Göteborg vs Stockholm

I dagens DN kan man genom att först läsa ”Åsiktsmaskinen” i DN På Stan och sedan en intervju med göteborgsmusikern Joel Alme få syn en avgörande skillnad mellan Göteborg och Stockholm. Göteborg är sedan länge ”evenemangsstaden”, man har haft Fridrotts VM, det är ständiga Kalas på sommaren, en kollega som var nere på Göteborgsvarvet kunde berätta att man i högtalare överallt kunde höra entusiasmen över detta trevliga att vara ute tillsammans.

I Stockholm däremot, där ska man avsky evenemang som till exempel ”Smaka på Stockholm”, eftersom man då ”dricker öl ur plastglas och lyssnar på Rongedahl”.

Föraktet för evenemanget kommer från en sorts funktionalistisk syn på staden, där sådant som inte uppenbart har en given funktion eller riktning ska bort. Arkitekten Bernard Tschumi har beskrivit evenemanget just som något som sträcker sig bortom någon sorts program för staden.

Därför blir det på sätt och vis lite motsägelsefullt i Göteborg när man identifierar sig med evenemaget, och på så sätt gör det till ett program för staden. Evenemanget, tänkt karnevalen i Rio eller tomatkastningen, La Tomatina i Bunol i Spanien, är ett undantagstillstånd som inte har någon riktning.

Joel Alme sammanfattar det ganska bra när han förklarar vad han saknar i Stockholm: ”I Stockholm har alla redan gjort allt, det känns som att det inte finns något mer att upptäcka”.

Allt är färdigt, inga undantagstillstånd är önskvärda.

4 svar

  1. Som göteborgare i exil måste jag protestera – det finns gott om göteborgare som avskyr evenemangshysterin, som ogillar Göran Johanssons ”evenemangsstråk” och som mer än gärna sågar alla stora kalas med öl i plastglas.

    När jag läste intervjun med Alme tänkte jag snarare på gör-det-själv-känslan som finns i kvarteren kring Långgatorna i Göteborg, i stora delar av Malmö eller i viss mån i Köpenhamn, och som jag kan sakna i Stockholm – känslan av att det fortfarande finns hål i staden, utrymmen där man skulle kunna öppna en liten butik eller en bar utan att vara förmögen från början. Det jag gillar med Göteborg har väldigt lite att göra med förekomsten av toppstyrda evenemang…

  2. Nja. Det är nog snarare en klassfråga. Göteborg är väldigt mycket arbetarklass, Stockholm är väldigt mycket medelklass. Det var därför jag flyttade från Bästkusten till Ostkusten. Kul att se Stockholm för en gångs skull hotat av något från Gôtet (det folkliga och smaklösa).
    Joel Alme sa däremot en annan bra sak: i Göteborg finns romantiken. Stockholm har alltid varit kallt.

  3. Ni har rätt, båda två, såklart eftersom ni båda har bott i Göteborg. Vilket jag inte har.

    Och det är konstigt att som Göteborg identifiera sig med evenemanget, eftersom evenemanget är ett undantag, det kan inte vara en regel.

    Men det är ändå något med det uppenbara avståndstagandet från det ”folkliga”, som också omfattar allt från studentkorteger med ”Oa hela natten” till olika typer av förortsmiljöer, som finns i Stockholm som sprider sig också neråt, när det inte längre är plastglas och öl. Kanske ner till gör-det-själv-andan.

    Kan det också ha att göra med att Stockholm är en stad som är så extremt enkärnig?’

    Sen kommer ju all bra svensk musik från antingen Göteborg, Malmö eller någon stad i Norrland. Det måste ju betyda något.

  4. Ungefär såhär sa hon-vad-hon-nu-heter på DN som skriver om stil med Greider angående paret Reinfeldts famösa tenniströje-bärande vid ankomst till Kina när de skulle begå statsbesök:
    ”Borgarna tror att de vet. Sossarna är i alla fall kloka nog att inse att de inte vet och fråga nån hur man gör.”

    Där nånstans finns ett frö. Fast tvärtom.
    Det har inte med dessa städers eventuella olikhet att göra, de är tvärtom väldigt lika – samma ängslighet, samma bottenlösa vilja att behaga, samma samlande i löjliga, lättavlästa grupperingar, ett slags provinsiell masochism. Man har bara väldigt olika sätt att hantera detta på.
    Göteborg = ängslig = behaga = envåldshärskare, nostalgi, instrumentell kultursyn, bredbent rock och stöl.
    Stockholm = ängslig = utesluta = kortsiktighet, narcissism, nätverkande, självbedrägeri och silo-tänkande.
    Typ.

    I sin iver att vara annorlunda så glömmer man att vara sig själv. Det brukar ju räcka. Och det är sällan särskilt lyckat att bara definiera sig själv i förhållande till nån annan – man måste ha ett eget innehåll också.
    Varför inte bara vara denna till synes alldeles självklara och trygga ”nån” som man enligt ovan exempel kan fråga hur man gör olika saker?
    Eller är jag väl naiv nu?

    Nåja, generaliseringar och kulturkonservatism. Är det inte vad vi alla behöver soliga dagar som denna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: