Staden och den fria människan

Jag har inte alls kunnat följa med i alla turer kring de nya lagförslagen för internet i EU. Men allt fler börjar använda liknelsen mellan storgatan som en sorts stadens fria gata med alla möjligheter och en sorts nischad trist varumärkesgalleria. Isobel talar om att nätet styckas upp till en affärsgata ”där de olika operatörerna erbjuder det just de önskar”. Och i kommentarstråden använder Lisa Förare Winbladh uttryck som ”internet som ett antal klonade shoppingmalls”.

Den här parallellen med staden som jag planterade för SVT för några veckor sedan är intressant, men jag blir inte riktigt klok på hur den egentligen ser ut. Jag tror den blir tydligast om man ser på vad som under olika perioder har hänt med svenska medelstora städer, det är nämligen där som förändringarna i köpmönster har slagit igenom mest. De stora städerna ligger lite utanför det där eftersom de alltid erbjuder ett alternativ. På 1960-talet var det en sorts Domuslador som gällde. de var ju inte statliga, men det kändes nästan så. En sorts likriktning in i en grå verklighet. Som i många fall slog sönder fungerande handelsmannastäder, och hantverksverksamheter. Samtidigt byggdes en mängd förorter efter ett liknande mönster. Det intressanta med både Domusvaruhusen och förortsbyggandet är att båda ansåg sig verka för en urban kultur, en blandad levande stad. Den skulle bara inte se ut som förut. Det är den goda viljans scenario. Hur nu det skulle vara applicerbart på nätet. Kanske som en sorts ipred-stad. Det välvilliga men aningslösa statliga och kommersiella ingripandet.

Nästa stora förändring av de svenska stadskärnorna var utan tvivel anläggandet av externa köpcentrum och den därpå följande likriktningen i stadskärnorna. Samma kedjor som i externcentret, samma bekvämligheter. De klonade galleriorna. Åk till Karlstad, Linköping, Uppsala. Samma samma. Som det nät som många ser framför sig, utan små ”mom- and pop-stores” eller den kreativitet som gör städer annorlunda och attraktiva. Till platser man vill vara på.

Men samtidigt föreställer jag mig just handeln och handelns förändring som stadens själva ursprung. Det är inte handeln det är fel på, det är inte galleriorna. Och alla platser på nätet som jag gillar handlar ju också om handel: Spotify, Facebook, Twitter. Butiker på storgatan allihop. Men jag anar att det inte är i gallerialiknelsen som kärna egentligen finns. Det är någon annanstans. Det är i känslan av frihet. En känsla som inte är omöjlig i en galleria, kanske till och med i en Dressman-butik (eller?). Vad det handlar om är möjligheten att kunna vara och göra något som är jag i allt detta.

Staden är den platsen. Som i tv-dramatiseringen av Berlin Alexanderplatz där Franz Biberkopf kliver ut i staden och man konstaterar att ”Berlin är stort, det finns plats för en till”.

Det är väl det. Att man med inskränkningar i den personliga integriteten inte ger det där utrymmet för en till. Det är kanske inte butikerna man klonar utan medborgarna. Ordet för medborgare citizen, kommer från ordet för stad. Handeln förändras, storgatan förändras, butiker läggs ner. Det må vara hänt. Men det är när man försöker tala om för mig vart jag ska gå, och vart jag har gått, som staden dör.

Det är så jag föreställer mig att man skulle kunna betrakta idén om nätet som en möjligheternas stad där det alltid finns plats för en till. Liksom hoten mot dem. Men jag är inte säker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: