Radhuslitteratur

Kanske inte på det sätt som George Orwell föreställde sig. Men 1980-talet blev åtminstone vad gäller arkitektur och stadsbyggande ett av de mest skrämmande årtiondena någonsin. Jag har aldrig förstått varför 1980-talet kommit så billigt undan på den fronten medan 1960-talet fått så mycket skit. Det är någon sorts omvänd ordning jämfört med till exempel musiken. Men bevisen är närmast lika starka inom arkitekturen. Jag kommer presentera dem i ett framtida inlägg. Men först ska jag återigen förföras över det där huset som Doris Lessing bor i, att sitta sådär på trappen med ett glas vatten. Det engelska radhuset har en särskild plats hos alla som gillar rosor och katter. Och vem gillar inte rosor och katter? I Sverige har radhuset alltid betraktats styvmoderligt. Det har varit en mänsklig rättighet att kunna gå runt sitt eget hus. Många inom socialdemokratin ogillade länge radhuset, det påminde för mycket om statarlängan. Men både Per Albin, Olof Palme och Ingvar Carlsson bodde i ett. Men åttiotalets arkitektur var det. Jag återkommer till det, men kan lämna det här som en teaser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: