätt att parkera lastbilen. Vad sägs om ”Volvo Aeros personalmatsal på Kvarnbacksvägen, bakom Plantagen (kanonkäk)”. Eller ”Bro, I samma kåk som Willys, ovanför Fliebergs finns ett schysst ställe”.

Är man inte lastbilschaufför, eller jobbar på Drivhjulsvägen, så blir det här en sorts glesbygds- eller industriromantik. Lite som när Thåström började spela industrirock eller när hela klubbstockholm älskar att ett ställe som Trädgården ligger under tre stora broar. Industriromantik är inget nytt, romantiska målare i det brittiska 1800-talet tyckte om att måla bolmande skorstenar och framrusande ångbåtar på den tidens E4, floden eller kanalen.

Behöver man istället ett nyttoargument för att kliva av E4-tåget kan man se det som hembygdskunskap. I årskurs fyra åkte jag med hela klassen in till Gamla Stan och tittade på var gränsen mellan Sörmland och Uppland gick, och skulle leta upp ett dörrhandtag som såg ut som ett lejon.

Man kan istället tänka sig en tur till Sätra och Segeltorp med uppgiften att notera skillnaden mellan bilhandlarna på de två olika sidorna av motorvägen. Lyxåken på Segeltorpssidan och de mer blygsamma bilnasarna på den andra. I handskfacket har man Bosse Bergmans bok ”E4-staden”, som bland annat guidar till ”Upplands Motors nya bygge för 400 miljoner vid Kronåsen, 15 000 kvadratmeter”.

Och sedan kan man luncha på Daisys Express på Elektravägen 32.

(krönika publicerad i tidningen Stockholm City )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: