Galet på åttiotalet

Varför blev den arkitektur som kom att ersätta det så bespottade miljonprogrammet ofta så mycket sämre än det den avskydde? Det började redan i slutet av 1970-talet. Eller i mitten. Allt var nog energikrisens fel. Den allmäna tanken var att husen måste bli tätare, tjockare, och fönstren mindre. Samtidigt hade miljonprogrammets öppna stadsbyggande, stora ytor, höga hus, mycket ljus fått sin sista törn. Det var dags att gå tillbaka till det ”stadslika”, det vill säga bostadsgårdar, gränder, gator. Problemet var bara att man fortsatte att bygga långt från den befintliga staden. Resultatet blev ett gäng inåtvända byar med tunga, korta, tjocka hus, för evig försänkta i mörker. Lampor som tändes mitt på dagen. Ett av de första områdena var Kista. Nu sedan länge uppgraderat med en galleria från den hala samtiden. Besök Kista anno 1980 här, klicka vidare på ”fler bilder”. Uppföljarna saknades inte. Den mest omtalade blev ”Skarpnäcksstaden”, notera ändelsen i namnet. Det var viktigt här att skilja sig från det som fanns runtomkring, Kärrtorp, Bagarmossen, Farsta: förorter! Nu var det stad som gällde. Och tätt och tungt som en stad är det. Men längtan efter punkthusen, lamellhusen, i ”förorterna” väcks snart när man ser det här. Det är en överproducerad syntetisk stad. Inte olik den musik som gjordes ungefär samtidigt. Exemplen kan mångfaldigas. När man nu talar om att riva 1960-talets bostadsområden för att de behöver renoveras vill jag inte ens tänka på vad man kommer att säga om de här ställena om tjugo år. Några fler smakprov som jag inte kan undanhålla er. Titta och ta sedan tillbaka allt ont ni sagt om miljonprogrammet. Här, här och här.

Annonser

2 svar

  1. Var tid har sitt plan- och byggfusk. 60-talets evighetslånga resor, oändliga blåsiga gräsfält och loftgångar utanför köket där folk springer fram och tillbaka. Och så åtti- och nittitalets kyffen, allting ostandardiserat och därför dubbelt så dyrt.
    Dock tror jag du har fel i att längtan väcks till förorterna – då skulle efterfrågan på detta ha gått upp vilket kan avläsas i både bostadsrättspriser och svarta överlåtelsesummor.
    Däremot kan man, för Stockholms del, se ett överspill till de äldre förorterna – folk har inte råd att bo i innerstan längre. Ryktet säger dock att yngre Årstabor gärna ser kraftiga förtätningar i Årsta så det blir lite mer likt innerstan. ”Vi som är under 40 här skulle helst bo i innerstan men vi har inte råd”, sa en Årstabo till mig nyligen.

  2. Skarpnäcksexemplet: Jo, jag snurrade runt där med bil förra sommaren, problemet som gör denna ”stad” så feltänkt, är ju att i en stad, av rutnätskaraktär, så brukar kommunikationsytorna mellan kvarteren, det vi i vanliga fall kallar gator, vara det som integrerar kvarter med varandra. Kvarter läggs till kvarter läggs till kvarter. Här har det rum mellan kvarteren som vanligtvist brukar utgöra gator, istället blivit ett enda stort återvändsghetto. Idiotiskt om man vill skapa en levande stadsbebyggelse.

    Det hade varit en sak om man annars hade fått en himla massa genomfartstrafik genom Skarpnäck – men hallå! – vad finns det runtom? Ingenting som gör att man KAN få en massa genomfartstrafik ivartfall. Intentionerna att bygga rutnätsstad var goda, men det praktiska genomförandet skedde med ett mindre lyckat resultat. Att det ligger utanför, ja till och med långt utanför, den befintliga rutnätsstaden behöver knappast nämnas…

    Mvh
    Anders Lundberg, student
    Fysisk planering, BTH

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: